Da capo!

Det är en av sommarens sista dagar, regnet smattrar mot fönstren, jag har en veckas semester och lyssnar på Cecilia Bartoli på låg volym medan jag läser om Vera Stanhope och längtar våldsamt efter fler sommardagar. Riktig sommar. Sol, tjugosex grader med hetta som dallrar i luften och sand i picknickmackan. Kan vi inte ta en repris av den här sommaren, Gud? Please? Bara lite? Schyssta?

Lite besviken är jag allt.

Näe, Moderspassionen kan knappast räknas som en av Majgull Axelssons bättre romaner. Helt okej, men var den inte lite ...Marianne Fredrikssonsk emellanåt (hu! Ve och fasa!)? Vissa av de inre skeendena som romanfigurerna genomgår känns helt enkelt lite för forcerade och sökta. Anettes plötsliga epifani att Sonny är alkoholist och hon själv en sorglig skepnad, Minnas underliga samtal med "kopparängeln", Marguerites nyfunna styrka... I don't know. Folk förändras, visst. Åtminstone lite grann, men hela detta kluster av uppvaknanden har jag en aning svårt att ta på allvar.

Istället hugger jag lystet in på Ann Cleeves andra Vera Stanhope-deckare, Telling Tales. Åh, lycka!

Mummy dearest

Trots att undertecknads bläckfläckiga hjärta numera bultar för en högst verklig person, ägnar jag kvällarna åt det slags kärlek som aldrig kommer att överge en stackars flicka. Nej, nej. Inte diamanter. Utan fiktion, förstås.

Majgull Axelsson är som vanligt oerhört stark och petar runt med vassa fingrar precis där det gör som ondast. Moderspassion handlar om moderskap, mödrar, misstag och lögner. Ett outtömligt ämne eftersom att vara morsa verkar vara den mest komplicerade och laddade uppgift man kan ta på sig. Men varför? Borde det inte vara tvärtom? Rent teoretiskt borde det vara hur enkelt som helst. Man får ett barn, man älskar och tar hand om och fostrar och fortsätter sedan älska.

Problemet är väl vad det är för något man stoppar in i begreppet älska.

Minna i boken har sett sin dotter som en en perfekt varelse från ovan. När flickan vill veta var hon kommer ifrån får hon en idiotisk och onödig lögn till svar. En lögn dottern naturligtvis genomskådar och som får henne att hata och förakta sin mamma. En mamma som numera är rädd för sin dotter.

Vissa barn har det så kämpigt med sina "kärleksfulla" morsor att de som vuxna klär ut sig till dem och går in till främmande flickor medan de duschar.

Minna med dotter är bara ett par av romanfigurerna i Moderspassion som har det kämpigt med livet och sina relationer. Majgull Axelsson får följa mig i säng i fortsättningen också. Andra sängkamrater torde maka på sig.

Woman in black teaser

En förhandstitt på Woman in Black med Daniel Radcliffe i huvudrollen. Ser läskigt ut...
Premiär i februari.

The Lessons that passed me by

Så där ja, klar med The Lessons. Äntligen, höll jag på att skriva.

För det har faktiskt känts lite så. Seeegt. Antagligen beror det på att den kändes så himla bekant; som om jag redan läst den. Jag tror faktiskt att jag utan att överdriva kan påstå att vartenda moment, händelse, person var bekant och förutsägbar.

Varför fortsatte jag då att läsa? Jag menar, jag är ju inte den som av plikt läser ut en bok jag tycker är kass.

Grejen är att The Lessons inte är det minsta kass. Den är jättebra. Problemet är att den inte är särdeles originell. Jag får lite samma känsla som när jag läste Kate Mortons första roman Dimmornas lek. Den påminner om andra romaner, filmer, tv-serier. Morton skrev själv att hon i högsta grad inspirerats av allt det ovan nämnda, men Naomi Alderman säger inte ett knyst.

Den roman jag mest tänker på är Brideshead Revisited. Studier i Oxford, pengar, dekadens, den katolska skulden. Det finns till och med en präst som bevakar The Lessons sekundäre huvudperson Mark, precis som mr Samgrass bevakar Sebastian. Och precis som Sebastian har Mark en dominerande och känslomässigt manipulativ, om än väsensskild från lady Marchmain, mamma som försöker bonda med sonens vänner.

Oh well. The Lessons sätts in i hyllan utan att ha satt några djupare spår i mig. Men det är helt okej. Man behöver sådana böcker också.

Helena skriver för övrigt jättefint och betydligt mer lyriskt än jag om The Lessons här.

Glamour och romantik

Mer stil och flärd, mina vänner.

Häromsistens gifte sig Kate Moss med Jamie Hince, gitarrist i The Kills, och herregud vilka fantastiska bilder Mario Testino har tagit. Allt går i en underbar tjugo-trettiotalsstil, romantiskt och glamouröst på samma gång, och det hela ägde rum i en lantlig kyrka, St Peter's i Southrop. Här kan du hitta fler makalösa bilder på miljö, brud och brudgum, champagne, tårta och extremglamourösa gäster.

Kate Moss är trettiosju och snyggare än någonsin. Det är ju så. Är man snygg blir det bara bättre och bättre. Och så har hon dessutom en utsökt smak.

Utom när de gäller män. Fy katten, vilka fula killar hon släpat runt på ... Oh, well. Kärleken är blind.

Stilsäker...

...eller inte.

Men en sak verkar säker. Vanessa Paradis gillar huvudbonader.

Hugh är bästa huvudkudden

Söndagar har i sommar varit bästa tv-dagen (när det gäller Svt). En riktig Britanniaday är det också. Först ut är min hjälte Hugh Fearnley-Whittingstall och hans goda liv (18.10), sedan är det engelska antikrundan och efter det är det Från Lark Rise till Candleford. Nice!

Förra veckan köpte jag hem The River Cottage cookbook som jag läser och begrundar som en god roman. Den är över fyrahundra sidor tjock med skönt grängat omslag och passar även utmärkt som kudde när man behöver nicka till ute i solen.

Foto: mitt

Emma i repris

I sommar ser jag med glädje och stort nöje om BBC Ones serie Emma som går på lördagar i Svt klockan nitton. Romola Garai är perfekt i rollen som den beskäftiga och självgoda Emma som får lära sig en läxa och resten av rollbesättningen är precis lika bra.

Och så lite frestande bilder från nya Jane Eyre - som faktiskt verkar oerhört lovande...

Brittiska deckare regerar, så är det bara

Åh, vad jag tycker om Ann Cleeves! Den första i serien om fyra böcker (hittills) om Vera Stanhope, kriminalkommissarie i Northumberland, är helt lysande. Varenda person i boken är genomarbetad och trovärdig och känns oerhört levande, och för varje sida blir man allt mer trollbunden när frågetecknen blir fler - trots att flera rätas ut under läsningens gång.

Thank God att jag har två till att sätta tänderna i efter denna (Dolda Djup har jag ju redan läst, men på svenska), Telling Tales och Silent Voices.

Sedan ser jag naturligtvis fram emot Ruth Rendell-släppet i september. Väldigt mycket ser jag fram emot det. Att det är en Wexfordroman gör inte saken sämre. Jag älskar Wexford, han känns som ett slags alter ego. Grumpy old man, liksom.

Intervju med Rutan här.