dear john

Häromdagen pratade jag med min storebror och lyssnade när han entusiastiskt berättade att han köpt John Ajvide Lindqvists Pappersväggar och hur bra den var, i synnerhet den första novellen. Den där speciella stämningen i hans berättelser jämförde brorsan med den i Håkan Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Hur man känner igen, hur man identifierar sig med och väcker egna minnen till liv. Konsten att skildra ett barns tankar. Det är inte många som klarar det lika fint.

Med min brors glädje färsk i minnet lånade jag hem Ajvide Lindqvists senaste novellsamling Låt de gamla drömmarna dö som ljudbok. Det blir ju så ibland att man fastnar för en bok någon låntagare lämnar tillbaka. Jag fick cd-boken i mina händer och efter att ha räknat skivorna lånade jag ut den till mig själv.

Jag har försökt lyssna på sammanlagt två ljudböcker i mitt liv och det var verkligen misslyckade projekt. Den första gick ganska bra, men jag gjorde misstaget att lyssna i mörkret i sängen på kvällen. Hur skulle jag veta var jag somnat? Kan tillägga att det var kassetter den gången... Spola fram, spola bak... Andra försöket var för ett drygt år sedan när P D James Patienten kommit ut. Det var hopplöst. Det gick inte. Jag hann lyssna i tio sekunder innan jag tappade koncentrationen och började tänka på annat och utan att tänka på det gick från ljudkällan och gjorde något annat. Visserligen kräver James fokus eftersom hon skriver mer och mer omständligt för varje roman och för varje år hon lägger på sin redan höga ålder men det berodde inte på det. Det var bara helt fel uppläsare. Thomas Bolme är en bra skådis (Åh, tänk Peppis i julkalendern Julens hjältar) men han var värdelös som uppläsare, åtminstone när det gäller Patienten.

Men Låt de gamla drömmarna dö är en helt annan femma. Jag lyssnar och lyssnar och lyssnar. Stryker, knådar deg, vispar majonnäs, dricker te - och lyssnar. Wow. Det är John Ajvide Lindqvist själv som läser och han gör det utomfuckingordentligt.

Lilla stjärna var en fjantig roman, tycker jag. Hur bra som helst ända tills Lilla stjärna herself börjar leka med borrmaskinerna. Ajvide Lindqvist har ett mycket bra språk, levande, fängslande och samtidigt korrekt. Och han kan få ihop bra berättelser. När jag hörde följetongen "Tindalos" kom jag på hur lik han är Stephen King. Fantastiskt bra språk, lysande personskildningar, briljanta miljöbeskrivningar plus den där lilla obehagliga känslan av att något är fel.

Just i "Tindalos" blev deras likheter extra uppenbara eftersom Ajvide Lindqvist flippar ut på precis samma sätt som King gör i Drömfångare. Berättelserna är fängslande och obehagliga och intima men så - vips! Ett monster introduceras. Jag frågar mig varför, för det förstör den trovärdighet som dittills byggts upp i berättelsen. Men jag accepterar det ändå, för att resten är så j-a bra.

Hur som helst. Tummen upp för ljudböcker och för John Ajvide Lindqvist.

Och parallellt läser jag - som riktig bok - Carol Goodmans Arcadia Falls. På omslaget har Daily Express citerats: "Miss Jean Brodie meets Donna Tartt". Jag menar - vem kan motstå en sådan blurb? Inte jag som älskar Muriel Spark och Tartt och Carol Goodmans De döda språkens sjö.

hjärngympa

Så läste jag till slut de sista sidorna i en galen och galet bra bok; Slutet på mr Y av Scarlett Thomas. Redan från början gillar jag huvudpersonen Ariel Manto som håller på med sin doktorsavhandling om (litterära) tankeexperiment. Ariel älskar att läsa, det är det hon lever för. Hon överlevde en fruktansvärd uppväxt med förståndet i behåll genom att tillbringa större delen av tiden på bibliotek och plöja genom beståndet.

Strax efter att hennes handledare Burlem spårlöst försvinner från institutionen och sitt hem snubblar Ariel över ett exemplar av den extremt sällsynta boken Slutet på mr Y. Förundrad och upphetsad beger hon sig hem och börjar naturligtvis genast läsa boken - trots atthon är väl medveten om att det vilar en förbannelse över den, eller över den som läser den. I romanen hamnar huvudpersonen i en annan dimension - eller värld - som består av tankar, eller som manifesterar tankar; skapas av tankar och där man kan stiga in i andra personers tankevärld - och Ariel blir som besatt av att också ta sig dit. In short - hon lyckas. Men hon jagas av dem som vill ha denna dimension/värld för sig själv för att kunna stiga in i andras tankar och manipulera dem. Det är svårt att beskriva Slutet på Mr Y - Scarlett Thomas roman alltså - på ett rättvisande sätt, det låter lätt som något slags fånig Da Vincikod, men det är det absolut inte. Det är smart, spännande och vansinnigt roligt. Och den som är intresserad av vetenskapsteori, lingvistik, filosofi och kvantfysik har en guldgruva av fiktiva diskussioner att ösa ur. Det är mycket Lacan, Derrida, Baudrillard och Einstein.

Utgångspunkten är att allt är uppbyggt av samma materia: elektroner och kvarkar. Allt hör ihop, vi är samma och hör samman. "Kvarkar och elektroner kan kombineras för att bilda vad som helst i den fysiska världen: ett frö eller ett träd eller kol. Sedan ruttnar saker ner och byggs eller växer upp igen; allt av samma beståndsdelar." Det är väldigt tilltalande tankar tycker jag, det där med samhörigheten, helheten; enheten. När Ariel går in i en katedral på universitetsområdet och tänder ett ljus funderar hon över vad som händer med den energi som skapas på "platser som denna. Det är som om vi själva skapat Gud av all den här energin. Uppstår Gud ur människornas tankar, eller människorna ur Guds?"

Och i tankedimensionen/tankevärlden som Ariel hamnar i, består allt av tankar. Är då tankar materia? Ja, där är det så. Därför kan man tänka fram världen, ungefär som en sträng som observeras i ett kvantfysiskt experiment gör det man förväntar sig av den.

Jag vränger ut och in på hjärnan under läsningen, men inga tankegångar är för avancerade utan bara kul och spännande att fundera över, ifall teorierna är möjliga eller ej. Slutet på mr Y är rena hjärngympan, och samtidigt otroligt underhållande.

win-win.

Det är verkligen tillfredsställande när man lyckas göra sin plikt som bibliotekarie och leda in nya läsare på Den Enda Rätta Vägen. Det vill säga vägen mot ett rikare och roligare liv: livet som bokslukare. För ett par veckor sedan kom det in en man med lätt hjälplös blick på biblioteket och frågade om jag hade tips på äventyr. Jodå, tänkte jag med bultande bibliotekariehjärta eftersom mannen ifråga är hemskt stilig, men förstod att han menade ett bokligt äventyr. Först tänkte jag på Skattkammarön som är den bästa äventyrsroman jag vet, men kom på att låntagaren förmodligen var ute efter något mer vuxet. Från min tid som bokhandelsbiträde mindes jag en farbror som alltid köpte Clive Cussler, Colin Forbes och Wilbur Smith och sa att de var ohyggligt spännande. Alltså plockade jag fram en Cussler och tryckte i händerna på den stilige låntagaren och det var ett val som verkligen gick hem. I går strax före stängning dök han upp igen och medan han skakade lite fåraktigt på huvudet sa han: "Jag hade ingen aning om att man kan fastna i en bok så där. Först var det ju lite rörigt men sedan när pusselbitarna började falla på plats ...Wow! Har ni fler av honom?"

Jajamensan! Jag gick före till hyllan och visade var de står och sa att Cussler skrivit många, många romaner. Han strålade med sina djupblå ögon och log så lyckligt att jag fortfarande känner mig glad och nöjd - om det är som bibliotekarie eller kvinna tänker jag inte analysera just nu.

slipsfetischister of the world unite.

