En utflykt i lad-littens okända värld

Av olika anledningar har det blivit så att jag har läst en obehagligt stor mängd chick-litböcker (jag kan upplysa om att det inte varit för att jag tycker om att läsa denna genre) medan jag av lad-lit läst ett mindre men frivilligare antal exemplar. Jag ska inte orda mer om chick-lit och dess brister, däremot ska jag nämna några ord om den senaste lad-litten jag haft med att göra.

Inatt läste jag ut Mike Gayles debutroman Min legendariska flickvän, som är välskriven, underhållande och ganska varm på det där Lisa Jewell-aktiga sättet. Visserligen innehåller den lite väl många "lustiga" metaforer och liknelser, men långt ifrån lika många och lika tröttsamma som exempelvis Anna Maxteds romaner gör. När en författare förtvivlat vränger runt orden och pennan för att vara rolig är det lätt att det börjar skava i läsarens ögon/öron/hjärna. Man kan inte skriva en roman som man skriver en krönika, nämligen - det blir alldeles för tröttsamt med så mycket skämtsamma formuleringar, ironi och babbel. Och det är det som är en av de stora bristerna hos många av de här författarna (lad/chick-lit). De är ofta tidigare journalister och krönikörer som har fått en romanidé och genomför den på samma sätt som om de skrev en krönika på två-trehundra sidor.

Men Mike Gayle klarar sig - om än på håret. Och han har en ganska småputtrig och vardagsklok story att berätta. Ung man klamrar sig fast i illusionen om sin stora kärlek, vägrar bli vuxen och ta tag i någonting överhuvudtaget, vaknar plötsligt upp och förstår ett och annat om framför allt sig själv. Kort sagt: han mognar och kan gå vidare.

Fast ett par gånger under de kvällar jag läste boken höll jag på att tröttna på den. Jag är inte van vid att läsa så babbliga böcker och tyckte det var lite för mycket trams och för lite substans. Jag kanske inte kommer att läsa något av Gayle igen - hellre då Nick Hornby, om jag ska välja en lad-litförfattare - men man vet aldrig.

Vart har förresten översättningen av Lisa Jewells senaste roman The Truth About Melody Browne tagit vägen?

Stackars Jane

Så bevittnade jag ännu en massaker av min älskade Jane Eyre. Den här gången en filmatisering från 1997 med Samantha Morton i titelrollen och Ciaran Hinds som Rochester. En bra rollbesättning, inte tu tal om det, men manuset, manuset! Varför, ack varför, hackar man gång på gång ner denna utmärkta roman och plockar ut det man anser vara godbitarna (kärlekshistorien), bättrar på (?) och tar bort? Varför inte göra en serie om sex delar istället och ha med alla beståndsdelar från romanen: allt det som gör Jane till Jane och Jane Eyre till Jane Eyre?

Den bästa filmatiseringen enligt mig är den från 1983 med Timothy Dalton och Zelah Clarke för att den följer romanen slaviskt och dessutom är Dalton i mina ögon perfekt som Rochester; dark, brooding, sliten av livet, brysk men känslig. Zelah Clarke är en aning för beskäftig kanske men hon är helt okej. Jane är ju ganska näbbig av sig men kanske saknar Clarke Janes lågmäldhet.

Hur som helst. Denna film med Morton och Hinds finns i en box där det också finns en filmatisering av Svindlande höjder (den ska beskådas ikväll), en miniserie om syskonen Brontë från 1973 och believe me, det märks att den är från -73. Tala om trollperuker! Skådespeleriet är dock utmärkt och man ser en ung Michael Kitchen i rollen som brodern Bramwell. Vidare finns en dokumentär om systrarna som också skall beses vid tillfälle.

Efter Sargassohavet och denna "påbättrade" version av Jane Eyre känner jag att jag kanske borde läsa om romanen, men samtidigt är det fel årstid för det. Jag läser alltid JE på hösten. Nå, det dröjer inte länge förrän oktober är här och löven gulnar. Då plockar jag fram JE igen för att försäkra mig om att den fortfarande är bäst.

För övrigt: Flickan vid stenbänken finns nu på billig dvd och den ligger och väntar på mig på bibblan. Lycka! Dessutom har den superba serien om Lillie Langtry också kommit på dvd. Ett måste för en viktorianaporrslav.

Svindlande 1800-talsfilmer

Hurra! Ännu fler bra dvd-köp! Wuthering Heights från 2009 och Wives and Daughters från 2002 för 199 kronor. Ett bra pris för två superbra filmer/serier. Rule Britannia!

Dessutom hittade jag Sally Potters fina film The Man Who Cried för 39 pix.

