Ruth regerar. Fortfarande.

Jaaa! I augusti smäller det. Ruthan kan man lita på. Den kommande spänningsromanen utspelar sig tydligen i ett slags Upstairs, Downstairs-miljö. Som en önskedröm.

Underbart flippat.

Jag öppnade Spelreglerna och sedan var det kört. Jag blev fast. Och kom inte loss. Inte för att jag ville komma loss. Den är så lätt, så självklar, så enkel. Och samtidigt så übersmart och genialiskt. Språket, berättelserna, idéerna.

Jag fullkomligt älskar de två längsta novellerna "Fakturan" och "Presenten". I "Fakturan" får huvudpersonen en fet faktura för allt det han upplevt i livet. "Tror du att allt det där är gratis" frågar en handläggare på företaget som skickat fakturan, när han ringer och undrar vad det är fråga om.

En rätt flippad kille.

Det är en så underbart flippad idé att komma på och samtidigt finns det ju en helt annan problematik eller tematik i novellen. Nämligen konsten att vara lycklig utan att egentligen "ha" så mycket, men ändå ha fått hög poäng när det gäller U. L. (Upplevd Lycka, som företaget baserar sina avgifter på). Huvudpersonen har upplevt mycket, haft starka passioner och känslor - både upp och ner, och det är det som ger honom en så hög poäng.

Handläggaren säger en sak som berörde mig mycket:

Folk är väldigt olyckliga. Dom flesta människor mår fruktansvärt dåligt. Dom har ont. Dom är sjuka och äter mediciner, har ångest, är rädda och oroar sig för saker. Dom kanske är stressade eller panikslagna, sörjer, har dåligt samvete, prestationskrav, koncentrationssvårigheter eller så är dom bara uttråkade, ifrågasatta, känner sig orättvist behandlade, lurade, misslyckade, skyldiga, you name it. Dom flesta människor upplever, på sin höjd, några år av någorlunda förnöjsamhet i barndomen. Det är oftast där dom får sina poäng. Efter det är det rätt mörkt. Du skulle bara veta.

Det låter oerhört sorgesamt, men det ligger förmodligen en del sanning i det.

Jag satt ute i solskenet i lä och läste novellen "Presenten" och garvade högt flera gånger. Helt genial. Ett par grannar försöker överträffa varandra i fina presenter men plötsligt vänder hela grejen och de ger istället varandra så mycket skit som det bara går. Att det tar ände med förskräckelse, kan man lugnt säga.

*

Idag har det sannerligen varit försmak av vår. Inte många plusgrader, men sol sol sol och jag har varit ute i flera timmar. Städat i trädgården lite, rensat fågelholkar, burit upp vinterkläderna på vinden (yes!). Kommer definitivt att somna gott med en bok över näsan. Vilken det blir får vi se.

Så bra!

Något som däremot är väldigt bra och roligt och - faktiskt också - tänkvärt är filmen The Trip. Rob Brydon och Steve Coogan spelar sig själva i en påhittad historia.

Patetiskt, opersonligt

Jag gav aldrig upp hoppet om att Snöängel skulle vara bra, men med sista sidan läst måste jag tyvärr tillkännage att jag tycker den är urkass. Det enda som håller och är intressant i den är väl beskrivningen av Stockholm, men är man bara ytligt bekant med sin hufvudstad, som jag desvärre är, är inte heller det något argument.

Jag tycker att skildringen av persongalleriet är tämligen patetisk, samtal och konversationer pretentiösa, nyårsmaskeraden riktigt löjlig (i synnerhet med det degenererade paret Gustav och Jenny som vill "kidnappa" Hedvig. Why, liksom?) och Hedvig själv, ja. Vad ska man säga? Jag tycker inte det minsta om henne, hon bara går omkring utan minsta känsla eller vilja. Så ointressant, men sedd med en författarblick som vill påskina motsatsen. Visst, jag förstår flirten med Almqvists Tintomara - som ett kärl för andras begär - men henne gillade jag inte heller. Varken hon eller Hedvig har någon personlighet.

Jag förstår inte meningen, vare sig Hedvig eller romanen.

