A touch of Botswana

Jag har bara läst en enda av Alexander McCall-Smiths framgångsrika böcker om Mma Ramotswe och var föga imponerad. Ändå följer jag tv-serien baserad på böckerna om Damernas detektivbyrå som Svt visar på söndagkvällar. Jag tror att den ganska bleka och tämligen oengagerande intrigen gör sig bättre på film än i textform, för som serie är den ganska trevlig underhållning. Snyggt filmad, bra casting och skönt producerad av bland andra Richard Curtis (undret bakom nästan alla brittiska komedier: Mr Bean, Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill, Love Actually... the list goes ever on) men samtidigt känns den en aning för tillrättalagd. Som att den är gjord för att passa oss västerlänningar. Visserligen lydde Botswana under Storbritannien ända fram till 1966 och har väl på det sättet blivit väldigt anglifierat, ergo tilltalande för anglofiler (och vi är många), men det är något som inte stämmer. Det är lite för mysigt. Damerna har vackra klänningar i traditionella afrikanska tyger medan männen har kavaj. Husen är målade i snygga pastellfärger ungefär som på Cuba och det är rent och prydligt. Det är lite Afrika, men inte för mycket så det blir svårt att tycka om och förstå. Precious är varm och klurig (är det i alla fall meningen att man ska tycka) och löser alla sina fall med hjälp av sunt förnuft - något som alla andra i hennes omgivning tycks sakna. I gårdagens avsnitt gjorde sig McCall-Smith (eller möjligen avsnittsförfattaren) dessutom skyldig till plagiat. Så fort man fick höra om sjukhuspatienterna som dog samma klockslag samma veckodag hade jag lösningen på mysteriet. Jag har nämligen sett det lösas i ett avsnitt av A Touch of Frost ("Benefit of the Doubt"). Historien grundar sig i och för sig i en modern sjukhusmyt från, jag tror, Sydafrika, men ändå. Jag fick lite dålig smak i munnen och det berodde inte enbart på den vitlöksspäckade tomatsoppa jag tidigare intagit.

Dessutom gapade jag häpet när bilmekanikern JLB Maketoni skulle fylla 38 år. Jag trodde han var i sextioårsåldern och har haft all förståelse för att Mma Ramotswe har nobbat karln. Ser han inte bara en aning äldre ut än 38, eller är det jag som förväxlar hans koppärriga hy med rynkor? Och rör han sig inte som en gammal man?

Hur som helst. Jag fortsätter att följa Damernas detektivbyrå på söndagkvällarna, men kommer knappast att läsa fler av böckerna. Serien är alltför ljummen och, tja, lättviktig för att locka till vidare läsning, men det är väldigt trevligt att höra persongalleriet hojta "ko ko" när de menar "hallå" och använda "dumela, mma"/"dumela, rre" som hälsningsfras.

( Senare tillägg: läser nu till min fasa och skam på wikipedia att mannen, Lucian Msamati, är född 1976... jag måste nog skaffa glasögon.)