söndag 17 januari 2010

Vad är det för fel på mig?

Hittills har jag fått en av de tre böcker av Carola Salisbury jag beställde via bokbörsen. Jag hade hoppats på Vinterbruden - det låter som att den hade passat in bra just nu - men det blev Mörkt arv. Den är välskriven, väl översatt och spännande men ändå saknar jag den finess som man hittar hos exempelvis Mary Stewart som ju rör sig inom samma mysrysargenre. Det är en aning för mycket Catherine Cookson, på något sätt. Och persongalleriet, inklusive hjältinnan, är lite för platt för att bli engagerande. Men det är ändå helt okej. Det är rätt ingredienser och rätt miljö, språket är som sagt bra och det är underhållande. Good enough for me, just nu.

Frågan är vad jag ska läsa härnäst. Det är som när man går i klädaffärer (åh, denna trista fasa) och letar efter något. Man vet inte riktigt vad men när man ser det så vet man att det är rätt. Jag önskar att jag inte hade läst Is och vatten, vatten och is av Maj-Gull Axelsson, för den hade jag gärna läst nu. (Det där lät nog ganska underligt). Samtidigt lockar Storbritannien väldigt. Kanske någon Sherlock Holmes? Kanske en Elizabeth Gaskell? Kanske något enkelt som Peter Robinson eller Denise Mina? Eller något mer matnyttigt som R
obert Goddard eller Reginald Hill. Kanske provar jag någon annan Andrew Taylor?

Att det ska vara så förbannat svårt att hitta något att läsa i denna värld som flödar över av bra, läsvärda och olästa böcker? Vad är det för fel på mig?

För övrigt skrattade jag så jag fick ont i magen igår framför Stjärnorna på slottet. Kjell Bergqvist - vilken kille! Vilket civilkurage! Meg Westergren - vilken kvinna! Gud, så rolig
hon är! Jag kände hur jag och Björn Ranelid på något sätt blev själsfränder när han låg i hängmattan med Kjell och skrattade - och jag i min soffa - åt Megs vurpor ur hängmattan som blev för mycket. Bäst var när vinglaset hängde kvar upp och ner i hängmattan, medan Meg låg på rygg under med fötterna i vädret. Ranelids framkvidna "jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte" kunde lika gärna kommit från mig - förutom tungspets-r:n, då...


Min nya glada kompis

4 kommentarer:

Klotho sa...

Hittade två Carola Salisbury på antikvariat för ett tag sedan, Vinterbruden och Mörkt arv. Har läst båda och tycker nog att Mörkt arv är bättre än Vinterbruden. Cookson spökar i högre grad än vibbar till Stewart. Vinterbruden är rätt märklig på gränsen till bisarr i sin berättelse, och på gränsen till gotisk skräck-roman :) Hjältinnorna i de båda böckerna är knappast några mesar som dånar för det minsta, utan väl handlingskraftiga.

Inkling sa...

Ja, visst är det mer Cookson än Stewart? Så Vinterbruden är en aning bisarr? Låter spännande! Och jovars, den handlingskraften är det inget fel på när det gäller hjältinnan. Men ändå känner jag inte nåt särskilt för henne.

Pomegranate sa...

På mellan- och högstadiet var Victoria Holt väldigt populär, men jag läste aldrig något av henne. Är Salisbury (och Cookson) lite i samma stil? Har för mig att jag trodde Holtböckerna hade för mycket tramsig kärleksintrig, oftast med någon mörk mystisk ädling vid namn Edward.

Inkling sa...

Ha ha, Holt har jag aldrig läst så jag kan inte jämföra henne med Salisbury. Jag har inte läst Cookson heller om jag ska vara ärlig, men har sett ett par filmatiseringar och tyckte att de något osannolika (i alla fall i jämförelse med det som händer i en M Stewartroman) händelserna i Mörkt arv hade vissa likheter med en Cookson-intrig...
I Mörkt arv heter ädlingen (mörk, trumpen, tystlåten) Mark.