Listen carefully, I shall say this only once!

Den stora vårtröttheten har satt in och jag somnar nästan på en gång jag lägger ned huvudet på kudden. Det jag vill säga är att läsningen går långsamt. Och dessutom skulle jag inte kunna läsa Amy Sackville snabbt, även om jag kunnat hålla mig vaken och alert om kvällarna. Tempot är utsökt långsamt, språket poetiskt och exakt och påminner mycket riktigt ganska mycket om - vilket jag också läst i brittiska recensioner av boken - Virginia Woolfs stil. Man befinner sig i ögonblicket och får en svada ord; intryck; känslor, men trots det är det avklätt och rent. Jag har läst The Still Point under hela mars månad men har lånat om den så jag har den en månad till. Det kan behövas. Och jag delar dessutom lästiden mellan den och Ruth Rendells senaste Wexford-deckare - som alltid urbra och fängslande.

Just nu ser jag på säsong två av den brittiska serien Hemliga armén från -78. Jodå, det grottas mycket i tv-serier och annan nostalgi från barndomens dagar i min tillvaro. Jag gillar sådant. Det var bättre förr. En del saker i alla fall. Jag älskar kläderna och stilen från tidigt fyrtiotal, och upptäcker hela tiden nya detaljer och personer upphovsmännen till 'Allo, 'allo, 'emliga armén har använt och återanvänt. Igår såg jag originalet bakom herr Flick till exempel, skinnkappsklädda män i slokhatt från Gestapo. Och målningen "The fallen Madonna with the big boobies" har ju också sin förebild i originalserien.

Jag har hört många som älskar 'Allo, 'allo säga att de inte hade en aning om att det finns en förlaga till den uppföljande komedien, och fascineras av att de ändå är så förtjusta i 'Allo, 'allo. Om de skulle se originalet, Hemliga armén skulle de uppskatta René, Madame Edith, von Smallhausen och Lieutenant Gruber ännu mer och samtidigt få sig ett bra drama om andra världkriget till livs.

En rolig sak är att Richard Marner som spelar Kurt von Strohm i 'Allo, 'allo också var med i ett avsnitt i Hemliga Armén. Vad roligt hans cv måste se ut!

Lillie Langtry och lite skvaller

De senaste kvällarna - och för all del också andra lediga stunder - har jag ägnat mig åt att se om den utmärkta tv-serien om Lillie Langtry från 1978, Lillie. Francesca Annis, då 34 år, spelar titelrollen med den äran och en rad andra briljanta skådespelare dyker upp i olika roller, bland andra Peter Egan som en underbar Oscar Wilde. Den mest lysande skådespelarprestationen står dock Anton Rodgers för, i rollen som Lilles första make Edward Langtry. Jag har aldrig sett någon spela berusad och olycklig på samma övertygande sätt, från det sluddrande talet, de snubblande stegen till det plågade uttrycket i ögonen. När han dök upp i sin sista scen i serien brast de inklingska tårkanalernas fördämningar. Jag kunde inte sluta gråta, han var så oerhört rörande i sin misär. Jag var så förstörd att jag var tvungen att googla fram en bild från senare tid där han såg glad ut. Jag hittade en, från någon tv-serie där han tydligen spelar veterinär och ler glatt och först då kunde jag börja andas lugnt och sluta hulka. Visst är han fin, va?

Anton Rodgers avled år 2007.

För övrigt var Francesca Annis i många år tillsammans med den betydligt yngre (18 år) Ralph Fiennes, ett par med så kallat äktenskapstycke skulle jag vilja påstå. Deras skönhet är av samma slag, mycket raffinerad och sofistikerad. Fiennes bröt upp från sin jämnåriga hustru Alex Kingston (aka dr Elizabeth Corday i Cityakuten, också en vansinnigt tjusig dam) för Annis skull när denna spelade hans mor i Hamlet. Även om jag på alla sätt känner sympati för Kingston är det ändå lite kul när sådant händer. Det är ju vanligtvis precis tvärtom.

Före 2006

Ganska pinsamma gubbfantasier

Så har jag haft min första kontakt med Stieg Larssons Millenium-serie. Jag har inte varit det minsta intresserad av vare sig böckerna eller filmerna men nu när Svt serverade första delen i en tv-serie tänkte jag att jag måste ta chansen att se what the fuzz is all about.

Efter den första kvarten var jag på väg att stänga av, så uselt tyckte jag att det var. Dialogen är lika krystad som i Läckberg-filmatiseringarna och romantiseringen av the lone ranger, nej förlåt, den rättfärdige vänsterjournalisten är rent ut sagt riktigt pinsam. Men manliga författares alter ego är per se ofta ganska pinsamma.