Sargassohavet

Jag läste ut Jean Rhys Sargassohavet häromnatten och har fortfarande inte riktigt hämtat mig från läsningen. Dels är boken väldigt intensiv, tät och klaustrofobiskt obehaglig, dels lägger den sig i den bästa roman som någonsin skrivits: Jane Eyre.

Jag tycker om Sargassohavet som självständigt verk, men som komplement till JE tycker jag mindre om den, kanske mest för att den svärtar ner min hjälte Rochester. När Rochester i Jane Eyre berättar för Jane om Bertha berättar han om någon som är vulgär, högljudd, ful i mun, oberäknelig och påfallande galen ända från början av deras äktenskap. I Sargassohavet är Bertha en ganska resonabel och klartänkt person, om än traumatiserad och labil. Hon försöker diskutera med Rochester men han är alldeles för påverkad av klimatet, isoleringen, hans fars och brors svek och den oroliga stämning som råder på ön efter att slaveriet avskaffats för att kunna agera förnuftigt. Dessutom blir han påverkad av människors illasinnade prat om Berthas eventuella galenskap och hennes mors öde. Alltså flyr han hem till trygga England för att installera Bertha och sig själv där. På vägen dit, i Sargassohavet, brister det för Bertha och hon blir galen på riktigt.

Men jag tycker att det är för mycket som inte stämmer i romanen för att jag ska kunna lägga Sargassohavet ovanpå Jane Eyre och få en helare bild av storyn. Nu har jag inte läst JE på ett par år, men jag kan inte minnas att man någonstans får reda på att Bertha egentligen heter Antoinette Cosway. Om någon vet så säg var, please! Och de ska leva tillsammans i fyra år innan de åker till England, men i Sargassohavet verkar det bara vara ett halvår, om ens det. Och så det här med att Bertha verkar vara hyfsat normal och stabil när de gifter sig, enligt Rhys, medan hon i JE visar tecken på galenskap redan då.

Dessutom är det svårt att få ihop två berättelser som är skrivna med så olika språk och stil.

Nej, för min del fungerar Sargassohavet nog bäst som fristående roman . Jag tycker inte att den går att pussla ihop med Jane Eyre: bitarna passar inte ihop riktigt och det går inte att tvinga ihop dem. Ändå måste läsningen avJean Rhys bli rikare och man känner till Jane Eyre.

Äh, jag får helt enkelt inte någon rätsida på den här romanen.

Men Jane Eyre står fortfarande kvar, orubbad, på första plats.

Tillägg: Namnet Antoinette nämns i Jane Eyre, när advokaten kommer och avbryter Rochesters och Janes bröllop. Men Cosway...Nix.

Ett liv på höga klackar

Läser i Sydsvenskans söndagsbilaga om den danska modejournalisten Didder Rønlund och suckar för mig själv medan jag när en önskan om att få se lika fräsch och söt ut när jag närmar mig de 85. Visst har hon väl lyft sig en aning, men framför allt är det en dam som har stil, i betydelsen att ha stil, inte en stil. Utan stil i klassiskt Chanel-snitt, och då menar jag självaste Coco, inte de hemska designers som under de senaste decennierna haft hand om hennes modehus. Jag menar - vad har vulgo-Lagerfeldt med sobra Chanel att göra?

Hur som helst - jag hoppas att Didder Rønlunds självbiografi Hele mit liv på høje hæle kommer på svenska. Annars får jag väl ta den på danska - så himla svårt är det inte att läsa vårt grannlands modersmål.

I Janet Frames makalösa tankevärld

Janet Frames tre självbiografiska romaner ligger som grund till Jane Campions utmärkta film An angel at my table. Frame diagnostiserades felaktigt som schizofren när hon var drygt tjugo år och tillbringade sedan flera år på psykiatriska kliniker. Lyckligtvis räddades hon undan en fatal lobotomi tack vare att hennes debutbok blev prisbelönt. Verkligheten överträffar verkligen dikten ibland.
Mot ännu en sommar skrevs redan 1963 men Frame ansåg att den var alldeles för privat och att hon inte ville ge ut den förrän efter sin bortgång. Inte så mycket, tror jag, för att den skildrar en helg hos ett par bekanta och möjligen utlämnar dem, utan snarare för att hon utlämnar sig själv och hur hon fungerar eller rättare sagt inte fungerar mentalt. I Frames alter egos huvud (Grace Cleaves) flödar tankarna smidigt och välformulerade men när hon ska försöka få ut dem ur munnen torkar dem ihop och blir små infertila russin. Grace Cleave är oförmögen att fungera socialt, hon vet helt enkelt inte hur hon ska bete sig. Eller; hon vet vad hon borde göra och säga men det går bara inte. Allting låser sig och blir fel.
I sina bekantas kalla hus i norra England längtar hon hem till sin skrivmaskin för att samtala med sina romanfigurer istället.
Personligen har jag alltid haft en aning svårt för obeslutsamhet, för folk som är så menlösa att de går med på allt trots att de skriker: nej! Nej! i sina huvuden. Grace vill egentligen inte hälsa på sina bekanta men eftersom de insisterar går hon med på det. Trots att hon vet att det kommer att bli ett helvete. Jag vill bara skaka om henne och säga "men skärp dig, gör det du vill istället! Visa lite kurage!"