Shit, vad det är snyggt med slips! Jag blir väldigt sugen på att ha det på jobbet imorgon. Det värsta är att det alltid finns läskiga snubbar som blir hämningslöst upphetsade när de ser en kvinna med slips och kommer med oanständiga kommentarer. Ungefär som en del kvinnor reagerar när män har korsett. Eh...?

Hur som helst. Här sitter snygga och smarta Nicole Krauss i sin som det ser ut bekväma soffa och intervjuas av The Guardian. Här kan du läsa hela intervjun. "I take great pleasure in thinking" säger hon. Sådant gillar jag, så jag kan i och för sig förstå om slipsfetischisterna blir som galna när de ser Nicole.

reading is overrated?

På The Guardians bokblogg skriver Rick Gekoski ett tänkvärt och underhållande inlägg om alla klichéer och floskler som följer i en bokälskares spår. Själva ordet bokälskare opponerar han sig mot och citerar Philip Larkin:

I should never call myself a book lover any more than I call myself a people lover. It all depends on what's inside them.

Gekoski blir till exempel upprörd å Maxim Gorkijs fars vägnar eftersom Gorkij har sagt "Everything that is good in me should be credited to books".

"If I were his father I'd give him such a slap", skriver han och menar att Gorkij med all sannolikhet också har lärt sig något av sina föräldrar och inte bara av de böcker han läst.

Det finns ett slags romantiserande kring böckers betydelse som vi bokälskare omhuldar och gärna manifesterar genom att citera diverse kända personer som sagt något mer eller mindre dumt (enligt Gekoski) om böckers betydelse.

"We read to know that we are not alone", sa C S Lewis. "What total cod", menar Gekoski och tycker Lewis uttalande är arrogant.

Böcker är faktiskt inte något nödvändigt för mänskligheten. Tror man det har man läst in lite för mycket i dem, skriver Gekoski.

Läs inlägget och begrunda. Även om han tolkar de citat han tar upp lite väl bokstavligt (sic!) och även om jag älskar massor av böcker för att de gett och ger mig så enormt mycket, har han nog en poäng. Det finns viktigare saker, och saker som varit mer avgörande för mänskligheten än just böcker. Eller?

gillar!

Den här gillar jag skarpt. Den är smart, snygg och rolig. Och spännande. Här kan man läsa mer om Scarlett Thomas.

"I am on fire!"

Vilket briljant sista avsnitt av Sherlock! Det var fullständigt lysande. Och klipphängaren i slutet, ja - den var helt genial. Gårdagens avsnitt var till och med bättre än det första. När Sherlock ser patologens nya kille och i det närmaste ohörbart konstaterar "gay" skrattade jag läppen av mig. Timingen är fantastisk och Sherlocks - och för all del ibland också Watsons - repliker är hisnande roliga. Som när Sherlock med långa steg skyndar efter Moriartys hantlangare och överlyckligt ropar "I am on fire!" bara för att det äntligen händer något livsfarligt i hans annars trista och händelselösa tillvaro (i början sitter han och förhör en för mord dömd man och det enda han reagerar på är de grammatiska fel mannen gör). Eller när de kommer upp ur tunnelbanans katakomber och Watson undrar över Sherlocks samarbete med nätverket av hemlösa: "So you scratch their backs, and then ...?" "And then i desinfect my hands!" svarar Sherlock blixtsnabbt.

jag vill också bo på baker street!

