Fingrarna har tinat och tangentbordet går varmt

Tiden går men inget blir skrivet; jag skyller på frusna fingrar i vargavinterkylans grepp. Men under tiden som kölden bitit sig fast i tillvaron har jag ruvat på ett par saker.

Jag skulle vilja skriva om Mary Stewart som är så bra och sympatiskt och som alltid har läsande hjältinnor. I De nio karosserna som jag läser nu älskar Linda poesi och uttrycker sig så här vackert och med min egen uppfattning överensstämmande när hon är ute och tar en promenad i vårluften:

Det kändes en stark, våt doft av jord, och växtlighet, vårens lukt - inte blomdoftande och balsamisk utan något skarpt och kärvt som trängde in i ens sinnen så som nytt liv tränger upp ur marken. April är grymmast av månaderna - driver syrener fram ur de döda markerna ... Ja, så var det. Så var det. Det var inte första gången jag kände mig varmt tacksam mot pappa, som hade gjort poesiläsning till en vana hos mig. De bästa orden i den bästa ordningen ... man genomilades alltid av samma igenkännandets och glädjens rysning när någon annas ord dök upp och mötte en tanke eller gav namn åt en tavla. Pappa hade haft rätt. Poesi var ett mycket gott material att tänka med.

Hon kan sin T S Eliot, Linda, och Mary Stewart själv kan en hel del, hon också. Hennes romaner är alltid tryfferade med citat ur klassisk litteratur och dramatik och fulla av allusioner på de samma. I De nio karosserna spökar Jane Eyre; Linda är guvernant och hon tycker till en början att hennes arbetsgivare tycks komma direkt från Thornfield. Bara en sådan sak gör damen läsvärd! Mary Stewart rules.

Sedan skulle jag vilja skriva om en så pass profan företeelse som Stjärnorna på slottet. What can I say? Det är tv-underhållning på högsta nivå. Siw Malmqvist visar sig vara en skorrande, skön (och aningens lomhörd) bonntjej med en högst basal humor. Ranelid kläcker ur sig den ena guldkantade aforismen efter den andra - och då avser jag inte hans väl inövade och tjatigt upprepande meningar innehållande orden "stranden jag", "stranden du" och "havet vi". Nej nej, det är bättre än så. Mycket bättre. Min favorit är "jag älskar kvinnor som tvättar trosor" som han fick ur sig när han ertappade Meg Westergren (vilken stylish donna!) i badrummet medan hon sköljde upp lite underkläder. Kjell Bergqvist är precis lika sympatiskt rättfram och attitydslös som jag alltid uppfattat honom som och det ska bli roligt att se hur hans egen dag kommer att ta gestalt (hans oneliner "är det köbepaddar" kommer man inte heller att glömma i första taget). Tommy Körberg är en rolig prick, en riktig diva samtidigt som han har en enorm självdistans och glimten i ögat. Megs dag var ju ganska fantasilöst planerad och tämligenorättvis. Kunde inte männen också fått varsin ansiktsmask och lite massage? Jag kan bara föreställa mig hur alla skulle ligga där på rad och fnittra likt Jan Malmsjö, Monica Nielsen och Isa Quensel gör i den där underbara tvättstugesketchen från sjuttiotalet. Fast de fnittrar rätt bra ändå, förstås, och tycktes ha väldigt trevligt på Megs dag trots brist på aktiviteter.


Ja, den här omgången av Svt-såpan har varit storartad. Man har inte fått någon negativ bild av någon som man fått i tidigare omgångar (Börje Ahlstedt, Arja Saijonmaa et altri), utan alla är varma och hjärtliga. Det kanske låter tråkigt, men det är verkligen värmande och hoppingivande att få se människor ha roligt och trivas tillsammans som årets gäng verkar göra. Till och med nämnde författare smälter in. Jag tycker fortfarande att han är en ganska förarglig figur och dessutom sliskigare än jag trodde (hallå! Slicka bort en persiljekvist från Meg Westergrens halsgrop när hon spillde!? Ööörk! Linne under kavajen? Örk! Dra in magen à la Johnny Weissmüller medan han satt i bar överkropp med de andra männen! Pinsamt örkigt) men jag har fått en större förståelse för varför han har ett sådant enormt självhävdelsebehov ("Det är inte alls märkvärdigt, men jag är fullständigt unik" typ). Å andra sidan tycker jag att man kanske bör ha kommit över sådana saker när man är i pensionsåldern...
Vilka i hela världen ska de dra ihop till inspelning i sommar? Gud, så spännande! Vilken klipphängare! Jag håller andan.

Och till sist så skulle jag vilja skriva om det lilla språkmagasinet Språk. Jag lånade hem ett par ex från bibblan och har suttit och småläst i dem under helgen. Och är en aning besviken. Varför detta erbarmliga format? Det är omöjligt att få ett bra grepp om ett sådant litet föremål om man är över tio år. Och lay-outen är förskräcklig. Spretig, fula färger, fult, fult, FULT. Artiklarna känns ganska mycket som något jag läst förut (det har jag antagligen också eftersom jag pluggat svenska och litteraturvetenskap och fått mig en hel del språkböcker till livs), exempelvis Fredrik Lindströms texter (vilken jag för övrigt gillar mycket). Det är truismer, upprepningar, utsagor ägnade åt nybörjare och amatörer. Inget ont i det sistnämnda men jag hade fått för mig att Språk var ett magasin för dem som verkligen gillar språk och redan kan en del, så som var julen har sitt ursprung, att skriftspråket bara funnits i högst femtusen år och att man först och främst är en lyssnande människa före att vara en läsande dito.
Däremot gillade jag verkligen Martina Lowdens (kan ingen ge människan en pincett?) lovebombing av SAOL och andra ordböcker. Den var strålande och precis så välskriven som bara hon kan. Frågor och svar-avdelningen längst bak är också kul.
Men kan de inte göra den i lite större format? Med lite mer innehållsrika artiklar och fördjupande texter? Eller är det bara jag som är gnällig och kräver för mycket (som vanligt)?

Nå, nu har jag fått ur mig det som legat och skavt en vecka så nu ger jag mig ut på nya äventyr. Allt i jakten på stoff att skriva om.