Farväl till en god vän

Så läste jag då sista kapitlen av The Distant Hours igår kväll och det var faktiskt så rörande att jag grät en skvätt. Dels är det ju faktiskt lite högtidligt att avsluta en bok man tycker så mycket om och som man hållit på med ett par veckor - det är ju en god vän! - dels var det faktiskt ett väldigt fint slut. Utan att vara sentimentalt på något sätt. Tårarna kom sig av att jag är en aning överkänslig ibland och har lätt för att gråta överhuvudtaget.

Ända tills de sista sidorna var jag väldigt orolig för att det skulle bli patetiskt och lika förutsägbart som Morton retfullt förlett oss till att tro, men så var det inte. Tack och lov. Visserligen anade jag hur det egentligen låg till, men man kan ju aldrig vara säker.

Och det var så fint att pappan började läsa och förstå vikten av god litteratur. Jag älskar när Edies mamma säger att "han har nyss börjat på Bleak House". Och att mamman tar upp sitt livs passion - skrivande - igen. Åh, nu börjar jag gråta igen.

The Distant Hours är en lysande roman, det är allt jag har att säga. Bara det att Edie alltid har ett exemplar av Jane Eyre i handväskan, om hon nu skulle få tråkigt när hon väntar på tuben eller sitter på tåget. That's my girl!

Eftersom jag är en serial reader började jag på nästa bok en stund efteråt. Jag hörde av

Pomegranate i en kommentar att i det i Midvinter råder en skön jul-/vinterstämning, men jag var inte riktigt på humör för Pilchers pensionärsstilistik, utan lade undan den igen och plockade fram min favorit Ruth Rendells senaste alster. Det var mycket bättre.

Love is in the air...

Underbara J S Bach, dels till Pomegranates vinterterapi, dels till prins William som eklaterade sin förlovning med Kate Middleton igår. Gratulerar!

Vilken ring Kate fick? Jo, "my mother's engagementring" som William förklarar. Man blir ju alldeles tårögd.

No dawn, no dusk, november

Dagarna blir allt kortare och himlen hänger tungt över marken men det spelar ingen roll eftersom jag bara vill sitta inomhus i min vinröda sammetssoffa framför brasan och läsa. Vilket jag också gör, så mycket jag bara kan. Jag har fortfarande en bit kvar i The Distant Hours, jag älskar när en bok jag vill försvinna in i är lång och varar länge. För försvinna vill jag. Det är en fantastisk berättelse och huvudpersonen, berättaren Edie, är lika sympatisk, lågmäld och lätt att identifiera sig med som Clodagh i Barbara Vines Grasshopper. Det är inga stora gester, men det är starka känslor. Mycket engelsk, helt enkelt.

Ömsom får man följa hennes berättelse om hur hon försöker reda upp vad som hände i slottet Milderhurst (hur uttalas det? [mıld-] eller [maıld]?) 1941 när hennes mamma evakuerades från London till slottet och blev bästa vän med den udda Juniper, yngsta dotter (det finns ett äldre tvillingsysterpar också) i huset. Ömsom följer man också systrarnas - och Edies mammas - upplevelser 1939-41. Berättelsen bär på många överraskningar och hela tiden anar man att det finns mer bakom nästan allting som sägs, som syns. Den som hyser minsta förkärlek till Storbritannien måste bara älska den här romanen. Och jag kan inte låta bli att associera den till Sarah Waters The Little Stranger, trots att de är väldigt olika så har ramen för berättelsen många likheter. De bär på ett gotiskt arv, båda två.

*

På tal om mörker och november hittade jag en fin dikt på Therese Bohmans utmärkta blogg. Here it goes:

No sun – no moon! No morn – no noon - No dawn – no dusk – no proper time of day. No warmth, no cheerfulness, no healthful ease, No comfortable feel in any member - No shade, no shine, no butterflies, no bees, No fruits, no flowers, no leaves, no birds! - November!

Thomas Hood

Och så läste jag den här vinterdikten i Kerstin Thorvalls diktsamling Doften av Pion (finns också i Jag är en grön bänk i Paris):

Vinterdikt

Förut

tyckte jag det var så tragiskt

med de nakna träden.

Nu

ser jag hur starka de är.

Kanske är det så man ska se på de kala, svarta träden som piskar och böjer sig i stormbyarna? Att de är starka som överlever: att de klarar allt - till och med ännu en vinter?

Bilden är från yorkshirewalks.org

Tolv dagar kvar...

Boken som stämningsskapare och snuttefilt

Även om jag i vanliga fall inte precis är något fan av Mats Gellerfeldt, så tyckte jag mycket om den här artikeln han skrivit om Sherlock Holmes i Svenskan. Jag blev till och med lite rörd när han skriver hur han som liten ordnade det för sig när han skulle läsa:

Jag var nörd redan som barn och älskade ”mysfaktorn” i berättelserna. Jag minns ännu känslan av att komma hem från skolan och rosta bröd på ett primitivt galler (men det blev frasigare än med elektrisk brödrost), koka te och sedan placera mig själv och den tjocka katten Rasmus I i sängen och läsa om Holmes och Watson, medan oktoberregnet trummade mot fönstret.

Inte alls långt från mina egna upplevelser, inte bara med Conan Doyle, utan också exempelvis Maria Lang, C S Lewis, Susan Cooper, J R R Tolkien för att inte tala om Lotta-böckerna. Också i vuxen ålder älskar jag det där, att ta fram en bok, sätta mig på en skön plats och duka fram en kanna te och kakor eller läskande citronlemonad om det nu är på en filt ute i solen jag ämnar parkera mig. Inte sällan är det också omläsningar det gäller. När man vet att det kommer att bli mysigt, vet vilka känslor som kommer att infinna sig.

