fredag 12 februari 2010

Sargassohavet

Jag läste ut Jean Rhys Sargassohavet häromnatten och har fortfarande inte riktigt hämtat mig från läsningen. Dels är boken väldigt intensiv, tät och klaustrofobiskt obehaglig, dels lägger den sig i den bästa roman som någonsin skrivits: Jane Eyre.
Jag tycker om Sargassohavet som självständigt verk, men som komplement till JE tycker jag mindre om den, kanske mest för att den svärtar ner min hjälte Rochester. När Rochester i Jane Eyre berättar för Jane om Bertha berättar han om någon som är vulgär, högljudd, ful i mun, oberäknelig och påfallande galen ända från början av deras äktenskap. I Sargassohavet är Bertha en ganska resonabel och klartänkt person, om än traumatiserad och labil. Hon försöker diskutera med Rochester men han är alldeles för påverkad av klimatet, isoleringen, hans fars och brors svek och den oroliga stämning som råder på ön efter att slaveriet avskaffats för att kunna agera förnuftigt. Dessutom blir han påverkad av människors illasinnade prat om Berthas eventuella galenskap och hennes mors öde. Alltså flyr han hem till trygga England för att installera Bertha och sig själv där. På vägen dit, i Sargassohavet, brister det för Bertha och hon blir galen på riktigt.

Men jag tycker att det är för mycket som inte stämmer i romanen för att jag ska kunna lägga Sargassohavet ovanpå Jane Eyre och få en helare bild av storyn. Nu har jag inte läst JE på ett par år, men jag kan inte minnas att man någonstans får reda på att Bertha egentligen heter Antoinette Cosway. Om någon vet så säg var, please! Och de ska leva tillsammans i fyra år innan de åker till England, men i Sargassohavet verkar det bara vara ett halvår, om ens det. Och så det här med att Bertha verkar vara hyfsat normal och stabil när de gifter sig, enligt Rhys, medan hon i JE visar tecken på galenskap redan då.
Dessutom är det svårt att få ihop två berättelser som är skrivna med så olika språk och stil.

Nej, för min del fungerar Sargassohavet nog bäst som fristående roman . Jag tycker inte att den går att pussla ihop med Jane Eyre: bitarna passar inte ihop riktigt och det går inte att tvinga ihop dem. Ändå måste läsningen avJean Rhys bli rikare och man känner till Jane Eyre.

Äh, jag får helt enkelt inte någon rätsida på den här romanen.
Men Jane Eyre står fortfarande kvar, orubbad, på första plats.


Tillägg: Namnet Antoinette nämns i Jane Eyre, när advokaten kommer och avbryter Rochesters och Janes bröllop. Men Cosway...Nix.

3 kommentarer:

snowflake sa...

Jag är nästan säker på att namnet Antoinette är påhittat. Kanske ville Rhys ha nån överraskningseffekt.
Väldigt bra bok, tack för påminnelsen om den. :-)

Pomegranate sa...

Jag överdriver inte när jag säger att jag har tänkt läsa den här i 18 år. Jag tror också att Antoinette är påhittat, men jag måste säga att jag tycker det passar bättre på en vacker och exotisk skönhet än Bertha (för visst var hon väl vacker, om än vulgär?). En Bertha har grådaskig hy och polyper. Hur var miljöskildringen förresten?

Inkling sa...

Så det är påhittat, tror ni? Antagligen för att åskådliggöra hur hon undan för undan förlorar sin egen identitet i och med att hon först förlorar Cosway och blir Mason, sedan kallas Bertha istället för Antoinette. Jag tycker i och för sig att Bertha är ganska fint, jag tänker på Berta i Gripes skuggserie. Men visst är Bertha/Antoinette vacker - på ett exotiskt och lite för Rochesters smak för iögonfallande sätt... Stora bruna ögon, stor mun, höga kindben (inga polyper..?)...Han gillar ju blekfisen Jane som är vackrast inuti...
Miljöskildringen är lysande. Man känner hur hett och fuktigt det är på ön, bland träden, man känner dofter, stanker (?), regn, sol... Mycket välskriven, som sagt.