tisdag 5 april 2011

På riktigt

Läste ut Elly Griffiths Flickan under jorden igår kväll och har reserverat både Ruth Galloway nummer två och tre på bibblan. Jag är frälst och förälskad. Den var otroligt bra och spännande och Ruth är en trovärdig och sympatisk person som jag absolut vill läsa mer om. Tack snälla Helena för tipset!

*

För övrigt läser jag Allt i hemmets specialnummer om lantlivets härligheter - "Lantspecial" - och känner mig som ett frågetecken. Man får tips på hur man ska inreda för att få rätta torpkänslan. Man ska ha mönstrade tapeter, zinkbaljor utomhus och pelargoner i fönstren, såpat golv och "mormorsblommor" i trädgården.
Det är ju hemskt trevligt, men alltså - har de här människorna överhuvudtaget varit på landet - förutom att hälsa på någon kompis från storstan som har ett litet idylliskt torp någonstans på vischan eller i skärgården? För det första ser det i allmänhet inte ut så där på landet. Folk har oftast inte bara trägolv eftersom det blir för kallt på vintern. Man har inte vitmålat (det har man bara i Lantliv et cetera) och man har inte rosablommigt gammalt porslin. Man har feta skinnsoffor från åttiotalet och heltäckningsmattor och Arabiaporslin. Det är vi, något yngre gröna vågare, som inreder i gammal stil men vi är ju bara en bråkdel av alla som bor på landet.
Och vad betyder "bädda i mormors stil"? Vems mormor? Min mormor var sosse av gamla skolan och älskade Konsum och alla nymodigheter och moderniteter som kom på femtio- och sextiotalen och förmodligen bäddade hon med syntetlakan - inte blommiga bomullslakan som fått hänga ute och torka.
För det andra önskar jag verkligen att fler människor flyttade ut på landsbygden och levde lantliv - på riktigt! Så hade kanske inte alla bensinmackar lagts ner och lanthandlar fått slå igen. Jag önskar att folk skulle vilja bo ute på vischan och köpa de gamla övergivna torpen och gårdarna och vara här året runt istället för att stugorna köps upp av danskar och tyskar som tillbringar ett par veckor om året här. Att det inte bara är en osmaklig trend som inte har något med verkligheten att göra. Underbara Clara (love her!) uttrycker det mycket bra och adekvat här.
Livet på landet är inte ett saftkalas på glasverandan. Livet på landet luktar ibland koskit. Men det är på riktigt och inte någon j-a trend.

8 kommentarer:

Danette sa...

HEJA!

Inkling sa...

Eller hur!?

Ika sa...

Det är inte min mormor heller. Hon gillade att dricka vodka, röka commerce utan filter och var en storstadsmänniska ut i fingerspetsarna.

Farmor som faktiskt bodde på landet var glad över sina nya lättskötta plastgolv och den varma heltäckningsmattan i salongen. Elementen värmde förstås också mycket bättre än kakelugnarna som slutade användas. Trägolven fick bara ligga orörda på övervåningen dit gäster inte kom. Att såpskura hade hon garanterat fått nog av under ett slitigt liv på ett litet skogsbruk.

Helena sa...

Varsågod! Jätteroligt att du gillade (inte för att jag hade några större rubier...). Hon är oerhört beroendeframkallande, den kära Ruth.

Väl rutet, för övrigt.

Helena (igen) sa...

Men herregud, vad skriver jag? RUBIER? Jag menar förstås "dubier". Man kan ju misstänka att jag är full på blanka da'n... :)

Inkling sa...

Jamen, precis, Pi! Det var ju så mycket bekvämare med lättskötta material och uppvärmning utan ved et c! Mormorsinredning får liksom en helt annan klang när man tänker på verklighetens mormödrar...

Rubier var väl ett ganska fint ord, tycker jag. Ett mellanting mellan Ruth och dubier, kanske..?

Danette sa...

På tal om mormödrar;
Mormor köpte kolonistugafrån 1929, hystade ut vedspisen det första hon gjorde... sedan klistrades spånplatta över köksgolvet, plastmatta på det, och in med inredning från Domus. Jag har gnällt mig blå i min stuga, men visst fattar man. Hon var torparunge ute i skogen och såg ingen charm med det som nu är nyromantiskt och retro.

Inkling sa...

Jamen precis. Varför ha en emaljerad bunke när det finns plast?