En aning unket

Härom dagen lämnades dvd:n Twilight tillbaka av en låntagare och jag lånade hem den, tänkte att jag ju måste se den, trots min skepsis till boken, till vampyrer, till romantikgenrer där kvinnan ständigt är i fara och mannen behärskar sin farlighet tack vare sin enormt starka kärlek.Vad jag jag säga? Filmen var välgjord - så klart, allt såg väldigt snyggt ut. Precis som i boken är det bäst innan Edward kommer in i handlingen, men jag måste medge att Bella är bra mycket skarpare i filmen än i boken - där hon bara hänger sig åt våpig dyrkan av Edward.

Nå, filmen var väl uthärdlig även om de scener där vampyrens krafter gav sig till känna - slagsmål, flygturer, klättra uppför trädstammarna (hahaha!), springa galet fort - mest var skrattretande. Och det faktum att den onde vampyren inte kunde vara något annat än ond med det utseendet (varför ser förresten de som är helblonda i filmer alltid ut som att de blonderat håret hemma i köket med Jane Hellen-blondering? Kan de inte fixa mer naturligt blonda peruker?) är lite pinsamt. Och vad är det för märkligt präktmoralisk bismak i detta att Edward inte "kan förlora kontrollen" med Bella, att de aldrig kysser varandra - än mindre något mer? Det känns en aning unket men kanske helt självklart med tanke på att Stephenie Meyer är mormon.

Nej, nu får det vara nog med granskog på ett tag!

Ett stort plus är att alla ungar - och andra - som ser filmen hundra gånger (förhoppningsvis) lär sig uppskatta Debussy.

För övrigt går Bella och Edward mest omkring och plutar med läpparna och kisar mot varandra vilket känns lite tröttsamt. Fast det ser allt lite kul ut när Edward trutar med munnen à la Ronny Jönsson, om ni minns honom.

Ny kvällslektyr

Jag tycker verkligen om Mary Stewart. Förutom de ganska spännande intrigerna är det alltid intressanta miljöer som beskrivs med värme och ett detaljseende som genomsyras av en kärlek till naturen. Det finns alltid litterära anspelningar och huvudpersonerna älskar poesi och litteratur överhuvudtaget. Nu har jag bara en enda roman av henne som jag inte har/har läst: Wind off the Small Isles. Den är tydligen grymt knepig att få tag på, också i USA och England. I Mary Stewarts fanclub på Facebook diskuteras just de orimliga priserna på den romanen. Well, den finns (nog kvar) på Bokbörsen för några hundra så kanske jag köper den där när jag fått tillbaka skattepengarna...

I lördags valde jag idiotiskt nog bort Little Children till förmån för sista avsnittet av Millennium, men jag hade ju sett alla de andra och ville veta slutet. Dumt. Jag slog över efter eländet med Salander var över och såg på en gång att jag borde ha valt filmen istället. För att kompensera lånade jag romanen Som små barn på bibblan igår och började läsa den. Och det bådar gott, mycket gott. Jag tänker lite på Curtis Sittenfeld och Janet Fitch. Bra romaner, mycket amerikanska. Sådant gillar jag.

Vänta, blinka. Blunda. Somna...

Monster in the Box tillhör inte Ruth Rendells bästa Wexford-böcker, men Ruth är alltid Ruth och Wexford Wexford. Kort sagt, jag gillar.

Jag tänkte jag skulle fortsatt med den norska succén Vänta, blinka som jag påbörjade strax före Monster in the Box, och jag läste och jag läste men märkte efter ett tag att jag fick läsa om styckena, ögonen fastnade och jag började tänka på annat. Framför allt började jag fundera på vad jag hellre skulle vilja läsa. Och så ska det väl ändå inte vara? Medan man läser en roman ska väl tankarna vara hos den? Min åsikt är att man ska vara så uppslukad av en bok att man inte tänker på något annat när man läser den, framför allt inte en annan bok. Det är som kärlek. När man är med en kille ska man ju helst inte sitta och tänka på en annan.