Jag gör det fortfarande. När sommaren nalkas plockar jag till exempel ofta fram Tordyveln flyger i skymningen (inger ofelbart en sommarlovskänsla, men då måste man ha leverpastej och andra goda pålägg hemma eftersom en av de bästa scenerna i boken utspelar sig hemma hos prästen Lindroth där han serverar smarriga mackor som får det att vattnas i munnen på läsaren) och när hösten kommer läser jag gärna om Jane Eyre. Inledningskapitlet i vilket Jane sitter i fönstersmygen och läser bakom gardinen (varför gillar man att läsa om andra som läser? Rena metaporren!) medan regnet smattrar mot rutan känns lika mysigt (men bara just i början, ett par sidor längre in är det inte precis mysigt...) som Gellerfeldts Holmes-upplevelse.

Det är verkligen fantastiskt. Böcker kan faktiskt ge vilken upplevelse som helst: de kan vända helt upp och ner på ens världsbild, välta världen, underhålla, skrämmas eller få en att skratta men de kan också agera snuttefilt för den trygghetstörstande. Det är bara att välja.

En alldeles egen bokbuss

Tänk att kliva in i en sådan här bokbuss, som rymmer allt man någonsin läst i hela sitt liv. Audrey Niffenegger har skrivit och ritat en serie bilder som bygger på just denna idé och de publicerades i the Guardian innan de blev boken The Night Book Mobile. Tydligen har hon gjort fler bilderböcker/seriealbum, bland annat ett som heter The Three Incestuous Sisters. Underbart sjuk titel, tycker jag. Jag har faktiskt inte läst något av Audrey Niffenegger, för varje gång jag läst om hennes böcker har jag bara tyckt att det hela låter fånigt. Resa i tiden? Näe. Spöken? Äh.

Men jag ska i alla fall börja med boken om bokbussen, sedan får vi se.

Här kan man läsa lite mer om Niffeneggers serieböcker.

BBC Drama. Need I say more?

Snubblade just in på BBC Dramas hemsida och såg en lista på kommande serier. Och till min enorma glädje ser jag Crimson Petal and the White bland titlarna! Wow! BBC kommer naturligtvis att förvalta sitt uppdrag på bästa sätt och förhoppningsvis kommer också en stackars svältfödd Svt-tittare att få ta del av underverket så småningom. Gillian Anderson kommer att spela bordellmamma och min all-time-favorite Richard E Grant spelar mrs Rackhams knepige läkare. Sugar spelas av Romola Garai, som jag måste erkänna är ett för mig okänt namn och ansikte.

BBC kommer också att göra tre nya timslånga avsnitt av Upstairs, Downstairs med Jean Marsh.

Tänk, vad de kan. Britterna.

Sansad anglofili - om sådan nu finns

Förra veckan fick jag i mina händer Kate Mortons nya roman The Distant Hours. Det är en tjock lunta på dryga 650 sidor och efter fyrtio av de sidorna är jag redo att avlägga en första rapport. I love it.

I Mortons debutroman The House at Riverton vräkte hon på med vad man kan föreställa sig var allt hon någonsin älskat i brittisk litteratur och film.

I efterordet nämnde hon flera tv-serier, bland annat Upstairs, downstairs om jag inte missminner mig, som inspiration. Och det märktes.

Det blev nästan lite för mycket av det goda, det vill säga sådant som alla anglofiler älskar. Miljöer, kläder, sätt att uttrycka sig, kläder, möbler, intriger...

I sin andra roman, The Forgotten Garden, var det en något mer sansad anglofili (om nu någon sådan finns) som fanns som ram och filter. Visst fanns där den typiskt engelska trädgården, anspelningar på The Secret Garden (och Frances Hodgson Burnett), små cottages, hemgjorda teblandningar, den lilla byn (som tagen ur Midsomer Murders - minus morden, då) et cetera, et cetera. Men som sagt - anglofilin var något mer sansad och intrigen fick ta mer plats och jag anade att Kate Mortons författarskap hade en enorm potential (trots att en pensionerad kollega kallade The Forgotten Garden för pigroman).

Med The Distant Hours känns det som att Morton verkligen har hittat rätt . Språket är (vad jag kan bedöma) utsökt utan att vara sökt och överarbetat, personerna är fint tecknade och miljöerna är mycket levande och verkliga. Den enda nackdelen som jag kan se det, är att själva boken är så tjock att den är besvärlig att hantera när man ska läsa i sängen. Men det kan jag leva med.

Edie jobbar på ett mycket litet förlag i Notting Hill och får i uppdrag att köra ut på landsbygden i Kent för att ordna ett kontrakt med en författare. På vägen hem kör hon vilse och ser en skylt där det står "Milderhurst Castle". Hon tvärbromsar, eftersom hon känner igen namnet från ett brev hennes mamma fått ett par månader tidigare. Ett brev som hade skickats 1941, men som legat bortglömt i en försvunnen postväska ända tills nu, när postverket äntligen delar ut det. Brevet hade fått Edies mamma att gråta och Edies mamma är inte den som visar känslor i första taget. Mamman berättar så pass mycket för Edie att hon under kriget evakuerades från London som barn och hamnade på Milderhurst Castle hos den egensinniga Juniper Blythe, då sjutton år, och hennes äldre tvillingsystrar och deras far, författaren. Han har bland annat skrivit Mud Man, en barnbok som Edie älskade så mycket som barn att hon stal den från biblioteket.

Och här står nu Edie, på ett B&B strax intill Milderhurst Castle, med löftet om att få en guidad tur inuti slottet dagen efter.

Jag ber om ursäkt för att jag inte skriver mer, men The Distant Hours pockar obönhörligen på min uppmärksamhet...