Lagom efter att jag hämtat mig från Carola Salisburys utsvävande äventyr söker jag på nytt upp gotiken och det vi kallar mysrysare. Nu pratar jag om mysrysare hardcore. Den typ som jag köpte i kiosker för en femma i början av åttiotalet, när jag som elva-tolvåring slukade det slags böcker. De som har utanpåskriften "Mysrysare" utanpå, med liksom gåshudstypsnitt. Ja, titta här på bilderna så förstår ni vad jag menar. Jag kan inte vara ensam om att ha köpt, läst och älskat de här böckerna.På Tradera hittade jag flera stycken av de titlar jag ägde annu dazumal och som den hopplösa nostalgiker jag är klickade jag naturligtvis hem dem. Och jag är riktigt lycklig över att ha hittat dem! Jag minns en som handlade om en kvinna som lämnade ett välbetalt jobb och storstan för att bo i ett år i ett hus vid havet med sin hund och bara läsa böcker. Naturligtvis hör hon ljud från ett hemligt rum som hon inte har åtkomst till och dessutom hittar hon à la Lady Dona i du Mauriers Frenchman's Creek en pipa och tobak efter en man som varit i hennes hus. Jag vill minnas att hon också har förträngda minnen från barndomen som på något jungianskt sätt till slut når ytan.
En annan Mysrysare jag minns är en historisk variant om en guvernant, naturligtvis, som kommer till ett hus där det försiggår obehagligheter och till sin hjälp får hon en stilig adelsman med ljusgrå ögon.
Många av dessa mysrysare, kanske de allra flesta om jag tänker efter, var ohyggligt dåliga men en del var riktigt bra och hade litterära anspelningar som dem jag nämnde ovan, vilket ändå är ganska trevligt och ger plus i kanten åt en annars ganska pinsam genre.
En guilty pleasure? Absolut inte. Bara en högst enjoyable pleasure som jag inte skäms ett jota för.
Även om jag kanske borde.
6 kommentarer:
Mysrysare! Jag trånade efter de där böckerna när jag var en sisådär 10-12 år, men eftersom Kittyböckerna var nog för att göra mig mörkrädd förstod jag att det var bäst att jag höll jag mig till dem och vek sedan in på Harlequinbanan.
Varför skulle Du skämmas för att Du återstiftar bekantskap med ungdomsläsningen igen, enjoy your non-guilty pleasure and don't let the bastards (vilka de nu är) grind you down!
Ah, du känner till Mysrysarna! Vad kul! Kitty läste jag ibland, men de var ju inte det minsta spännande...Harlequin har jag inte rört förrän i mogen ålder, he he he!
Jag borde kanske skämmas för Mysrysarna eftersom det är en ganska kass genre, slarvigt översatt så in i bomben (jag läste ett par kapitel i en igår kväll) och tja, du vet; kiosklitteratur, som det hette förr. Men jag står för det jag gillar, eftersom jag gillar både Selma Lagerlöf, Elizabeth Gaskell, John Marvell OCH mysrysare parallellt. Det finns en viss balans i min smak; i min bokhylla...
Jag tror att jag köpte kanske fyra stycken, varav blott en, Sprängd Idyll (tänk att jag minns titeln!) var bra. De två du visar här ser dock riktigt stämningsfulla ut. Men ljusgrå ögon! Kan det verkligen stämma, de ska ju vara isblå eller möjligen mörka och sitta i plytet på en mystisk tystlåten man med yvig kalufs. Oh, Rochester, so much to answer for...
Ja, ungefär den fördelingen var det nog på "bra" och dåliga titlar. Tjugåfem procent var väl läsliga, typ.
Jag har för mig att han hade ljusgrå ögon, eller var det hans överrock som var det...? Det var något oväntat i alla fall med hans utseende, som jag funderade över och kom fram till att hmmm, ja det kan nog vara snyggt..
På tal om Suffer Little Children och Brontë, så trodde jag när jag var yngre att den kanske handlade om Wuthering Heights och Jane Eyre. Du vet: Hindley och Edward och hedar... Senare fattade jag att den handlar om Myra Hindley och the Moor Murders. Total begreppsförvirring ...
Å nej, tänk att vara inställd på hedar och romantik och så får man Myra Hindley istället. Vilken kalldusch.
Ja, det var lite snopet fast det gjorde att jag äntligen fick ihop logiken i texten...
Skicka en kommentar