Världens undergång

I veckan som gick var jag på ett föredrag med årets augustpristagare Steve Sem-Sandberg. Det var fullkomligt briljant; han var fullkomligt briljant. Skarp, välformulerad, insatt, engagerad och klok. Han pratade naturligtvis om sin roman De fattiga i Lodz och visade bilder och dokument från detta märkliga ghetto som byggdes under andra världskriget i Polen. Med Jonathan Littells De välvilliga, Polanskis Pianisten samt dokumentärserien Världens undergång (vansinnigt bra) som går i Svt just nu, tämligen färska i minnet blev jag så berörd att ett par tårar trillade ner för kinden. För numera känner jag just det Sem-Sandberg i slutet av föreläsningen betonar så starkt: det som hände var inte en isolerad händelse som initierades av en galning, det var inte något vi kan skjuta ifrån oss och säga var förfärligt, det är inget vi kan fördöma eller bedöma utifrån den situation vi är i idag, det vi vet idag, det som är konsensus idag.

Det kunde varit vi. Vi kunde ha varit där. På vilken "sida" som helst. Just den frågan upplever jag efter varje avsnitt av Världens undergång. Hur skulle man ha resonerat om man varit tysk soldat? Rysk soldat? Fransman? Norrman? Allting och alla hänger samman och vi är för evigt knutna till det som hände. Det försvinner aldrig.

Det kunde varit du. Vem som helst av dem kunde varit du.

Lovande ny bekantskap

Mitt i. Tummen upp.

Mer Gösta åt folket!

Filmatiseringen av Gösta Berlings saga var min första kontakt med Selma Lagerlöf. Visserligen gick hennes Charlotte Löwenskiöld och Anna Swärd på tv några år tidigare, men då var jag förmodligen för liten för att fatta något. Inte för att jag fattade så mycket av GBS heller; man måste nog ha lite erfarenhet i bagaget för att ta till sig den sagan. Ändå tilltalade berättelsen mig. Kanske mest för att Tommy Berggren var fager i sina vita skjortor och svarta stövlar, vad vet jag?

De senaste tre kvällarna har jag ägnat mig åt att titta på tv-serien på dvd och parallellt har jag bläddrat och läst i romanen. Visserligen är serien från 1985 och teknik och kassa var möjligen skral, men jag måste ändå säga att jag blev besviken. Mycket besviken. Kunde de inte ha gjort något bättre av en sådan fet och komplex roman? Skådespelarprestationerna är minst sagt stela och krystade, regi verkar inte ens existera och manus är svagt och vagt.

Förra veckan tittade jag på BBC:s underbara tv-serie Cranford byggt på Elizabeth Gaskells romaner. Och med den och andra brittiska filmatiseringar färska i minnet undrar jag: varför kunde man inte skriva ett bättre manus av Gösta Berlings saga? Ett riktigt bra manus hade gjort att berättelsen blev så levande och stark för tittarna som den förtjänar att vara; som den ju faktiskt är som roman. Som det är nu (1985, rättare sagt) är det för stelt och teatraliskt och replikerna ligger avigt i skådespelarnas munnar. Det är som att de inte vet vad de säger

och varför de säger det. Skådespelarna känner inte sina rollfigurer och deras motiv; de har bara lärt sig sina repliker. Värst är nog Charlotta Larsson som spelar den unga grevinnan Dohna. Hon låter som värsta teateramatören. Bäst är såklart Margaretha Krook och Christina Schollin.

Så varför denna usla regi? Varför detta trista manus?

Jag röstar för en nyinspelning - varför inte av flera av Lagerlöfs

romaner: En herrgårdssägen, Löwenskiöldska ringen, Herr Arnes penningar? Kejsaren av Portugallien finns det ju redan en ganska färsk och bra inspelning av och filmatiseringen av Jerusalem från 1996 (se t. h.) är precis så bra som jag tycker att GBS skulle kunna bli.

När blir Svt lika bra som BBC på att förvalta och föra vidare sitt kulturarv?

Hardcoregotik

Lagom efter att jag hämtat mig från Carola Salisburys utsvävande äventyr söker jag på nytt upp gotiken och det vi kallar mysrysare. Nu pratar jag om mysrysare hardcore. Den typ som jag köpte i kiosker för en femma i början av åttiotalet, när jag som elva-tolvåring slukade det slags böcker. De som har utanpåskriften "Mysrysare" utanpå, med liksom gåshudstypsnitt. Ja, titta här på bilderna så förstår ni vad jag menar. Jag kan inte vara ensam om att ha köpt, läst och älskat de här böckerna.