Så jag lade undan Vänta, blinka. Jag tyckte den var ganska kul och skönt skriven, men det är som om jag inte klarar av att läsa samtida romaner om storstadsmänniskor och modern problematik. De engagerar mig inte. Det är ointressant. Jag somnar när jag läser Elin Ruuth, Amanda Svensson, Martina Lowden (men alla är superbra skribenter och jag älskar deras språkkänsla). Säg något! Berätta något! vill jag skrika. De har verktygen men inte materialet. Men de kommer att bli så j-a bra om tio, tjugo år. När de har något i bagaget.

Men det är kanske mig det är fel på. Jag är kanske trög, bakåtsträvande, reaktionär. Visst. Men jag tänker inte sticka under stol med att jag gillar en roman med ett tydligt händelseförlopp, gärna från en tid lite längre bakåt i tiden. Mary Stewarts Stormy Petrel är en sådan. Tjugosjuårig litteraturvetare, författare och poet åker till avlägsen ö i Hebriderna och ...

Det kan knappast bli bättre. Och somnar, det gör jag inte.

Lika som bär: prins Henrik av Danmark och George Baker (Wexford)

Förresten, är det inte ett jädrans knullande i Kommissarie Winter? Är det det i böckerna också? Är det relevant för handlingen att ha med scener där Magnus Krepper har sina nakna höfter inpressade mellan Amanda Ooms lår - filmat ovanifrån? Jag gillar inte de här nya avsnitten. De är väldigt oengagerande, trots att jag alltid gillar Krepper och anser att han är en väldigt duktig skådis. Det är inte hans fel, men det känns som att ett för stort fokus läggs på honom och närbilder av hans ansikte. Han går omkring och är så förbannat sexig hela tiden, brallorna hänger på höfterna och linneskjortan är uppknäppt och håret är fuktigt i nacken. Han är allvarlig, skrattar aldrig och han talar med låg röst, ser in i kameran. Visst är Magnus Krepper sexig, men alltså... Men jag vet vad som stör mig. Han filmas med en "manlig blick". Han är objekt, precis som kvinnor brukar vara på film. Och när det är en man som exponeras på det viset, blir det så uppenbart hur märklig och obehaglig en sådan blick är.

Julia och jag. Och kanske Måns.

Jag vet inte hur det hände, men det har hänt. Jag är fast. I Jakten på Julia-träsket. Det kan bero på att Måns Zelmerlöv var så söt i förhandsreklamen, men kanske mest på att jag är så oerhört fascinerad av sådana som kan dansa och stå på scen utan att... tja, utan att vilja springa därifrån och gömma sig.

Själv har jag haft värsta scenskräcken så länge jag kan minnas. Jag tyckte till och med att det var obehagligt och fylla år när resten av familjen kom in och sjöng på morgonen och stirrade förväntansfullt på mig. Tre par blickar - fem med hundarna - riktade mot mig. Hu. Oftast drog jag täcket över huvudet, senare skakade jag håret så det föll framför ansiktet. Den taktiken har jag fortfarande i vuxen ålder. Jag var "sjuk" ett halvt december i tvåan för att slippa vara med i skolpjäsen som skulle spelas på julavslutningen. Jag stod längst bak i kören när vi sjöng i kyrkan på avslutningarna. Jag valde att ansöka om att bli sufflös istället för en roll när mitt högstadium satte upp Grease (som de första i Sverige - vi översatte eländet själva...) trots att majjen gett mig högsta betyg på min röst.

Däremot älskar jag att sjunga - fast jag gör det aldrig på kommando. Ber någon mig sjunga kniper jag ihop munnen och stämbanden låser sig. Men tänker jag inte på det gapar jag så att den som råkar höra ber mig vara knipa igen. Kort sagt: jag kan inte tänka mig värre saker än att stå på en scen och ha en publik framför mig som förväntar sig att jag ska prestera något.

