Lovebombing

Jag är inne i värsta Ajvide Lindqvist-trippen just nu och det känns riktigt trevligt. Han skriver så vansinnigt bra. Nu är det Pappersväggar som ligger på nattduksbordet (jag älskade trollnovellen!) och Människohamn har jag återbördat till min bror som med stor entusiasm rekommenderade den. Och jag förstår honom.

John Ajvide Lindqvist kan verkligen konsten att teckna levande personporträtt och skapa runda och trovärdiga karaktärer. I Människohamn vimlar det av berättelser i berättelsen och romanen är som en fet rysk gumma full av historier och människor. Framför allt tycker jag om den äldre mannen Simon och hans särbo Anna-Greta och deras olika bakgrunder. Och tonårsskildringen från åttiotalet känns igen i varenda detalj. Det är en rik roman med en komplex intrig som knyts ihop och flätas samman allt eftersom man kommer längre in i boken. Visserligen är slutet kanske lite väl storslaget och Stephen Kingskt, men det spelar ingen roll. Jag köper det rakt av eftersom Ajvide Lindqvist är så fantastiskt på att berätta och skapa en levande värld fylld av trovärdiga figurer.

Ny Rendell i sikte!

Hurra, än är det krut i tanten! Ny Wexford-deckare kommer i sommar och den ska tydligen vara ett slags fortsättning på A Sight For Sore Eyes, vilket inte låter fel alls.

Jag som gillar Ruthans lantlige och bakåtsträvande kommissarie känner mig extra lycklig eftersom hon för ett par år sedan sa att Monster In The Box var den sista boken som skulle handla om Wexford.

Ruth Rendells The Vault kommer ut den 4 augusti.

Snyggt men så förbannat tråkigt.

Över helgen lånade jag hem Oscarsbelönade Hævnen från bibblan. Susanne Bier brukar ju ändå vara okej, tänkte jag, men verkade glömma bort vilket dravel jag tyckte att hennes förra film, Efter bröllopet, var. Precis som i den är det barnen som gör de bästa och starkaste rolltolkningarna i Hämnden, som den heter på svenska. De båda pojkarna är fantastiskt duktiga och trovärdiga och berör in i själen. Mikael Persbrandt rabblar däremot sina repliker så stolpigt och osmidigt att man undrar varför i hela världen han blivit skådespelare. Han verkar ju ända bara vilja vara sig själv.

Storyn är ohyggligt klyschig och så förutsägbar att jag skruvade på mig i soffan medan jag funderade på att stänga av och ägna min tid åt något roligare. Den elake är elak och har en elak familj men hjälten är inte bara snygg, god och klok utan rena rama Kristusgestalten. Visst har han gjort misstag, men han ångrar sig djupt och ber om förlåtelse. Han vänder andra kinden till. Bokstavligen.

Persbrandt har samma (slags) roll som Mads Mikkelsen i Efter bröllopet (hjälparbetare, har misslyckats på det privata planet och svikit den han älskar, men är en riktig man med stark integritet), men MM är betydligt mer trovärdig och gör dessutom ett trevande och rörande fadersporträtt.

Men tillbaka till Hämnden. Det finns ju trots allt bra saker i den. Miljöerna är svindlande vackra och fotot hade varit fantastiskt även utan Persbrandts blå ögon. Havet. Himlen, Sädesfälten. Öknen. Men det räcker inte. Det blir för tunt, för utspätt, för tråkigt. Det är dessutom väldigt ointressant att titta på en film där man blir tillsagd redan från början vilka som är bra/goda och vilka som är dåliga/onda. Man förstår ganska tidigt vad som ska hända och hur det ska gå och då räcker det inte med att det är vackert. En film där problematiken är så tillrättalagd som den är i Hämnden blir alldeles för lättsmält.

Jag misstänker faktiskt att Susanne Bier gör film bara för att få drunkna i alla närbilder på snygga män. Men för min del vill jag ha något mer ut av en film.

Ombytta roller

Jag beställde en liten present till mig själv; dvd-boxen med alla avsnitt av den gamla BBC-serien To the Manor Born med underbara Penelope Keith. Den rappa dialogen är fullkomligt underbar och liksom själva essensen av brittisk humor. Audreys Burberrykjol gör mig grön av avundsjuka och titta här på väskan! Hermès kan slänga sig i väggen. Audrey skulle aldrig använda något så obrittiskt eller tacky. "England for the english as we used to say about India!"

same same not so different

Tage Danielsson kunde ha skrivit den här monologen tjaa, typ ... igår?

Det värsta är att vi ändå inte kommer att sluta med kärnkraft och bli noggrannare med säkerheten efter det här. Vi glömmer så gärna eftersom det blir bekvämare så.

Här är ett bra inlägg av Johan Berggren.

tjyvgubbar

Hurra för att Peter Apelgren och Helen Benno vann På spåret i fredags! Peter är alltid lika sjukt rolig, kanske med betoning på sjukt. Men när det var dags för den andra musikfrågan blev jag en aning konfunderad. Jag kände naturligtvis igen både Wuthering Heights och Cat Stevens-låten, men sedan? Gitarriffet var otroligt bekant men jag kunde inte placera det. När svaret sedan var Rolling Stones protesterade jag högljutt framför tv:n. Jag avskyr Rolling Stones och kan definitivt inte identifiera det där riffet som tillhörande dem. Resten av helgen har jag gått och nynnat just de den där lilla melodislingan och igår kom jag på det. Den kommer ju från Joni Mitchells Coyote! Slempundartönten Richards har alltså stulit hennes riff rakt av. Rolling Stoneslåten Waiting On A Friend är från -81, Coyote är från -76. Need I say more?

Det gav mig inte precis någon anledning att ändra min uppfattning om Rolling Stones musikaliska eh ... förtjänster således.

Här är klippet från På spåret:

Och här är Joni Mitchells låt. Stäng av bakgrundsmusiken längst ner på sidan och lyssna och jämför.

jag skäms inte ett dugg, faktiskt

Idag låg jag kvar i sängen halva förmiddagen och läste ut Carol Goodmans Arcadia Falls och jag måste säga att jag ... gillar den. Med en viss reservation, men den har egentligen bara med skamfaktorn att göra. Kanske borde jag skämmas för att jag tycker om den? För det är ju faktiskt bara en helt vanlig mysrysare.

Mord och romantik och stämning i en skön blandning.

En härlig miljö (flick-internat), en sympatisk huvudperson/hjältinna (litteraturvetare med sagor och folklore som specialämne), ruggiga mord (både i det förflutna och i nutid), hemska hemligheter och fruktansvärda hjärtesorger (barn födda i hemlighet, barnhem, otrohet, svek, moderlöshet) och så förstås en trygg och stark man som troget väntar på att den tvehågsna hjältinnan ska ta ett beslut, och dessutom räddar livet på henne både en och två gånger (i det här fallet sheriffen).

Det är ungefär samma recept som i alla Mary Stewarts romaner och jag kan bara inte låta bli att älska dem. Det kan vara så att mysrysare är min absoluta favoritgenre.

Och det står jag för.

tankar en morgon när man väckts av att katten sitter och spyr under sängen klockan sex när man egentligen har sovmorgon

Igår på Antikrundan blev jag påmind om ett underligt men förmodligen mycket typiskt fenomen för vår tid: det ges ut en kokbok om dagen i Sverige. Och ändå, vad jag förstår, så lagas det inte särskilt mycket mat. Det är halvfabrikat och portionsförpackningar att värma i mikrovågsugnen och take away och så vidare. Man kokar spaghetti och serverar den med färdiggjorda köttbullar (vilken styggelse!), men få tar sig tid att göra egna köttbullar eller laga så att säga riktig mat. Kanske, tänkte jag, är det så med andra saker det finns ett överflöd av också? Kanske finns det så mycket porr för att folk inte har bra sex eller inget sex alls? Kanske världen invaderas av kommunikationsmedel och sociala medier för att vi inte har någon djupare kontakt med varandra utan bara umgås på ett ytligt plan?

Som med bloggar. Jag började blogga för att kommunicera med folk, jag trodde i min enfald att man kunde diskutera och samtala med människor med liknande intressen som man själv har. Men icke. Har man tur får man en och annan förflugen kommentar om att någon läst samma bok, tänkt på samma sak eller håller med, men utan att detta utvecklas vidare. Men jämför man den mängd som läser en blogg med den mängd som kommenterar, är det en markant skillnad i antal. Och varför? Man har inte tid, man ids inte, man pallar inte engagera sig. Det verkar vara omöjligt att få folk, också ens vänner (jag har en annan mer privat blogg där bara inbjudna kan läsa) att samtala och komma varandra närmare in på livet.

Och samma sak på Facebook. Jag är en rätt flitig facebookare och tycker att det är ett kul och bra medium för okomplicerad och vardaglig kommunikation med folk man annars inte skulle ha så mycket kontakt med. Men en sak slår aldrig fel och det är att när man (eller jag kanske ska skriva jag - men jag tror att det gäller fler än bara mig) skriver en statusrad med allvarligt innehåll, något man funderar på eller vill "prata" om, så skämtas det bara bort. Inget tas på allvar och det gör mig ganska beklämd. Varför engagerar sig ingen i något? Varför tas inget på allvar?

Trots att vi har alla möjligheter i världen att verkligen kommunicera och samtala och komma varandra nära så är det enda vi gör att tramsa och kallprata och jag kan faktiskt inte förstå varför.

those were the days, my friend

Så här såg barnprogrammen ut när jag var liten. Det var det här eller inget alls. Men det var bra, det var inga nonsensprogram som strök medhårs. Det var Fem myror, Från A till Ö och Sant och Sånt. Och man måste ändå medge att de här två snubbarna är enormt charmiga. Och Staffan Lings hår, brillor, kläder ... allt med honom är kult. Jag och brorsan läste fel och fick för oss att han hette Staffan Ung och att Bengt således, enligt barnets logik, hette Gammal i efternamn.

Enjoy!

den bistra sanningen

bounty

Så kom den senaste leveransen från Adlibris. Visst är det en vacker syn? Några var det rea på, andra var billiga ändå. Jag har läst allihop förutom Elly Griffiths (som Helena skrivit mycket gott om), och jag tycker så mycket om dem att jag vill äga och ha dem i bokhyllan för att kunna läsa igen vid senare tillfälle. Paul Austers Mannen i mörkret är inte med på bilden, men den var med i paketet.

Dock befinner jag mig mitt i Carol Goodmans Arcadia Falls ännu en tid, och efter det väntar John Ajvide Lindqvists Människohamn som lånats in från annat håll, innan jag kan ta itu med Flickan under jorden. Jag har en härlig månad framför mig.

Tänk så mycket gott det finns i världen ändå.