Bättre att läsa Anna-Karin Palms utmärkta In i öknen (välskriven, mycket substans), Lekplats (flippad) eller Målarens döttrar (fet roman i sköna miljöer). Gör det.

Nu påbörjar jag Spelreglerna. Spännande, har aldrig läst Jonas Karlsson förut. Julhunden forever.

Ännu ett misslyckat försök

Så har jag då äntligen tittat på den nya Jane Eyre-filmen och naturligtvis blivit besviken. Fast den här gången trodde jag faktiskt inte att jag skulle bli det, för trailern såg så bra ut och Mia Wasikovska och Michael Fassbender verkade funka bra som Jane respektive Rochester. Och det gör de också, men oj, vad allt är nedkortat och förenklat. Det finns absolut inget djup (förutom i Wasikovskas ögon - hon speglar vad som händer inuti Jane väldigt bra. Hon spelar med blicken, som Nicole Kidman). Det är en fjäderlätt, snabbspolad tolkning av den bästa romanen i världshistorien. Den som inte läst Jane Eyre kan inte få mycket sammanhang i historien utan sitter förmodligen som ett frågetecken.



Den enda filmatisering som hittills hållit och dessutom är väldigt bra, är den från 1983 med Timothy Dalton och Zelah Clarke. Ingen kan spela Rochester som Timothy Dalton och manuset följer boken så gott som exakt.
Jämför bara Rochesters kärleksförklaring från de olika filmerna. Ovan finns den från 2011, nedan den från 1983.



Här nedan finns samma scen från serien Jane Eyre med Toby Stephens och Ruth Wilson från 2006, där manusförfattaren lagt till en massa onödiga underligheter i hela berättelsen. Och både Jane och Rochester är alldeles för tramsiga och flamsiga. Inget att ha.



Mitt råd är att läsa boken istället. Om och om igen.

Jag borde ha lyssnat på John Waters.

Så dags att säga det nu.

Oh, Sherlock.

Ska man behöva vänta ett helt år till nu? Suck. Livet är så fruktansvärt tungt ibland.

Tack Hanna, för bilden.

Jorå. Den är snart här.

Okej, snön ligger vit på taken, men ändå. I helgen kommer den att smälta åtminstone här, för nu ska det bli plusgrader, regn. Underbart. Tänk alla dofter: jord, mull, gödsel, grönt. Det är ljust när man går upp på morgonen. Och fortfarande ljust när man kör hem från jobbet; man behöver inte ha helljuset på längre. Imorse hade jag solbrillor på i bilen för solen var så skarp när den gick upp. Visserligen var det snorkallt och jag hade snowboots och halsduk virad tre varv, men ändå.

Solen är varm, det har droppat helt galet från taken i veckan och jag har till och med suttit ute med en kopp te och en Lottabok i näven någon halvtimme och fått en hälsosam rodnad på kinderna. På en fårskinnsfäll, men ändå.

Det är den tiden på året som man pälsar på sig sjukt mycket på morgonen men håller på att förgås i raggsockarna och yllekoftan under dagen. Det är nu det syns hur blek man är och att det är dags att boka tid för benvaxning.

Det är två månader sedan vintersolståndet, och bara en enda futtig månad till vårdagjämningen. Ni hör va? Vårdagjämning.

Jag blir inte klok på vad jag tycker

Näe, jag blir inte klok på Snöängel. Inte på boken och inte vad jag tycker om den. Och inte vad jag egentligen tycker om Anna- Karin Palms stil heller. Det är ju så länge sedan jag läste något nytt av henne, kanske jag sitter fast i en föreställning om att hon är fantastisk, bara för att jag tyckte det för femton-tjugo år sedan? Kanske jag gillar henne eller tror att jag gillar henne bara för att jag tycker om en fellow anglofil? Jag minns det Sommarprogram hon hade i början av nittiotalet, hur jag blev trollbunden vid radion under hela programmet fast jag varit på väg någonstans och bara passerade radioapparaten (på den tiden fanns det radioapparater, dears).

Jag har nämligen vissa problem. När jag läser hur Hedvig träffar på olika människor och genast inleder seriösa samtal med dem blinkar en obehaglig, rentav äcklig lampa i bakhuvudet på mig. Lampan stavas Marianne Fredriksson. I hennes romaner brukar folk som inte känner varandra också flockas, föras samman av yttre faktorer, gärna kring ett middagsbord, och diskutera kååånsten, liiivet, kääärleken und so weiter. Och motvilligt drar jag mig till minnes att i Målarens döttrar, ja där flockades människor runt trevliga middagsbord både en och två, kanske fler gånger. Och den tanken får mig att skruva generat på mig. Palm och Fredriksson - skulle de ha något gemensamt? Nääääe. Så kan det ju bara inte vara.

Icke desto mindre tycker jag det är underligt när en unge, Ishmael, som är fem år, sitter och samtalar (märk väl: samtalar. Han tappar inte tråden eller blir okoncentrerad eller uttråkad och sätter igång att leka eller härma en bil medan han drar med skeden över bordsduken som en femåring troligtvis skulle göra - eller har jag fel?) med Hedvig och sin storasyster Aisha och säger så här: "Jamen [...] som i sagorna, det finns ju alltid vissa typer. Prinsen, prinsessan, häxan, den onde kungen, den kloka gumman och sådär. Om man till exempel fattar att man är prinsen, då vet man ju att det kommer att sluta med att han besegrat de onda och vunnit prinsessan och halva kungariket!"

Vilken femåring har analyserat sagor så grundligt att han känner till något som återkommande arketyper och kan formulera att de finns? Vilken femåring är intresserad av att se på sagor på det viset? Vilken femåring menar att man måste komma på vilken typ man är i livet för att veta hur det ska sluta? Har han läst Jung, kanske? Excuse me, men jag känner inte att den här femåringen är något vidare trovärdig vilket ger Palm ett minus, ett stort minus.

Ändå fortsätter jag av någon anledning att läsa - jag som alltid släpper taget om en bok ifall den inte ger mig det jag vill ha. Så tydligen har Snöängel ändå något speciellt. Jag fortsätter att läsa.

Patetiskt åttiotal på pricken

Jag läste ut Don't Breathe A Word i måndags kväll, men har faktiskt inte riktigt smält den än. De där sista sidorna, alltså... Brrr! Det var länge sedan jag läste en bok som hållit mig på helspänn sida upp och sida ner (i 444 sidor) på det sättet. Det bästa är att man faktiskt kan tolka slutet på flera sätt. Jag tänker inte utveckla möjligheterna vidare, men själv tolkade jag det på det sätt som ger mig själsfrid. Som en förlossningspsykos, helt enkelt. Någon annan möjlighet vill jag inte ens fundera på.

Som på beställning var den en låntagare som lämnade tillbaka Snöängel igår, och eftersom det inte fanns någon på kö och det var tomt på nattduksbordet lånade jag hem den. Ända sedan jag läste Faunen -91 har jag gillat Anna-Karin Palm som bara den. Det är mycket anglofilt, mycket mysterier och naturromantik . Precis som jag vill ha det. Och ett väldigt fint språk - som i och för sig ibland kan kännas lite väl genomarbetat, snudd på pretentiöst. Men samtidigt ger det där lite ungdomligt pretentiösa en genuin känsla av just det åttiotal som Snöängel utspelar sig under. Syrran snurrar upp sitt hennade hår med en pensel, Hedvig själv knallar runt i stan och ler för sig själv - jisses - hur patetisk kan man bli? Jo, precis så som när man är runt tjugo. Jag hade själv hennarött hår med penslar i. Jag känner igen så mycket, därför upplever jag att språket speglar tiden, åldern.
Jag älskar Palms sätt att snurra in sig i verkligt djupsinniga funderingar och känslonystan - och formulera det på ett glasklart och vackert sätt. När jag läste kvinnolitteratur på universitetet skrev jag ett paper där jag analyserade erotiken i Faunen och ju mer jag skrev, desto mer hittade jag. Berättelserna har extremt många lager och tolkningsmöjligheter, och det framkom fler och fler ju djupare in i romanen jag tog mig.

Och sedan har jag Ann Cleeves senaste Vera Stanhope på lut också; The Glass Room. Känns tryggt för en veritabel abibliofobiker att ha lite på lager.