Ja var Grace älsklingsord; det besparade en så många förklaringar, det var vanligare att folk ville ha förklaringar när man sa Nej, då väntade de på att man skulle säga något mer, och dividerade med en för att bevisa att ens Nej borde ha varit ett Ja. [s. 97]

Trots Grace jag-svaghet och mähä-mentalitet tycker jag om henne. Trots det vindlande och i spiraler invecklade språket - jag föredrar egentligen ett rakt berättande utan utsvävande kringelikrokar - älskar jag hennes sätt att skriva. För Janet Frame har en oemotståndlig humor och en enastående intelligens. Hon hittar på ord och metaforer som är helt underbara och flera gånger medan jag läste med ett enda trött öga öppet på kvällen vaknade jag till av mitt eget skratt.
På stationen har hon hittat en ledig plats bredvid en kvinna som sover.

Varje gång kvinnan rörde sig i sömnen var det som om rörelsen lockade en liten luftström att passera genom henne, och hennes lukt kom fläktande mot Grace, som från en vajande svettodling. [s. 35-36]

På ett annat ställe i boken ligger hon i sitt värdpars gästrum och huttrar.

Den väntande frosten trevade över fönsterrutan, sköt upp kattluckor av glas, smög sig in i rummet och sträckte sin bestående nattköld ut i alla fyra hörnen, strök över Grace huvudkudde som sedan förblev iskall hela natten. [s. 86]

Jag har all förståelse för Grace längtan tillbaka till sin egen lägenhet, till ensamheten och hennes egna tankar. Att befinna sig ostörd i hennes makalösa tankevärld måste ha varit något alldeles speciellt. Och det kan vi faktisk uppleva själva, allihop! Gå bara till närmaste bibliotek och låna en roman av den fantastiska Janet Frame.

Fynd i förbifarten

Igår skulle jag bara in som hastigast på ICA på väg hem från jobbet och ramlade på de här två fynden, 99 kronor för båda. De andras liv såg jag för ett par veckor sedan och verkligen älskade den. Gripande, upprörande, omskakande, försonande... En verkligt fantastisk film.

Och Fame är en gammal favorit från 1980, inte att förväxlas med den tv-serien som kom ett par år senare som är betydligt tramsigare och mycket sämre. Fame är ganska svart vad jag kan minnas. Ganska bra soundtrack också. Irene Cara har en coolt raspig röst och Paul McCrane, som spelar Montgomery sjunger en finstämd låt som heter Dogs in the Yard. McCrane som tjugo år senare spelade dr Romano i Cityakuten - han som förlorade ena armen. Så tokigt det kan bli.

Kissemiss

Alla som har eller har haft närmare kontakt med en katt måste skratta åt Simon's cat. Jag lånade hem den här boken igår och skrattade så jag höll på att ramla ur sängen. Simon Tofield kan det här med katter - kanske för att han har tre stycken själv.

Tillsammans med Get Fuzzy är det här de bästa kattserierna och Gustaf kan ju slänga sig i väggen.

För övrigt har jag märkt att min ena katt har samma perversa dragning som Stig Larsson. Varje morgon kissar han bland fågelfröna på marken i snön. Han vill egentligen kissa dem i näbben.

Snöstorm överallt

Någon vakar i natten var bra från första till sista sidan och Ann Patchett är en författare som jag definitivt kommer att läsa mer av. Jag älskade hur hur hon fick mig att bli berörd utan att vara sentimental eller spela på känslosträngar. Jag tyckte väldigt mycket om berättelsen om hur man kan känna släktskap och samhörighet med dem som inte är familj och kanske känna sig mer främmande inför sina egna nära och kära. Och att en ansträngd relation inte behöver vara något permanent utan att man kommer över saker även om de varit smärtsamma och svåra.

Och så passade snöstormen som drog in över Boston så förträffligt väl ihop med snön som bara faller och faller här där jag bor. Jag gillar den typen av beröringspunkter mellan verklig värld och fiktiv.