Alltså älskar jag program som Jakten på Julia. Att se hur orädda deltagarna är, att de till och med älskar att stå på scen - det måste man nog göra för att vara bra på scen. Och så är det det här med dansen. Jag kan inte dansa. Jag rör mig antagligen ungefär lika graciöst som en telefonkiosk. Det är inget som bekymrar mig, men andra brukar stirra de få gånger jag svingar mina ludna någonstans. Jag fattar inte det, för det spelar väl ingen roll hur man ser ut? Bara man har kul? Och jag vet att jag inte är orytmisk. Jag är väldigt musikalisk. Men det där med koordination och att bestämma var en fot eller arm ska hamna ... jag fixar inte det riktigt. I högstadiet fick jag panik när vi skulle prova på jazzdans på gympan en gång. Vi stod framför en stor spegelvägg och jag var i högsta grad selfconscious som det heter på engelska. Jag är övertygad om att jag aldrig skulle kunna lära mig någon koreografi, hur enkel den än är för till råga på mina fysiska tillkortakommanden har jag också riktigt uselt minne. Därför har jag aldrig vågat gå på någon slags danskurs - vilket jag innerst inne gärna skulle vilja. Jag skulle gärna försöka besegra min självbild när det gäller koordination, koreografi och min lekamliga oförmåga.

Ja, nu snöade jag plötsligt in på mig själv och traumatiska skolminnen, men så kan det gå. Det jag från början hade tänkt säga är att jag ringde - trots att jag hade bestämt mig för att inte ringa, där gick gränsen, liksom - inte mindre än tre (3) gånger igår kväll och röstade på Lisette. Hon är bäst. Hon har en fantastisk röst med ett underbart litet vibrato, är otroligt bra på att dansa och dessutom grym på att agera och skapa en rollkaraktär under de två minuter kandidaterna har på sig på scen varje vecka. Och hon älskar loppisar och har grym stil.

Jag tänker rösta på henne varje vecka tills hon vinner. Bonne chance.

Endless love. And sex...

Ha ha ha, igår hade jag femhundra besök här! Massor av googlingar på kronprinsparets inbjudan ledde väl de stackarna hit...

Igår lånade jag impulsivt hem Viveca Lindfors självbiografi Viveca, Viveca efter att ha hört en radioprogramserie på SR Minnen där Beppe Wolgers intervjuar henne och Staffan Scheja om hur det är att bo i New York (Beppe i New York från 1982). Beppe läste upp en sådan underbar beskrivning av hur Viveca och Georg Rydeberg träffades ur boken och jag kände att jag skulle vilja läsa det själv. Hon verkar vara så klok, Viveca Lindfors. Lika klok som vacker. Hon är ju den typen som bara blev vackrare och vackrare med åren. Inte på ett gullig gumma-sätt utan som kvinna.

Hur hon sedan attraherades av den i mina ögon sliskiga och slemfula Rydeberg är mig en gåta. Men erotiken är outgrundlig.

Senast jag såg henne var i Flickan vid stenbänken där hon spelar Storråda med den äran. Jag minns henne också i den lysande komedien The Linguini Incident, där David Bowie är rolig och snygg och Rosanna Arquette riktigt bra.

Om jag verkligen kommer att läsa hela Viveca, Viveca vet jag inte, men jag kommer definitivt läsa bitar ur den. Det är alltid lika fascinerande med det slags kärlek och starka attraktion som fanns mellan bland andra henne och Rydeberg, och mellan Elizabeth Taylor och Richard Burton. Den tar aldrig slut. Det är fint.

Klädsel: aftontoilette

Så har den då äntligen dumpit ner i brevlådan: inbjudan till de kungliga festligheterna i juni. Ja, inte i min brevlåda då, tyvärr. Jag hade gärna gått på en fest där föreskriven klädsel lyder "aftontoilette". Jag älskar stavningen, ordet, doften av stil, aningen om gammaldags bal, historiens vingslag som flaxar i en sådan formulering.

Partiledaren för kommunisterna kommer inte att tacka ja till inbjudan och värdparet är bara att gratulera inför det beslutet.

När jag var liten var min mamma kommunanställd, och hennes närmaste chef hade en bild av vår då nyblivna drottning i sitt arbetsrum. Den där chefen var inte särskilt populär bland de andra.