Sidohistorien om hur fröken Salander utnyttjas brutalt av någon som ingen kan tycka annat om än att han är ett svin och får sin mycket mycket adekvata hämnd på är lite för enkel och publikfriande. Poetisk rättvisa är tilltalande, men ganska verklighetsfrämmande.

Och naturligtvis är Salander en manlig våt dröm-kliché. Psykiskt labil, utmanande och hård och självklart också en aning lesbisk, men när hjälten dyker upp kan hon förstås inte motstå honom (jag har ju sett i trailern att de ligger näck i sängen). Ännu mer pinsamt för gubben Larsson. Ung är hon också. Så klart.

Jag konstaterade att det var konstigt att Lena Endres hår var så fult och slitet och att tjocka män ser ut som jättebebisar när de är nakna. Visst har Michael Nyquist vackra, kåta ögon men nakenscenerna kanske man skulle ha hoppat över. Det slår inga gnistor mellan honom och Endre, men å andra sidan har det väl aldrig gjort det om damen i fråga. Däremot är Sven-Bertil Taube lysande, som alltid.

Men vilka invändningar jag än har mot Millenium-serien så är det ett faktum att den är spännande. Det blir ingen katastrof om jag inte kan se nästa avsnitt men är jag hemma slår jag definitivt över till ettan.

The Delicious Miss Dahl

Om man ändå kunde se BBC på mina breddgrader, tänker jag ibland, exempelvis när någon ny serie börjar (fortsättningen på Ashes to Ashes, From Lark Rise to Candelford, New Tricks ... listan är oändlig). På tisdag börjar en serie som får mig att än en gång sucka för att man inte kan se BBC på nätet (om man inte är IT-snille/hacker). Under den inte särskilt subtilt tvetydigaa titeln The Delicious Miss Dahl lagar Sophie Dahl mat och bakar i tv-rutan för lyckligt lottade britter. Här är en liten försmak:

Time for good news

Jag har flera anledningar att glädjas just idag! Jag lade nyss in en lyxig beställning på tre trevliga pocketböcker på engelska: Stormy Petrel av Mary Stewart, The Truth About Melody Browne av Lisa Jewell och sist men inte minst Monster in the Box av Ruth Rendell. Detta som en liten försenad födelsedagspresent till mig själv. Böcker är den bästa presenten även om den kommer från en själv, inte sant?

Anledningen till att jag gick in på Adlibris var egentligen en helt annan (och sedan gick jag vilse och gjorde min beställning. Oops, så det kan gå!), nämligen att jag fick ett infall att jag skulle kolla om Kate Atkinson kanske - möjligen, förhoppningsvis, man kan ju alltid drömma - kommer ut med något nytt snart, trots att det inte är så himla länge sedan hennes superduperroman When Will There Be Good News? kom.

Och till min stora lycka -jaa! det kommer en ny roman i år! På Amazon står det att den kommer i mars, på andra ställen augusti, ytterligare andra oktober. Men det spelar mindre roll, det viktigaste är att den kommer.

Nu ska jag grädda en plåt hallongrottor och titta på Frasier, säsong två. Ännu en födelsedagspresent men inte från mig själv utan en snäll, fin och rar väninna som vet precis vad som får mig att skratta.

Prepubertala drömmar om fransk passion

När jag var i elva-tolvårsålderna gick det alltid bra serier på dansk tv på söndagskvällarna. Jodå, i Skåne utökade vi de två kanalerna från Svt med en dansk. Som dessutom så gott som alltid var före svensk tv med nya filmer och nya tv-serier. Brideshead revisited gick i dansk tv säkert ett halvår innan den gick i Sverige. Lödder och Dallas gick i dansk tv långt innan de på Svt visste vad ståhejet handlade om.

Hur som helst, på dansk tv, vid 18-19.00-tiden om söndagarna såg jag flera av de serier som finns etsade i både min hjärna och mitt hjärta. Det var exempelvis Flambards, Kustens döttrar (med Fanny Ardant) och en annan fransk serie som jag inte förrän igår lyckades ta reda på vad hette. Jag kom ihåg att den manliga huvudrollsinnehavaren hette Niels och något dansk efternamn, så jag satte igång att googla och undersöka imdb. Jag kom ihåg att en av de kvinnliga huvudpersonerna hette Charlotte. Et voila! Serien heter Le tourbillon des jours, skådespelaren heter Arestrup i efternamn och jag hittade till och med ett klipp på Youtube. Åh, vad jag älskade den serien! Passioner och känslor svallade! Niels hade en het romans med en något äldre slottsdam - det ska vara strax före förra sekelskiftet - men så dyker denna kvinnas yngre niece, eller liknande, upp och då är det ju klippt. Niels och den yngre kvinnan - Charlotte - finner naturligtvis varandra och den äldre slottsdamens hjärta krossas med buller och bång och efter det går allt åt helvete. Ni hör, dramatik, passion, intriger... Inget fattas i den serien! My God, om jag finge se den igen. Ska kolla på Amazon och be min Frankrikestationerade väninna om hjälp.

