Fara vilse bland fragment

Efter att ha läst flera lysande recensioner av Elin Ruuths Fara vill blev jag såklart väldigt sugen på att läsa den. Sagt och gjort, när jag fick syn på den i vagnen med nya böcker på bibblan lånade jag den utan att blinka. Började läsa och fångades genast av humorn och reflektionerna över de små detaljerna i tillvaro. Men efter några sidor blev det bara oerhört tröttsamt. På varje sida i den lilla boken står det ett par rader eller ett par stycken, inte mer. Ibland dyker det upp några meningar som med lite god vilja kan påstås knyta ihop fragmenten till en helhet, men det funkar lik förbaskat inte. Elin Ruuth har språket, formuleringsförmågan, humorn och begåvningen. Men hon har inget att berätta. Inte för mig.

Men jag hyser samma förhoppning inför Ruuths författarskap som inför Martina Lowdens och Amanda Svenssons: att de kommer igen när de har en plot, en story, en intrig, en berättelse. För alla skriver de förbannat bra, det är bara det att väl formulerade fragment ur en anteckningsbok aldrig kan bli en roman.