RIP Kerstin Thorvall

Så har Kerstin Thorvall lämnat den jordiska världen, den enda kvinna i världen som kunde bära upp en ful, asymmetrisk och experimentell frisyr utan att se ut som en kulturkärring, trots att hon i högsta grad var det; fantastiskt duktig tecknare och tillika författare. Det finns mycket i hennes romaner jag inte gillar och hennes alter egon tycker jag ofta direkt illa om, men konstig nog har jag alltid känt stark sympati för dem. Framför allt skriver hon så rysligt bra. Stilen och språket är otroligt ...tja, bra. När jag var tonåring läste jag med förtjusning Tänk om det är klimakteriet, trots att jag inte hade en aning om vad klimakteriet var. Efter hand insåg jag att det var något som skulle drabba även mig och var glad för att det skulle dröja länge tills det började forsa från olika ställen. Jag är en grön bänk i Paris är det senaste jag läste av henne och det är en samling mycket starka dikter och den rekommenderas varmt. Annars ingår ju Det mest förbjudna i allmänbildningen och den självbiografiska trilogin som inleds med Att skjuta arbetare är kanske hennes bästa och bredaste romaner.

Den som inte har läst Kerstin Thorvall tidigare bör genast skubba till närmaste loppis eller antikvariat. Där brukar hennes böcker finnas till billig penning.

Gåshudsframkallande melankoli

Att skriva ner de förflugna tankar som far genom de inklingska hjärnvindlingarna i april verkar ganska ointressant nu när det är vår och det finns massor att göra utomhus. Man har ju trädgård. En trädgård som vaknar. Jag plöjer gärna olika nummer av Allt om trädgård och diverse trädgårdsböcker, just nu Trädgårdens natur av Lotte Möller och Engelska trädgårdar av Ann Larås. Jag gillar Lotte Möllers böcker. Klart, hon är ju anglofil hon med och blandar alltid in lite Englandsporr. Men hon har också trevliga tankar och resonemang om trädgårdens vara. Om man gillar både trädgård och England är hennes fina bok Till England ett hett tips.

Till slut - in a good way - kom jag till sista sidan i The Still Point av Amy Sackville. Det måstevara en av de bästa romaner jag läst i mitt liv. Fullkomlig. Språkligt, strukturmässigt och intrigmässigt. Melankoliskt, eftertänksamt och präglat av en stark närvaro, medvetenhet.

Strax före förra sekelskiftet far polarforskaren Edward Mackley iväg med sin expedition för att finna den exakta nordpolen men kommer aldrig tillbaka. Han är nyligen gift, och mycket förälskad, och hustrun sitter i sin svågers och svägerskas hus och väntar. År efter år. Först efter sextio år får hon reda på vad som hände, när man finner hans kropp begravd i isen och kan överlämna hans dagbok till henne.

Samma dagbok läser Mackleys brors barnbarnsbarn Julia drygt hundra år senare, när hon sitter i samma hus och försöker strukturera Mackleys saker och samla ihop material till en bok. Hon identifierar sig starkt med Mackleys änka Emily, trots att hennes man i högsta grad är levande. Deras äktenskap är dock mycket skakigt, kanske mest för att de inte längre når varandra eftersom Julia skärmat av sig från livet som fortgår utanför huset och Simon, maken, är trött på och känner sig frustrerad av hennes "nonworldliness".

Fridtjof Nansen

The Still Point är som roman också en aning utomvärldslig, och de ganska korta berättelsefragmenten från olika tider och platser som överlappar och pusslas ihop skapar en stark men melankolisk väv. Styckena ur Mackleys dagbok är oerhört starka och Sackville har tagit hjälp av Nansens och andra polarforskares berättelser för att få den så autenstisk som möjligt. Och det funkar. Jag har ständig gåshud av obehag när isen, snön, det halvårslånga mörkret, det lika långa bländande ljuset, smutsen, bristen på mat, tröttheten, fasorna - ja, allt detta som beskriver den mardröm detta sökande efter nordpolen utgör. Med samma intensitet och närvaro beskriver Sackville den heta sommardag som vi följer Julia - och Simon.

Det arktiska området

The Still Point finns på the long list till Orange-priset.
Här finns en fin recension i the Independent.

Plum puddings

Man kan väl säga så här: vissa klär i plommonstop, andra inte.