Här möter vår sköne halvdanske hjälte Charlotte första gången. Det är klippt.

Loe som bäst

Har äntligen läst ut Gör vad du vill. Den tyckte jag om. Väldigt mycket. Erlend Loes bästa på länge. Full med existentiella funderingar och tankar, precis som Naiv. Super är och Blåst. Det har gått lite förlorat i exempelvis Volvo lastvagnar och Fakta om Finland, tycker jag. De var mer roliga med svängande, snirklande språk (Fakta om Finland) och underfundigt skojiga formuleringar. Gör vad du vill kommer från hjärtat. Och det är då det blir som bäst.

Nu ska jag äntligen (igen) sätta igång på allvar med The Still Point. Jag hörde högläsningen av den på BBC4, Book at Bedtime och fastnade direkt för den stillsamma berättelsen som parallellt följer en polarforskare under förra sekelskiftet samt hans "great grandniece" i nutida England och hennes komplicerade äktenskap. Amy Sackville har fått idel goda recensioner och romanen jämförs med ingen mindre än Virginia Woolfs.

Lovebombing

Lily Allen skulle inte kunna vara något annat än brittisk. Hennes musik kan inte vara annat än brittisk. And I love her and it med hull och hår.

Kolla på Alfie här eller The Fear här.

Youtube har inaktiverat "inbäddning", så ni får besvära er med att klicka själva. Men det är det värt, jag lovar.

Synd på rara ärter. Eller ärtor?

I januari hängdes det nya porträttet av prins William och prins Harry på National Portrait Gallery. Konstnär är Nicky Philipps och det är en lysande målning på de båda kungliga bröderna, hur tjusiga som helst. När Harry var yngre var han oroväckande lik Alfred E Neuman, men nu har han vuxit till sig och fått det där avlångt snygga horseface-iga efter både sin mor och sin far. William har emellertid alltid varit en avbild av sin mamma; en manlig engelsk ros, liksom. Rosiga kinder, klarblå ögon och ljusbrunt hår. Han har helt enkelt blivit en rasande tjusig ung man och de värsta Windsorska liksom Mountbattenska dragen har förenats i en för ögat behaglig mix.

Men när jag såg det nya porträttet blev jag en aning oroad. Ser inte Williams hår ut att ha blivit ganska ... tunt? Ser det inte ut att ligga i riskzonen för att snart ha tunnats ur lika mycket som hans farbror Edwards har gjort, det vill säga, totalt? Om William blir skallig innan han fyller trettio är det en riktig tragedi. Jag menar, hur snyggt är det med en skallig karl? Jag vet att en del tycker att det är helt okej, ja till och med tjusigt, men jag tillhör den skara som helt kategoriskt och helt kallt räknar bort skalliga (där ingår också rakade och militärsnaggade) män. Jag gillar hår. Hår är sinnligt.

Låt oss hoppas att William ärvt hårväxtgenerna från sin mammas sida - det gör ju män som regel. Diana hade mycket hår och hennes pappa Earl Spencer också, liksom hennes bror Charles, den nuvarande Earl Spencer. Det hade varit synd på så rara ärter om William blev kal i så unga år.

//Eder monarkist

......................................

Ett senare tillagt, mycket tragiskt, bildbevis som bekräftar att Mrs B har rätt i sin iakttagelse.

Fara vilse bland fragment

Efter att ha läst flera lysande recensioner av Elin Ruuths Fara vill blev jag såklart väldigt sugen på att läsa den. Sagt och gjort, när jag fick syn på den i vagnen med nya böcker på bibblan lånade jag den utan att blinka. Började läsa och fångades genast av humorn och reflektionerna över de små detaljerna i tillvaro. Men efter några sidor blev det bara oerhört tröttsamt. På varje sida i den lilla boken står det ett par rader eller ett par stycken, inte mer. Ibland dyker det upp några meningar som med lite god vilja kan påstås knyta ihop fragmenten till en helhet, men det funkar lik förbaskat inte. Elin Ruuth har språket, formuleringsförmågan, humorn och begåvningen. Men hon har inget att berätta. Inte för mig.

Men jag hyser samma förhoppning inför Ruuths författarskap som inför Martina Lowdens och Amanda Svenssons: att de kommer igen när de har en plot, en story, en intrig, en berättelse. För alla skriver de förbannat bra, det är bara det att väl formulerade fragment ur en anteckningsbok aldrig kan bli en roman.