Efter avslutad läsning av Mörkt arv kanske man kan ställa sig frågan vad jag tyckte i slutändan, om jag kommer att läsa fler Salisbury och om jag har upptäckt en ny favorit. Svaret på de två sista frågorna är ett par rungande nej och svaret på fråga ett kommer här. I början upplevde jag att Mörkt arv var underhållande och ganska rolig. I mitten tyckte jag att den var hurtig och äventyrlig. I slutet var den bara rena smörjan och jag rodnade av skam där jag låg i min boudoir och läste det sista kapitlet.
Hjältinnan är uppvuxen som dotter till en fattig och alkoholiserad värdshusvärd som då och då också plundrar vrak och smugglar sprit. Närt pappan dör startar karusellen som innehåller alldeles för många omaka och fantastiska pusselbitar för att passa ihop. Här är ett smakprov på nyckelord: guvernant, ung lord (dark and brooding), Cornwall, oäkta barn, Venedig, galenskap, låst rum, incestuös kärlek, London, opiummissbruk, Cambridge, 30 000 pund...
Jag blir alldeles utmattad av att tänka på hur hon far hit och vilka fantastiska äventyr hon blandas in i. Euthanasia Bondesson kan slänga sig i väggen. Hjältinnan i Mörkt arv visar sig vara dotter till Lord Byron och en engelsk adelsdam, född i lönndom i Venedig. Herregud, är det en Angélique-bok jag fått tag på?
Pappsen
Jag har bara en positiv sak att säga om Mörkt arv och det är att språket är bra.
Nu ser jag fram emot att få den nya Anne Swärd från biblioteket. Jag läste hennes Polarsommar för några år sedan och häpnade över hur bra den var - faktiskt en av de bästa svenska romaner jag läst. Nu har den nya Till sista andetaget fått bra kritik och jag hoppas verkligen att hon ska få den framgång hon förmodligen förtjänar.
2 kommentarer:
Haha, ja kanske kan det bli för mycket av det goda? Farbror Carola har försökt få med HELA Daphne du Mauriers produktion i en och samma bok...
Från det ena till det andra, bloggen har blivit jättefin. Och ja, dessa engelska gentlemän med en sky av vitt hår kring hjässan...Finns det någon svensk motsvarigheter? Jag tänker på Prosten Lindroth i "Tordyveln flyger..." Men han är ju dessvärre bara ett påhitt.
Åh, Lindroth! Tänk att få träffa honom på riktigt!
Tack, förresten! Jag tycker den lila tapeten blev hemskt tjusig mot det bruna. Jag skulle gärna vilja ha det så hemma.
Och jag tycker att farbror Carola kan försöka sälja in sin repertoar till Harlequin istället för att låtsas som att det är helt vanliga spänningsromaner. Han behöver bara lägga till lite erotiska scener så är saken biff. De ksulle bli storsäljande inom Harlequin Historisk-genren.
Inte ens de allra sämsta styckena i Mrs du Mauriers produktion ( jag kommer bara på Jamaica Inn), inte ens de idéer som hamnade i hennes papperskorg kan någonsin mäta sig med Salisburys dravelnivå. Farbror Carola kan ta sig i sin smutsiga ändalykt.
Skicka en kommentar