tankar en morgon när man väckts av att katten sitter och spyr under sängen klockan sex när man egentligen har sovmorgon

Igår på Antikrundan blev jag påmind om ett underligt men förmodligen mycket typiskt fenomen för vår tid: det ges ut en kokbok om dagen i Sverige. Och ändå, vad jag förstår, så lagas det inte särskilt mycket mat. Det är halvfabrikat och portionsförpackningar att värma i mikrovågsugnen och take away och så vidare. Man kokar spaghetti och serverar den med färdiggjorda köttbullar (vilken styggelse!), men få tar sig tid att göra egna köttbullar eller laga så att säga riktig mat. Kanske, tänkte jag, är det så med andra saker det finns ett överflöd av också? Kanske finns det så mycket porr för att folk inte har bra sex eller inget sex alls? Kanske världen invaderas av kommunikationsmedel och sociala medier för att vi inte har någon djupare kontakt med varandra utan bara umgås på ett ytligt plan?

Som med bloggar. Jag började blogga för att kommunicera med folk, jag trodde i min enfald att man kunde diskutera och samtala med människor med liknande intressen som man själv har. Men icke. Har man tur får man en och annan förflugen kommentar om att någon läst samma bok, tänkt på samma sak eller håller med, men utan att detta utvecklas vidare. Men jämför man den mängd som läser en blogg med den mängd som kommenterar, är det en markant skillnad i antal. Och varför? Man har inte tid, man ids inte, man pallar inte engagera sig. Det verkar vara omöjligt att få folk, också ens vänner (jag har en annan mer privat blogg där bara inbjudna kan läsa) att samtala och komma varandra närmare in på livet.

Och samma sak på Facebook. Jag är en rätt flitig facebookare och tycker att det är ett kul och bra medium för okomplicerad och vardaglig kommunikation med folk man annars inte skulle ha så mycket kontakt med. Men en sak slår aldrig fel och det är att när man (eller jag kanske ska skriva jag - men jag tror att det gäller fler än bara mig) skriver en statusrad med allvarligt innehåll, något man funderar på eller vill "prata" om, så skämtas det bara bort. Inget tas på allvar och det gör mig ganska beklämd. Varför engagerar sig ingen i något? Varför tas inget på allvar?

Trots att vi har alla möjligheter i världen att verkligen kommunicera och samtala och komma varandra nära så är det enda vi gör att tramsa och kallprata och jag kan faktiskt inte förstå varför.