Med min brors glädje färsk i minnet lånade jag hem Ajvide Lindqvists senaste novellsamling Låt de gamla drömmarna dö som ljudbok. Det blir ju så ibland att man fastnar för en bok någon låntagare lämnar tillbaka. Jag fick cd-boken i mina händer och efter att ha räknat skivorna lånade jag ut den till mig själv.
Jag har försökt lyssna på sammanlagt två ljudböcker i mitt liv och det var verkligen misslyckade projekt. Den första gick ganska bra, men jag gjorde misstaget att lyssna i mörkret i sängen på kvällen. Hur skulle jag veta var jag somnat? Kan tillägga att det var kassetter den gången... Spola fram, spola bak... Andra försöket var för ett drygt år sedan när P D James Patienten kommit ut. Det var hopplöst. Det gick inte. Jag hann lyssna i tio sekunder innan jag tappade koncentrationen och började tänka på annat och utan att tänka på det gick från ljudkällan och gjorde något annat. Visserligen kräver James fokus eftersom hon skriver mer och mer omständligt för varje roman och för varje år hon lägger på sin redan höga ålder men det berodde inte på det. Det var bara helt fel uppläsare. Thomas Bolme är en bra skådis (Åh, tänk Peppis i julkalendern Julens hjältar) men han var värdelös som uppläsare, åtminstone när det gäller Patienten.
Men Låt de gamla drömmarna dö är en helt annan femma. Jag lyssnar och lyssnar och lyssnar. Stryker, knådar deg, vispar majonnäs, dricker te - och lyssnar. Wow. Det är John Ajvide Lindqvist själv som läser och han gör det utomfuckingordentligt.
Lilla stjärna var en fjantig roman, tycker jag. Hur bra som helst ända tills Lilla stjärna herself börjar leka med borrmaskinerna. Ajvide Lindqvist har ett mycket bra språk, levande, fängslande och samtidigt korrekt. Och han kan få ihop bra berättelser. När jag hörde följetongen "Tindalos" kom jag på hur lik han är Stephen King. Fantastiskt bra språk, lysande personskildningar, briljanta miljöbeskrivningar plus den där lilla obehagliga känslan av att något är fel.
Just i "Tindalos" blev deras likheter extra uppenbara eftersom Ajvide Lindqvist flippar ut på precis samma sätt som King gör i Drömfångare. Berättelserna är fängslande och obehagliga och intima men så - vips! Ett monster introduceras. Jag frågar mig varför, för det förstör den trovärdighet som dittills byggts upp i berättelsen. Men jag accepterar det ändå, för att resten är så j-a bra.
Hur som helst. Tummen upp för ljudböcker och för John Ajvide Lindqvist.
Och parallellt läser jag - som riktig bok - Carol Goodmans Arcadia Falls. På omslaget har Daily Express citerats: "Miss Jean Brodie meets Donna Tartt". Jag menar - vem kan motstå en sådan blurb? Inte jag som älskar Muriel Spark och Tartt och Carol Goodmans De döda språkens sjö.
2 kommentarer:
Oj, jag som precis har skrivit att Bolme gjorde ett bra jobb som uppläsare. Dock av en helt annan bok. Vad var det du inte gillade? Jag orkar inte med när uppläsaren gör radioteater av en bok. Jag vill inte att dialogen blir uppläst med olika röster och dialekter, det blir bara fånigt för mig.
Hoppsan! Så olika man kan tycka... Det jag inte gillade var att han läste så opersonligt att jag inte hörde vad han sa. Rösten var trååååkig och han läste så himla uttryckslöst. Förhoppningsvis gör han inte alltid det...
Håller med om radioteaterstuket. Inga olika dialekter och underliga röster, tack.
Mina favoritröster är Shanti Roney och Peter Anderson. Jag skulle sitta på helspänn om Shanti läste telefonkatalogen.
Skicka en kommentar