På filialer blir det ju gärna så att folk inte plockar upp sina lånekort - om de ens har dem med sig - eftersom bibliotekarien vet vilka de är. Men konstigt nog verkar låntagarna också tro att man har överfört den ordinarie bibliotekariens ansikts- och namnminne i sin hjärna när man tar över som vikarie. Alla låntagarna har konstaterat att jag är ett nytt ansikte, men lik förbannat säger dem när jag frågar efter lånekortet: "Åh, det har jag aldrig med mig, jag är välkänd stamkund här, hö hö hö!"
Efter den tjugonde låntagaren som sagt så gott som exakt samma sak, tar jag ett djup andetag och säger, leende men något sammanbitet "Men jag är inte stamkund, så jag skulle gärna vilja låna ditt lånekort eller din legitimation, tack".
Hur tänker dem? Hur ska jag veta vad de heter? Tror de att det finns ett register med foton på låntagarna som jag varit tvungen att plugga in för att få jobbet?
Nå, det är inget stort problem, om än omfattande. Större - men tack och lov inte särskilt utbrett - är problemet med låntagare som talar om för en hur man ska sköta sitt jobb. "Leta i Libris. Det finns på den här adressen", sa en beskäftig farbror häromdagen och sträckte fram en utskrift från Libris. "Du får inte behålla pappret, men du kan få titta på det", fortsatte han.
Jag försökte tänka att han bara ville vara hjälpsam, men misstänker att det snarare var ett utslag av ett djupt rotat kontrollbehov.
Well, vi har alla våra problem. Men jag tänker definitivt inte låta honom bli ett av mina.
TTAMB är det så pass illa att jag faktiskt kommer att tänka på Janet Fitch. Och det är inte illa. Det lilla barnet Melody har det långt ifrån lätt. Bara i den sista fjärdedelen av boken återkommer Jewell till sin normala, varma, allt-löser-sig-till-slut-ändå-känsla. Och då är det bara trevligt och inte det minsta sliskigt eller kladdigt. Lisa Jewell är alldeles för skicklig för det. Hon har stil. En verkligt sympatisk författare.
