Igår kväll knäckte jag äntligen mysteriet med vad det är Mörkt arv och Carola Salisbury under hela läsningen påmint mig om och vad som legat som en sten i min läsesko. Hjältinnan har inte så lite av Euthanasia Bondesson i sig och den käcka tonen hos både skribent och hjältinna doftar starkt av osentimental och hurtig Carina Burman-stil. Visserligen är jag mycket förtjust i Burmans böcker om Euthanasia (bara namnet gör ju att man skulle älska precis vad och vem som helst) men den där käckheten fungerar för min del inte särskilt bra ihop med romantiken som har en bärande betydelse i romanen. Hjältinnans förälskelse i godsherren Mark känns inte särskilt påfallande eller passionerad. Jag skulle föredra en djärvhet à la Jane Eyre hos min romantiska mysrysarhjältinna. Men nu är det ju faktiskt inte jag som skrivit boken, ergo: jag får finna mig tillrätta, resignera och acceptera den rådiga och rejäla Susannah Button precis som hon är.
Eller ta en annan bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar