Listen carefully, I shall say this only once!

Den stora vårtröttheten har satt in och jag somnar nästan på en gång jag lägger ned huvudet på kudden. Det jag vill säga är att läsningen går långsamt. Och dessutom skulle jag inte kunna läsa Amy Sackville snabbt, även om jag kunnat hålla mig vaken och alert om kvällarna. Tempot är utsökt långsamt, språket poetiskt och exakt och påminner mycket riktigt ganska mycket om - vilket jag också läst i brittiska recensioner av boken - Virginia Woolfs stil. Man befinner sig i ögonblicket och får en svada ord; intryck; känslor, men trots det är det avklätt och rent. Jag har läst The Still Point under hela mars månad men har lånat om den så jag har den en månad till. Det kan behövas. Och jag delar dessutom lästiden mellan den och Ruth Rendells senaste Wexford-deckare - som alltid urbra och fängslande.

Just nu ser jag på säsong två av den brittiska serien Hemliga armén från -78. Jodå, det grottas mycket i tv-serier och annan nostalgi från barndomens dagar i min tillvaro. Jag gillar sådant. Det var bättre förr. En del saker i alla fall. Jag älskar kläderna och stilen från tidigt fyrtiotal, och upptäcker hela tiden nya detaljer och personer upphovsmännen till 'Allo, 'allo, 'emliga armén har använt och återanvänt. Igår såg jag originalet bakom herr Flick till exempel, skinnkappsklädda män i slokhatt från Gestapo. Och målningen "The fallen Madonna with the big boobies" har ju också sin förebild i originalserien.

Jag har hört många som älskar 'Allo, 'allo säga att de inte hade en aning om att det finns en förlaga till den uppföljande komedien, och fascineras av att de ändå är så förtjusta i 'Allo, 'allo. Om de skulle se originalet, Hemliga armén skulle de uppskatta René, Madame Edith, von Smallhausen och Lieutenant Gruber ännu mer och samtidigt få sig ett bra drama om andra världkriget till livs.

En rolig sak är att Richard Marner som spelar Kurt von Strohm i 'Allo, 'allo också var med i ett avsnitt i Hemliga Armén. Vad roligt hans cv måste se ut!