En aning unket

Härom dagen lämnades dvd:n Twilight tillbaka av en låntagare och jag lånade hem den, tänkte att jag ju måste se den, trots min skepsis till boken, till vampyrer, till romantikgenrer där kvinnan ständigt är i fara och mannen behärskar sin farlighet tack vare sin enormt starka kärlek.Vad jag jag säga? Filmen var välgjord - så klart, allt såg väldigt snyggt ut. Precis som i boken är det bäst innan Edward kommer in i handlingen, men jag måste medge att Bella är bra mycket skarpare i filmen än i boken - där hon bara hänger sig åt våpig dyrkan av Edward.

Nå, filmen var väl uthärdlig även om de scener där vampyrens krafter gav sig till känna - slagsmål, flygturer, klättra uppför trädstammarna (hahaha!), springa galet fort - mest var skrattretande. Och det faktum att den onde vampyren inte kunde vara något annat än ond med det utseendet (varför ser förresten de som är helblonda i filmer alltid ut som att de blonderat håret hemma i köket med Jane Hellen-blondering? Kan de inte fixa mer naturligt blonda peruker?) är lite pinsamt. Och vad är det för märkligt präktmoralisk bismak i detta att Edward inte "kan förlora kontrollen" med Bella, att de aldrig kysser varandra - än mindre något mer? Det känns en aning unket men kanske helt självklart med tanke på att Stephenie Meyer är mormon.

Nej, nu får det vara nog med granskog på ett tag!

Ett stort plus är att alla ungar - och andra - som ser filmen hundra gånger (förhoppningsvis) lär sig uppskatta Debussy.

För övrigt går Bella och Edward mest omkring och plutar med läpparna och kisar mot varandra vilket känns lite tröttsamt. Fast det ser allt lite kul ut när Edward trutar med munnen à la Ronny Jönsson, om ni minns honom.