fredag 11 mars 2011

tankar en morgon när man väckts av att katten sitter och spyr under sängen klockan sex när man egentligen har sovmorgon

Igår på Antikrundan blev jag påmind om ett underligt men förmodligen mycket typiskt fenomen för vår tid: det ges ut en kokbok om dagen i Sverige. Och ändå, vad jag förstår, så lagas det inte särskilt mycket mat. Det är halvfabrikat och portionsförpackningar att värma i mikrovågsugnen och take away och så vidare. Man kokar spaghetti och serverar den med färdiggjorda köttbullar (vilken styggelse!), men få tar sig tid att göra egna köttbullar eller laga så att säga riktig mat. Kanske, tänkte jag, är det så med andra saker det finns ett överflöd av också? Kanske finns det så mycket porr för att folk inte har bra sex eller inget sex alls? Kanske världen invaderas av kommunikationsmedel och sociala medier för att vi inte har någon djupare kontakt med varandra utan bara umgås på ett ytligt plan?
Som med bloggar. Jag började blogga för att kommunicera med folk, jag trodde i min enfald att man kunde diskutera och samtala med människor med liknande intressen som man själv har. Men icke. Har man tur får man en och annan förflugen kommentar om att någon läst samma bok, tänkt på samma sak eller håller med, men utan att detta utvecklas vidare. Men jämför man den mängd som läser en blogg med den mängd som kommenterar, är det en markant skillnad i antal. Och varför? Man har inte tid, man ids inte, man pallar inte engagera sig. Det verkar vara omöjligt att få folk, också ens vänner (jag har en annan mer privat blogg där bara inbjudna kan läsa) att samtala och komma varandra närmare in på livet.
Och samma sak på Facebook. Jag är en rätt flitig facebookare och tycker att det är ett kul och bra medium för okomplicerad och vardaglig kommunikation med folk man annars inte skulle ha så mycket kontakt med. Men en sak slår aldrig fel och det är att när man (eller jag kanske ska skriva jag - men jag tror att det gäller fler än bara mig) skriver en statusrad med allvarligt innehåll, något man funderar på eller vill "prata" om, så skämtas det bara bort. Inget tas på allvar och det gör mig ganska beklämd. Varför engagerar sig ingen i något? Varför tas inget på allvar?
Trots att vi har alla möjligheter i världen att verkligen kommunicera och samtala och komma varandra nära så är det enda vi gör att tramsa och kallprata och jag kan faktiskt inte förstå varför.

14 kommentarer:

socktrollet sa...

Ja, jag har funderat på samma sak. Jag har en ganska nystartad stickblogg och vill verkligen ha långa och nördiga diskussionstrådar! Vill få frågor att svara på eller en utveckling av ämnet bortom min nuvarande kunskap... eller bara en bekräftelse på att någon läst med någon slags behållning. :)

Samtidigt är jag en flitig läsare av bloggar med välskrivna texter i ämnen jag inte är kunnig nog i för att kunna tillföra något intressant till en diskussion. Facebook-skadad som jag är så hemfaller jag hellre till att klicka "gilla" när den funktionen finns. Trist, men sant. Jobbar på bättring!

Frida sa...

Vilket underbart inlägg. Jag kunde inte hålla med mer. Jag försöker dra igång lite diskussioner och liknande på min blogg, men det är segt.

Jag läser många bloggar och kommenterar inte på alla alltid, men själv tycker jag att jag är ganska duktig på att kommentera, men alla kan vi nog förbättra. (När jag tänker efter vet jag inte om jag har kommenterat på din blogg innan, men den här bloggen är en ganska ny bekantskap för mig.)

En annan viktig grej som jag tycker många glömmer och som är så himla tråkigt är om man kommenterar någonting på någon blogg och att den/dom sedan inte svarar. Grrr...

Det verkar som om vi bokbloggare är typ sämst på att kommentera på andras bloggar, vilket förvånar mig då det ofta finns väldigt mycket att diskutera om en bok. Det är synd tycker jag.

Inkling sa...

Vad trevligt att höra ett fler än jag tänker så här. Jag vet ju själv hur man klickar sig runt på bloggar, läser och fortsätter till nästa utan att säga ett knyst. Man konsumerar, liksom. Jag gör så själv, utom på mina favoritbloggar där jag försöker kommentera så ofta jag kan och om jag har något att säga. Ibland har man ju inte det...

socktrollet sa...

Jo, man kanske måste hålla sig till iFokus eller liknande forum om man vill få till en längre diskussion i något specifikt ämne?
Men jag gillar bloggandet för att det går att illustrera med bilder och sortera upp på ett vettigare sätt. Har dessutom en kommentarsfunktion som trådar kommentarer och svar.
Jag kanske bara behöver jobba med mitt undandtryckta kontrollbehov? :D

Danette sa...

Jag har last,och haller med. Men nu ar jag pa jobbet och ber att fa aterkomma lite senare. kanske ar bloggandet till syvende och sist mest ett satt att bli hord, sedd? Visst skriver vi val alla hellre an vi laser bloggar?
Jag aterkommer...

Inkling sa...

Näe, inte skriver vi mer än vi läser??
Men strunt samma, det jag framför allt ville få fram i det här inlägget (men det kanske var jag som var otydlig?) är om det inte kan vara så att vi trots alla sociala medier och kommunikationsmöjligheter aldrig når varandra på riktigt.

Hand in glove sa...

Jag håller med. Problemet är kanske att tillvaron blivit så splittrad och allt är så snuttifierat att man inte orkar/hinner fördjupa eller engagera sig i någonting? Jag som har två bloggar igång har svårt att få tiden att räcka till att läsa allt jag vill läsa, och ännu mindre till att kommentera vettigt... Synd. Jag tror vi missar en hel del.

Inkling sa...

Mmm, huvudet på spiken där, tror jag. Allt är splittrat och liksom färdigtuggat för minsta möjliga motstånd. Även om man ses in the flesh sitter man där med sin mobil, inloggad på FB och fokuserar varken på dem i cyberspace eller den man sitter framför. Jag tror att det är förödande för ens sinnesfrid att fladdra runt utan att någonsin landa.

Hand in glove sa...

Exakt. Jag vill inte gå tillbaka till tiden utan internet och facebook, men det tar liksom över... Ibland sitter vi som två aliens i varsitt soffhörn med varsin laptop, och det vi faktiskt får i oss är så meningslöst och substanslöst att man känner sig snuvad om man börjar tänka efter. Kanske skulle jag införa en laptop-/mobilfri dag i veckan? Att ifrågasätta sitt beteende är i alla fall en bra början.

Inkling sa...

Jag tror att man skulle må rätt bra av att tänka efter innan man bara slentrianmässigt logga in på FB (t ex) och istället bestämma sig för att det räcker att man gör det exempelvis morgon och kväll eller vad man nu vill. Man MÅSTE ju inte vara tillgänglig/kolla vad som händer hela tiden...

Danette sa...

Långt senare...
Klart att man inte skriver mer än man läser, men om man bloggar tycks tendensen vara att det är intressantare att skriva på sin egen blogg än på andras. En FB fri dag tror jag inte någon med FB kommer att ha. Det känns som om att FB-kollen är den nya telefonsvarar-kollen; man kollar så fort man varit "ute".
Ibland känns det som om att alla dessa nya tidsfördriv egentligen bara finns till för att vi inte skall engagera oss djupt längre. Det är så lätt att förströ sig med just ingenting, att förkorta allt umgänge ända intill alla dessa konstiga tecken typ ;) eller gula gubbar.Men det finns ju hopp, jag har en FB-vän som försöker ta upp ett nytt ämne varje dag, och se om hennes vänner svarar med en vettig dialog. Det ser ut att funka si så där...
Allt detta velande leder mig fram till att det ligger i vårt intresse att vända trenden, att börja använda dessa ypperliga medel som står till buds på ett vettigt sätt. Och då tror jag inte det spelar så stor roll hur många gånger man loggar in på en dag.
Söndag kväll, vilken rörig kommentar. Hoppas någon förstår ändå.

Inkling sa...

Nej, nej, det är inte alls rörigt, tvärtom. Jag tror jag förstår precis hur du menar. Vår kommunikation är reducerad till en massa j-a smileys och det är upp till oss att förändra saken och göra dessa forum till det vill vill ha. Håller precis med.

Danette sa...

Så då kör vi igång då? På FB? Eller på våra bloggar, eller kanske överallt...
Jag skall samla mig och göra ett seriöst försök.
A + !

socktrollet sa...

Facebook är ju väldigt mycket vad man gör det till, men jag tror jag har haft en väldig tur med min samlinb facebookvänner.
Efter att ha bannlyst alla spel och applikationer från min newsfeed (underbart, slipper invites också) har jag ändå många människor kvar som diskuterar tidningsartiklar, filosofi, musik eller någorlunda generella mänskliga relationer och hur man kan hantera dem.
Faktum är att det börjar bli svårt att föra liknande debatter kring ett köksbord utan att hämta datorn och visa alla referenser man skulle ha länkat till och bilder som beskriver bättre än ord. Jag älskar hyperlänkar, bildillustrationer och smileys :) , det är ju de som för texten närmre telepati! ;)