Gåshudsframkallande melankoli

Att skriva ner de förflugna tankar som far genom de inklingska hjärnvindlingarna i april verkar ganska ointressant nu när det är vår och det finns massor att göra utomhus. Man har ju trädgård. En trädgård som vaknar. Jag plöjer gärna olika nummer av Allt om trädgård och diverse trädgårdsböcker, just nu Trädgårdens natur av Lotte Möller och Engelska trädgårdar av Ann Larås. Jag gillar Lotte Möllers böcker. Klart, hon är ju anglofil hon med och blandar alltid in lite Englandsporr. Men hon har också trevliga tankar och resonemang om trädgårdens vara. Om man gillar både trädgård och England är hennes fina bok Till England ett hett tips.

Till slut - in a good way - kom jag till sista sidan i The Still Point av Amy Sackville. Det måstevara en av de bästa romaner jag läst i mitt liv. Fullkomlig. Språkligt, strukturmässigt och intrigmässigt. Melankoliskt, eftertänksamt och präglat av en stark närvaro, medvetenhet.

Strax före förra sekelskiftet far polarforskaren Edward Mackley iväg med sin expedition för att finna den exakta nordpolen men kommer aldrig tillbaka. Han är nyligen gift, och mycket förälskad, och hustrun sitter i sin svågers och svägerskas hus och väntar. År efter år. Först efter sextio år får hon reda på vad som hände, när man finner hans kropp begravd i isen och kan överlämna hans dagbok till henne.

Samma dagbok läser Mackleys brors barnbarnsbarn Julia drygt hundra år senare, när hon sitter i samma hus och försöker strukturera Mackleys saker och samla ihop material till en bok. Hon identifierar sig starkt med Mackleys änka Emily, trots att hennes man i högsta grad är levande. Deras äktenskap är dock mycket skakigt, kanske mest för att de inte längre når varandra eftersom Julia skärmat av sig från livet som fortgår utanför huset och Simon, maken, är trött på och känner sig frustrerad av hennes "nonworldliness".

Fridtjof Nansen

The Still Point är som roman också en aning utomvärldslig, och de ganska korta berättelsefragmenten från olika tider och platser som överlappar och pusslas ihop skapar en stark men melankolisk väv. Styckena ur Mackleys dagbok är oerhört starka och Sackville har tagit hjälp av Nansens och andra polarforskares berättelser för att få den så autenstisk som möjligt. Och det funkar. Jag har ständig gåshud av obehag när isen, snön, det halvårslånga mörkret, det lika långa bländande ljuset, smutsen, bristen på mat, tröttheten, fasorna - ja, allt detta som beskriver den mardröm detta sökande efter nordpolen utgör. Med samma intensitet och närvaro beskriver Sackville den heta sommardag som vi följer Julia - och Simon.

Det arktiska området

The Still Point finns på the long list till Orange-priset.
Här finns en fin recension i the Independent.