Tempot är högt och knappt hinner man smälta replikerna förrän nästa salva kommer. I love it! Och de trevande vänskapensbevisen i slutet var bara en rörande och kul bonus mitt i spänningen.
Och jag längtar, längtar, efter nästa omgång. Den sägs vara på gång och det finns ju många Conan Doyle-historier att bygga avsnitten kring.

hårresande spökhistoria

Varje kväll den här veckan har jag lyckats somna med The Woman in Black över näsan efter bara ett par sidor lästa. Det har varit mycket frustrerande eftersom jag var så nära slutet och den var så sjukt spännande och gåshudsframkallande. Men igår läste jag i alla fall ut de sista sidorna och jäklar, vilken tvättäkta spökhistoria det är! Susan Hill fruktansvärt skicklig på att skapa en otäck stämning och göra så att det känns som att man är där. Den här vintern har jag läst The Small Hand, Mist in the Mirror och nu The Woman in Black, och de är lika bra allihop. Hon har inte skrivit så vansinnigt många spökhistorier just, men det finns åtminstone en till som står på min lista; The Man in the Picture.

En nyinspelning av The Woman in Black är under produktion och det är Daniel Radcliffe som ska spela huvudrollen, Arthur Kipps. Jag tror att han klarar det galant och ser fram emot att se BBC:s filmatisering.

Calliope har också nyligen läst The Woman in Black och tyckte den var lika hårresande som jag.

Den unge juristen Arthur Kipps får i uppdrag att resa till det ensligt belägna Eel Marsh House för att reda upp ett dödsbo efter en gammal ensam kvinna som dött. Huset ligger mitt i marsklandet vid kusten och man kan bara nå dit - och komma därifrån - vid ebb. Till en början är Kipps entusiastisk och blir lite förälskad i den vackra platsen men efter att ha sett en svartklädd kvinna vid begravningen av den döda damen förändras hans lite romantiska inställning. Ingen i den närbelägna byn vill köra honom till huset, ingen vill tala om det eller om den svartklädda, och när han väl lyckats ta sig ut till Eel Marsh House ser han och hör saker som får honom att aldrig vilja komma dit igen. Det är fruktansvärt otäckt och man sitter på helspänn från första till sista sidan.

Men lika otäckt som de hemska spökerierna skildras, lika härligt utmålas marsklandet och kusttrakten dagtid. Det är tidig vinter, solen skiner och glittrar i vattnet, luften är saltmättad och frisk och allt är fullt av livgivande energi. Jag kan riktigt känna hur underbart det måste vara där. Men sedan kommer skymningen, den ogenomträngliga dimman, de fasansfulla ljuden, iskylan som tränger in i märg och ben ... Man förstår verkligen Kipps kluvna uppfattning om platsen.

Ja, ni hör. Är man svag för gotik, spökerier, förtätade stämningar och mysrys - med betoning på rys - så måste man bara läsa Susan Hills spökhistorier.

you've got mail

Oj oj, så spännande det är att vara bibliotekarie! Idag när jag satt i informationen och kollade min jobbmailbox fann jag där ett slags kärleksbrev med anonym avsändare. Vad sägs om det? Först blev jag förskräckt och var säker på att det var från en av dårfinkarna som hänger runt på bibblan och glor mer eller mindre diskret på yours truly. Fast sedan läste jag lite noggrannare och avfärdade mina initiala farhågor.

Den Anonyme är betydligt mer spännande än så. Intelligent. Bildad (har pejl på latin). Van vid att skriva. Poetisk. Mystisk.

Och dårfink?

Save Our Libraries Day

I Storbritannien hotas massor av bibliotek av nedläggning när Camerons regering drar åt svångremmen. Idag anordnar man Save Our Libraries Day och här kan man läsa mer om det.

Delta du också! Det är enkelt. Gå till ditt närmaste bibliotek och låna en hög med böcker och ta hem och läs. Så att inte samma sak händer här.

these are a few of my favorite things.

När stormarna tjuter i knutarna och sliter i träden runt huset och regnet piskar mot fönstren (det är rena Susan Hill-stämningen här i Skåne) är det inte utan att man kurar in sig och trivs lite extra i soffan vid brasan.

Man äter nybakad pizza med rosmarinsmak, lyssnar på BBC:s Radio 4 och drömmer om

... sommarvarmt hav...

... snygga fåtöljer ...

...och kommande romansläpp.

Översta fotot av Eliot Lee Hazel.