hårresande spökhistoria

Varje kväll den här veckan har jag lyckats somna med The Woman in Black över näsan efter bara ett par sidor lästa. Det har varit mycket frustrerande eftersom jag var så nära slutet och den var så sjukt spännande och gåshudsframkallande. Men igår läste jag i alla fall ut de sista sidorna och jäklar, vilken tvättäkta spökhistoria det är! Susan Hill fruktansvärt skicklig på att skapa en otäck stämning och göra så att det känns som att man är där. Den här vintern har jag läst The Small Hand, Mist in the Mirror och nu The Woman in Black, och de är lika bra allihop. Hon har inte skrivit så vansinnigt många spökhistorier just, men det finns åtminstone en till som står på min lista; The Man in the Picture.

En nyinspelning av The Woman in Black är under produktion och det är Daniel Radcliffe som ska spela huvudrollen, Arthur Kipps. Jag tror att han klarar det galant och ser fram emot att se BBC:s filmatisering.

Calliope har också nyligen läst The Woman in Black och tyckte den var lika hårresande som jag.

Den unge juristen Arthur Kipps får i uppdrag att resa till det ensligt belägna Eel Marsh House för att reda upp ett dödsbo efter en gammal ensam kvinna som dött. Huset ligger mitt i marsklandet vid kusten och man kan bara nå dit - och komma därifrån - vid ebb. Till en början är Kipps entusiastisk och blir lite förälskad i den vackra platsen men efter att ha sett en svartklädd kvinna vid begravningen av den döda damen förändras hans lite romantiska inställning. Ingen i den närbelägna byn vill köra honom till huset, ingen vill tala om det eller om den svartklädda, och när han väl lyckats ta sig ut till Eel Marsh House ser han och hör saker som får honom att aldrig vilja komma dit igen. Det är fruktansvärt otäckt och man sitter på helspänn från första till sista sidan.

Men lika otäckt som de hemska spökerierna skildras, lika härligt utmålas marsklandet och kusttrakten dagtid. Det är tidig vinter, solen skiner och glittrar i vattnet, luften är saltmättad och frisk och allt är fullt av livgivande energi. Jag kan riktigt känna hur underbart det måste vara där. Men sedan kommer skymningen, den ogenomträngliga dimman, de fasansfulla ljuden, iskylan som tränger in i märg och ben ... Man förstår verkligen Kipps kluvna uppfattning om platsen.

Ja, ni hör. Är man svag för gotik, spökerier, förtätade stämningar och mysrys - med betoning på rys - så måste man bara läsa Susan Hills spökhistorier.