Jag vet inte hur det hände, men det har hänt. Jag är fast. I Jakten på Julia-träsket. Det kan bero på att Måns Zelmerlöv var så söt i förhandsreklamen, men kanske mest på att jag är så oerhört fascinerad av sådana som kan dansa och stå på scen utan att... tja, utan att vilja springa därifrån och gömma sig.
Själv har jag haft värsta scenskräcken så länge jag kan minnas. Jag tyckte till och med att det var obehagligt och fylla år när resten av familjen kom in och sjöng på morgonen och stirrade förväntansfullt på mig. Tre par blickar - fem med hundarna - riktade mot mig. Hu. Oftast drog jag täcket över huvudet, senare skakade jag håret så det föll framför ansiktet. Den taktiken har jag fortfarande i vuxen ålder. Jag var "sjuk" ett halvt december i tvåan för att slippa vara med i skolpjäsen som skulle spelas på julavslutningen. Jag stod längst bak i kören när vi sjöng i kyrkan på avslutningarna. Jag valde att ansöka om att bli sufflös istället för en roll när mitt högstadium satte upp Grease (som de första i Sverige - vi översatte eländet själva...) trots att majjen gett mig högsta betyg på min röst.
Däremot älskar jag att sjunga - fast jag gör det aldrig på kommando. Ber någon mig sjunga kniper jag ihop munnen och stämbanden låser sig. Men tänker jag inte på det gapar jag så att den som råkar höra ber mig vara knipa igen. Kort sagt: jag kan inte tänka mig värre saker än att stå på en scen och ha en publik framför mig som förväntar sig att jag ska prestera något.
Alltså älskar jag program som Jakten på Julia. Att se hur orädda deltagarna är, att de till och med älskar att stå på scen - det måste man nog göra för att vara bra på scen. Och så är det det här med dansen. Jag kan inte dansa. Jag rör mig antagligen ungefär lika graciöst som en telefonkiosk. Det är inget som bekymrar mig, men andra brukar stirra de få gånger jag svingar mina ludna någonstans. Jag fattar inte det, för det spelar väl ingen roll hur man ser ut? Bara man har kul? Och jag vet att jag inte är orytmisk. Jag är väldigt musikalisk. Men det där med koordination och att bestämma var en fot eller arm ska hamna ... jag fixar inte det riktigt. I högstadiet fick jag panik när vi skulle prova på jazzdans på gympan en gång. Vi stod framför en stor spegelvägg och jag var i högsta grad selfconscious som det heter på engelska. Jag är övertygad om att jag aldrig skulle kunna lära mig någon koreografi, hur enkel den än är för till råga på mina fysiska tillkortakommanden har jag också riktigt uselt minne. Därför har jag aldrig vågat gå på någon slags danskurs - vilket jag innerst inne gärna skulle vilja. Jag skulle gärna försöka besegra min självbild när det gäller koordination, koreografi och min lekamliga oförmåga.
Ja, nu snöade jag plötsligt in på mig själv och traumatiska skolminnen, men så kan det gå. Det jag från början hade tänkt säga är att jag ringde - trots att jag hade bestämt mig för att inte ringa, där gick gränsen, liksom - inte mindre än tre (3) gånger igår kväll och röstade på Lisette. Hon är bäst. Hon har en fantastisk röst med ett underbart litet vibrato, är otroligt bra på att dansa och dessutom grym på att agera och skapa en rollkaraktär under de två minuter kandidaterna har på sig på scen varje vecka. Och hon älskar loppisar och har grym stil.
Jag tänker rösta på henne varje vecka tills hon vinner. Bonne chance.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar