Ganska pinsamma gubbfantasier

Så har jag haft min första kontakt med Stieg Larssons Millenium-serie. Jag har inte varit det minsta intresserad av vare sig böckerna eller filmerna men nu när Svt serverade första delen i en tv-serie tänkte jag att jag måste ta chansen att se what the fuzz is all about.

Efter den första kvarten var jag på väg att stänga av, så uselt tyckte jag att det var. Dialogen är lika krystad som i Läckberg-filmatiseringarna och romantiseringen av the lone ranger, nej förlåt, den rättfärdige vänsterjournalisten är rent ut sagt riktigt pinsam. Men manliga författares alter ego är per se ofta ganska pinsamma.

Sidohistorien om hur fröken Salander utnyttjas brutalt av någon som ingen kan tycka annat om än att han är ett svin och får sin mycket mycket adekvata hämnd på är lite för enkel och publikfriande. Poetisk rättvisa är tilltalande, men ganska verklighetsfrämmande.

Och naturligtvis är Salander en manlig våt dröm-kliché. Psykiskt labil, utmanande och hård och självklart också en aning lesbisk, men när hjälten dyker upp kan hon förstås inte motstå honom (jag har ju sett i trailern att de ligger näck i sängen). Ännu mer pinsamt för gubben Larsson. Ung är hon också. Så klart.

Jag konstaterade att det var konstigt att Lena Endres hår var så fult och slitet och att tjocka män ser ut som jättebebisar när de är nakna. Visst har Michael Nyquist vackra, kåta ögon men nakenscenerna kanske man skulle ha hoppat över. Det slår inga gnistor mellan honom och Endre, men å andra sidan har det väl aldrig gjort det om damen i fråga. Däremot är Sven-Bertil Taube lysande, som alltid.

Men vilka invändningar jag än har mot Millenium-serien så är det ett faktum att den är spännande. Det blir ingen katastrof om jag inte kan se nästa avsnitt men är jag hemma slår jag definitivt över till ettan.