Jag tänkte jag skulle fortsatt med den norska succén Vänta, blinka som jag påbörjade strax före Monster in the Box, och jag läste och jag läste men märkte efter ett tag att jag fick läsa om styckena, ögonen fastnade och jag började tänka på annat. Framför allt började jag fundera på vad jag hellre skulle vilja läsa. Och så ska det väl ändå inte vara? Medan man läser en roman ska väl tankarna vara hos den? Min åsikt är att man ska vara så uppslukad av en bok att man inte tänker på något annat när man läser den, framför allt inte en annan bok. Det är som kärlek. När man är med en kille ska man ju helst inte sitta och tänka på en annan.
Så jag lade undan Vänta, blinka. Jag tyckte den var ganska kul och skönt skriven, men det är som om jag inte klarar av att läsa samtida romaner om storstadsmänniskor och modern problematik. De engagerar mig inte. Det är ointressant. Jag somnar när jag läser Elin Ruuth, Amanda Svensson, Martina Lowden (men alla är superbra skribenter och jag älskar deras språkkänsla). Säg något! Berätta något! vill jag skrika. De har verktygen men inte materialet. Men de kommer att bli så j-a bra om tio, tjugo år. När de har något i bagaget.
Men det är kanske mig det är fel på. Jag är kanske trög, bakåtsträvande, reaktionär. Visst. Men jag tänker inte sticka under stol med att jag gillar en roman med ett tydligt händelseförlopp, gärna från en tid lite längre bakåt i tiden. Mary Stewarts Stormy Petrel är en sådan. Tjugosjuårig litteraturvetare, författare och poet åker till avlägsen ö i Hebriderna och ...
Det kan knappast bli bättre. Och somnar, det gör jag inte.
Lika som bär: prins Henrik av Danmark och George Baker (Wexford)
Förresten, är det inte ett jädrans knullande i Kommissarie Winter? Är det det i böckerna också? Är det relevant för handlingen att ha med scener där Magnus Krepper har sina nakna höfter inpressade mellan Amanda Ooms lår - filmat ovanifrån? Jag gillar inte de här nya avsnitten. De är väldigt oengagerande, trots att jag alltid gillar Krepper och anser att han är en väldigt duktig skådis. Det är inte hans fel, men det känns som att ett för stort fokus läggs på honom och närbilder av hans ansikte. Han går omkring och är så förbannat sexig hela tiden, brallorna hänger på höfterna och linneskjortan är uppknäppt och håret är fuktigt i nacken. Han är allvarlig, skrattar aldrig och han talar med låg röst, ser in i kameran. Visst är Magnus Krepper sexig, men alltså... Men jag vet vad som stör mig. Han filmas med en "manlig blick". Han är objekt, precis som kvinnor brukar vara på film. Och när det är en man som exponeras på det viset, blir det så uppenbart hur märklig och obehaglig en sådan blick är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar