Lektyr lämpad för jul

Efter femtio sidor blev det äntligen lite flyt i Andrew Taylors Det blödande hjärtat och nu är den ett rent nöje att öppna om kvällen. De första kapitlen var dock en aning ... sega. Jag kan inte förklara vad det var, men berättelsen flöt helt enkelt inte framåt. Inte då. Nu gör den det, tack och lov, och den blir allt mer spännande. Trots det tror jag att jag tar ett par dagars paus från den och ägnar mig åt Maria Langs Tragedi på en lantkyrkogård istället. Det är en oläst Lang och den ska tydligen utspela sig i juletid och det är en stämningsskapare jag gillar: böcker!

Dessutom har jag Jaget och fåglarna att läsa ut, en märklig men hittills underbar och fängslande roman. Språket, bilderna, figurerna... Mycket originell. Men varför i hela världen är omslaget så förfärligt?

Close your eyes and think of England

Tv-tips ikväll: Svt 2 klockan 18.00 visas en BBC-dokumentär om drottning Victoria, brittisk regent mellan 1837 och 1901, när hon trillade av pinn'. Det ska bli roligt att få veta mer om krutgumman som kallades the grandmother of Europe, eftersom hon gifte bort alla sina barn och barnbarn runt omkring på hela den europeiska kontinenten och på så sätt stärkte banden mellan länderna.

Här nedan en trailer från filmen The Young Victoria.

Naturen har sin gång

I samma sekund som jag läste om Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman Naturen visste jag att den skulle vara något för mig. Naturromantiker som jag är så föll jag förstås för titeln och när jag på Adlibris läste några sidor som smakprov (strålande möjlighet) avgjorde det saken. Språket är fantastiskt och mycket eget, och på ett sätt som till exempel Amanda Svensson nog eftersträvar men tyvärr inte riktigt lyckas med, klarar Caroline Ringskog Ferrada-Noli av att skapa en huvudperson som är ganska rubbad och minst sagt originell i beteende och tankar. I flera av de stora dagstidningarnas recensioner har jag läst att denna huvudperson är obehaglig och skrämmande men själv gillar jag henne rakt av. Hon har slående giftiga och pricksäkra formuleringar och iakttagelser av samtidsfenomen och medmänniskor, men samtidigt en självdistans och faktiskt ett slags värme. Det trauma hon fortfarande, efter flera år, är präglad av gör att hon betraktar omvärlden i detaljer; som i ett förstoringsglas och då är ingenting vackert. Hon hatar allt och framför allt sig själv. "Jag hatar Stockholm. Men är det något jag hatar mer är det folk som hatar Stockholm" (s. 85) rymmer hennes sätt att resonera i ett nötskal. Allt eftersom berättelsen närmar sig slutet avslöjar Erika, huvudpersonen, allt mer om vad som hänt och kanske är det denna hennes "bekännelse" som möjliggör att sista meningen ändå ger löfte om att det finns hopp för henne; att hon till slut trots allt närmar sig en balans där hon inte längre hatar och äcklas av alla som fortfarande lever.

Naturen är en vansinnigt bra roman, språkligt är den ett rent nöje att läsa sig igenom och jag hoppas på fler romaner av samma dignitet från denna underbara författare i vardande.

Skotskt blodsarv

Jag läste min första bok av Denise Mina för ett par veckor sedan och tyckte väl att den var ... sådär. Översättningen var nog inte särskilt bra; på flera ställen kunde man ana anglicismer och hemgjorda direköversättningar, men trots det var språket helt okej. Man får ju inte vara allt för petig. Intrigen var rätt spännande och jag medger villigt att jag läste fler sidor än jag egentligen orkade om kvällarna för att jag var tvungen att få reda på hur vissa obehagliga situationer utvecklade sig. Paddys hemmiljö i den stora, katolska arbetarfamiljen var i högsta grad motbjudande och klaustrofobisk. Och jag funderade på varför Paddy i ena stunden tänker att hon är stolt över att hon är arbetarklass och i nästa känner hur viktigt det är att bli journalist. Om arbetarklassen är så bra kan hon väl stanna där?
Äh, jag inser naturligtvis hur kluvet det är att komma från en klass med "anor" och samtidigt avsky att bli förknippad med den och vilja göra något annat, något mer av sig själv och sitt liv. Men det där förljugna romantiserandet av arbetarklassen har jag mycket svårt för.
Men trots det kommer jag förmodligen att läsa mer av Denise Mina. Hon var helt okej.

Ode to Jane Campion

När kommer den här filmen till Sverige? Har den redan kommit? Och redan försvunnit? Kommer den direkt på dvd? (Man kan kanske inte räkna med att svenskarna, med svenskarnas filmsmak kommer att springa benen av sig för att se en film om poeten Keats.) Jag längtar intensivt efter att se denna nya film av den fantastiska Jane Campion. Har hon någonsin gjort något dåligt? Jag älskar The Piano, An Angel at my Table, Holy Smoke, In the Cut och inte minst Portrait of a Lady. Det sätt på vilket hon skildrar intimitet (känslomässig och sexuell) är mindblowing. Så när hon nu ägnat en film om John Keats och Fanny Brawne är det som jag fått en dröm i uppfyllelse. Jag är nämligen en sucker när det gäller romantisk engelsk lyrik och får en klump i halsen när jag läser Ode to a Nightingale.

En vanlig dag på jobbet - en ögonblicksbild

Onsdag eftermiddag i december på biblioteket. Det är lugnt och tyst, och de två bibliotekarierna hjälper varsin låntagare vid receptionsdisken. Den ena blir klar med sin låntagare men hinner inte ens säga hej då till denna, förrän en man, modell äldre, stiger fram och slänger en näve mynt på disken och grinigt kräver: "Ge mig den här boken!" medan han daskar ner ett papper på disken intill mynten. Pappret är ett meddelande han fått hem om att hans reserverade bok inkommit till biblioteket och att han kan komma och hämta den. Mannens tonfall och ordval får bibliotekarien att häpet se på mannen och upprepa: "Ge mig den här boken?" "Ja, släng hit den nu, bara!" säger gubben mycket irriterat. "Det finns ingen anledning för dig att vara otrevlig" säger bibliotekarien och tittar på mannen utan en min av att vilja hämta boken. "Äh, otrevlig, men, va' fan? Släng hit boken nu då!" tjatar gubben.

Bibliotekarien vidhåller att mannen låter mycket otrevlig och att man faktiskt kan framställa sitt ärende på ett annat sätt än att ge order. Gubben fräser och blir allt mer otrevlig, faktiskt så pass otrevlig att andra låntagare säger åt honom att lugna ner sig och tänka på hur han uppför sig. "Men du har ju ett jobb" spottar gubben fram med illa dold avsky och menar förmodligen att det är bibliotekariens jobb att plocka fram böcker. Bibliotekarien medger att det visserligen är hennes arbete att hjälpa folk, men att det alltid blir trevligare om man är artig och visar lite respekt. Gubben tuggar vid det laget fradga men verkar inse att han inte kommer att få sin bok om han inte är tyst.

Bibliotekarien hämtar boken till mannen, ber om lånekortet, sträcker fram boken och ger honom kvitto på lånet, räknar ihop mynten - reservationsavgiften - och säger hej då, dock inte utan viss anspänning i rösten. När gubben försvunnit med sin ilska och sin bok får bibliotekarien mottaga mängder av sympati och uppmuntran från de andra låntagarna som bevittnat scenariot, och det är sådana människor - de varma, snälla, de som visar medmänsklighet - som får bibliotekarien att vilja fortsätta med sitt jobb istället för att antingen skaffa en AK4 och utföra en massaker eller ta livet av sig själv. Tack för att ni finns.

Scrooge, en riktig gullegris i jämförelse

Goda kvällstips

Säga vad man vill om Svt:s pensionärsprogram Go'kväll, men det passar en tant som mig ypperligt - åtminstone fredagsprogrammen med matnyttiga film- och boktips. Skulle jag bli tvungen att välja mellan favoriterna C-G Karlsson och Göran Everdahl skulle det bli ren tortyr, men jag skulle antagligen ta Everdahl eftersom han förutom att ha gott omdöme också är rätt tjusig och otroligt smart. Trots det är C-G Karlsson en man i min smak. Förutom att han delar min faiblesse för Thomas Hardy, bekände han i gårdagens program att han har en guilty pleasure när det gäller gammal svartvit film och passade på att flagga för svensk films egen "Rebecca": " Moln över Hellestad" som kommer på dvd i veckan.

Men det var inte det jag skulle skriva om utan att en ny filmatisering av Thomas Hardys "Tess D'Urberville" kommer på tv i jul. Själv är jag svag för Polanskis version, i vilken hans då nyupptäckta Nastassia Kinski spelar huvudrollen, men å andra sidan har den ganska många år på nacken. Klockan 20.00 den 23 december visas del ett av fyra. Och jag kommer att sitta i min tv-soffa med näsduken beredd.

För övrigt tycker jag att man kunde ge ut Jude the Obscure på dvd igen. En av världshistoriens bästa filmatiseringar av en av litteraturhistoriens bästa och mest fruktansvärda romaner. I brist på filmen; läs den!

Kate Winslet och Christopher Eccleston (som inte är helt olik Göran Everdahl) i "Jude".

Britter i full mundering

Tänk, så här stylish blir det sällan, för att inte säga aldrig, i svenska riksdagen. Trist.

(På bilden ser vi Jack Straw och Lord Mandelson, av vilka den senares eventuella - spännande och turbulenta - memoarer ses fram emot av Robert McCrum på The Guardians bokblogg. )

En helvetes vinter

Så här i vintertid lockas jag ofelbart av litteratur (och bokomslag) som har med snö, kyla och jul att göra. Ergo; En helvetes vinter av Daniel Wodrell lånades hem och lästes under loppet av tre dagar (kvällar). Och, visst - jag gillade den. Den var helt okej. Ingen stor litteratur, varken stilistiskt eller innehållsmässigt. Men den var ett rätt trevligt sällskap.

En ung flicka i hillbilly-trakter tvingas att leta efter sin narkotikakokande, försvunne far för att rädda familjens hus från att mätas ut. Med bästa vilja i världen kan man inte påstå att släkten, det vill säga varenda kotte som bor i närheten, är särskilt tillmötesgående eller hjälpsam. Tvärtom. Den stackars tösen får vid ett tillfälle så mycket stryk att hon nästan dukar under och blir tvungen att lära sina småbröder att sköta hagelbössan. För i den här berättelsen bär alla vapen.
Varför mamman inte gör något? Nej, hon sitter mest i sin gungstol vid brasan, nedsjunken i ett välgörande tablettrus. Hur som helst, det ordnar sig till slut för flickan, men vägen dit är hård och konstigt nog rätt trevlig att följa.

Språkligt har romanen en hel del brister; det är lite tafflig översättning, inbillar jag mig. Stilmässigt påminner den om Joshilyn Jackson, vilket inte är fy skam. Men jag har lite svårt för gubbar som skriver om unga flickor och deras första sexuella erfarenheter. Jag kan inte hjälpa det. Men trots det är boken okej, som sagt. Läs och döm själva.

Ingen slår Katharine Hepburn

När jag var liten visade Svt gamla svartvita filmer jämt. Och jag, till skillnad från de flesta jämnåriga, älskade det. Jag menar inte bara Helan och Halvan, Harold Lloyd och Buster Keaton-filmer, utan framför allt film från fyrtiotalet. Jag kunde alla skådespelare från den tiden lika bra, om inte bättre, än de som var med i "Familjen Macahan". Min största favorit var Katharine Hepburn. Ingen var som hon. Hon var vacker och rolig och hade alltid svar på tal, men också en sårbarhet och en skörhet man bara kunde ana där under den karska och rappa ytan. Det var på grund av henne i "Kamrat i svarta spetsar", lika mycket som Kate Bush, som jag började tona håret rött när jag var tretton.

Nu har jag en blygsam kollektion av dvd-filmer i min hylla som jag avser att utöka tills den rymmer alla gamla älsklingsfilmer. Nu finns där bland annat min favvo-Frank Capra "Vi behöver varandra" med Gary Cooper och Barbara Stanwyck, "Arsenik och gamla spetsar" med underbara Cary Grant, "En plats i solen" med Montgomery Clift och "En skön historia" med Katharine Hepburn, James Stewart och Cary Grant.

Igår såg jag på "Farväl till vapnen" med Gary Cooper. Trodde först att jag hittat en pärla, men ack så besviken jag blev! Den var riktigt dålig. Mycket på grund av den fullständigt avskyvärda

Helen Hayes som spelar hjältinnan. Nu har jag inte läst just den Hemingway-romanen, men jag kan inte föreställa mig att hjältinnan beskrivs som grodlik och sjukligt outvecklad i kroppen. Ja, ursäkta mig, men hon ser för läskig ut. Som ett slags mal! Tunna axlar, en och femtio lång, stort huvud, brett mellan enorma nedåtvinklade ögon och en liten läskig musmun.

Men förutom mitt problem med Hayes är det en klyschig föreställning av kärlek som Papa visar prov på. Som vanligt, får jag väl säga. Behållningen med Hemingway är, precis som med Lundell, språket. Jag jämför de båda eftersom de har en del likheter: fantastiskt språklig stil och romantiserade bilder av kvinnor och kärlek. Därför är det nog en god idé att läsa Hemingway istället för att se på en filmatisering, antar jag. Men inte just nu. Istället tänker jag plocka fram "Vi behöver varandra" (Meet John Doe) och vara nostalgisk en stund. Jag minns precis hur jag klippte ut en bild av Stanwyck och Cooper som fanns i "Röster i radio och tv" och sparade när filmen gick på teve runt julen -80 eller -81.

Et voila! Här är bilden!

Hellre ekologisk än rättvisemärkt

Så kom det nya larm i media om vanvårdade djur, grisar den här gången. Lagom till jul och allt - så lämpligt. Som om grisar inte vansköts året runt. Jag kan tänka mig att många framför teveapparaterna plötsligt mådde lite dåligt mitt i planeringen för julen. 'Ska man verkligen köpa skinka och pressylta fast de stackars djuren lider så?' tänkte de kanske. Men sedan viftade de antagligen bort de funderingarna när den mer högljudda och dominerande tanken kom: 'Men vi måste ju ha julskinka!'
Och så säljs det tonvis av skinkor från grisar som kanske inte direkt vanvårdats, men som knappast mått särkilt bra under de korta liv som de offrar för att vi ska smaska i oss av deras kroppar och utöka våra egna kroppshyddor.
Men jag funderar på varför inte fler människor väljer att köpa ekologisk. För att det är dyrare? Det är definitivt inget hållbart argument. Det räcker att dra ner på något annat för att få råd att köpa kött från ett djur som faktiskt haft det rätt schysst här i livet och som smakar hundra gånger bättre än de stackarna som varit instängda inomhus och trängts med sina kusiner. Hur kan man stoppa i sig kött från ett djur som inte har mått bra? All den energin finns ju kvar i köttet och kommer in i våra system. Är inte det en självklar tanke?

Anyhoo.
En annan höjdpunkt i media på sistone är Jan Björklunds ogenomtänkta och kortsiktiga argument mot Miljöpartiets påbud att försöka köpa närproducerat. Han menar att det är upprörande protektionistiskt och stänger ute fattigare länder som också borde få vara med och handla med oss i väst för att få en chans att bli rika.
Men vänta nu...? Finns det inte viktigare mål än att det ska vara så förbannat rättvist? Är det inte viktigare att Jorden - som rymmer människor från både västvärlden och fattigare länder - skyddas från klimatkatastrofer?
Att vara politiker och så infernaliskt fast i ett individperspektiv är skrämmande. Individen är kanske inte viktigast i vår värld och att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter kanske inte bör vara ett syfte i sig.
Utan en miljö som man kan leva i spelar det ju inte någon som helst roll hur rika och lika vi är.