På Tradera hittade jag flera stycken av de titlar jag ägde annu dazumal och som den hopplösa nostalgiker jag är klickade jag naturligtvis hem dem. Och jag är riktigt lycklig över att ha hittat dem! Jag minns en som handlade om en kvinna som lämnade ett välbetalt jobb och storstan för att bo i ett år i ett hus vid havet med sin hund och bara läsa böcker. Naturligtvis hör hon ljud från ett hemligt rum som hon inte har åtkomst till och dessutom hittar hon à la Lady Dona i du Mauriers Frenchman's Creek en pipa och tobak efter en man som varit i hennes hus. Jag vill minnas att hon också har förträngda minnen från barndomen som på något jungianskt sätt till slut når ytan.

En annan Mysrysare jag minns är en historisk variant om en guvernant, naturligtvis, som kommer till ett hus där det försiggår obehagligheter och till sin hjälp får hon en stilig adelsman med ljusgrå ögon.

Många av dessa mysrysare, kanske de allra flesta om jag tänker efter, var ohyggligt dåliga men en del var riktigt bra och hade litterära anspelningar som dem jag nämnde ovan, vilket ändå är ganska trevligt och ger plus i kanten åt en annars ganska pinsam genre.

En guilty pleasure? Absolut inte. Bara en högst enjoyable pleasure som jag inte skäms ett jota för.

Även om jag kanske borde.

På äventyr med Angélique

Efter avslutad läsning av Mörkt arv kanske man kan ställa sig frågan vad jag tyckte i slutändan, om jag kommer att läsa fler Salisbury och om jag har upptäckt en ny favorit. Svaret på de två sista frågorna är ett par rungande nej och svaret på fråga ett kommer här. I början upplevde jag att Mörkt arv var underhållande och ganska rolig. I mitten tyckte jag att den var hurtig och äventyrlig. I slutet var den bara rena smörjan och jag rodnade av skam där jag låg i min boudoir och läste det sista kapitlet.

Hjältinnan är uppvuxen som dotter till en fattig och alkoholiserad värdshusvärd som då och då också plundrar vrak och smugglar sprit. Närt pappan dör startar karusellen som innehåller alldeles för många omaka och fantastiska pusselbitar för att passa ihop. Här är ett smakprov på nyckelord: guvernant, ung lord (dark and brooding), Cornwall, oäkta barn, Venedig, galenskap, låst rum, incestuös kärlek, London, opiummissbruk, Cambridge, 30 000 pund...

Jag blir alldeles utmattad av att tänka på hur hon far hit och vilka fantastiska äventyr hon blandas in i. Euthanasia Bondesson kan slänga sig i väggen. Hjältinnan i Mörkt arv visar sig vara dotter till Lord Byron och en engelsk adelsdam, född i lönndom i Venedig. Herregud, är det en Angélique-bok jag fått tag på?

Pappsen

Jag har bara en positiv sak att säga om Mörkt arv och det är att språket är bra.

Nu ser jag fram emot att få den nya Anne Swärd från biblioteket. Jag läste hennes Polarsommar för några år sedan och häpnade över hur bra den var - faktiskt en av de bästa svenska romaner jag läst. Nu har den nya Till sista andetaget fått bra kritik och jag hoppas verkligen att hon ska få den framgång hon förmodligen förtjänar.

Lovebombing

Sir David Attenborough. En britt av det gamla snittet. En man med klass och stil och helt i min smak; hängiven, passionerad och smakfull. Och, inte minst, en stor naturälskare. Må han leva tills han blir minst hundratjugo år gammal.

Oromantisk romantik

Igår kväll knäckte jag äntligen mysteriet med vad det är Mörkt arv och Carola Salisbury under hela läsningen påmint mig om och vad som legat som en sten i min läsesko.

Hjältinnan har inte så lite av Euthanasia Bondesson i sig och den käcka tonen hos både skribent och hjältinna doftar starkt av osentimental och hurtig Carina Burman-stil. Visserligen är jag mycket förtjust i Burmans böcker om Euthanasia (bara namnet gör ju att man skulle älska precis vad och vem som helst) men den där käckheten fungerar för min del inte särskilt bra ihop med romantiken som har en bärande betydelse i romanen. Hjältinnans förälskelse i godsherren Mark känns inte särskilt påfallande eller passionerad. Jag skulle föredra en djärvhet à la Jane Eyre hos min romantiska mysrysarhjältinna. Men nu är det ju faktiskt inte jag som skrivit boken, ergo: jag får finna mig tillrätta, resignera och acceptera den rådiga och rejäla Susannah Button precis som hon är.

Eller ta en annan bok.

Vad är det för fel på mig?

Hittills har jag fått en av de tre böcker av Carola Salisbury jag beställde via bokbörsen. Jag hade hoppats på Vinterbruden - det låter som att den hade passat in bra just nu - men det blev Mörkt arv. Den är välskriven, väl översatt och spännande men ändå saknar jag den finess som man hittar hos exempelvis Mary Stewart som ju rör sig inom samma mysrysargenre. Det är en aning för mycket Catherine Cookson, på något sätt. Och persongalleriet, inklusive hjältinnan, är lite för platt för att bli engagerande. Men det är ändå helt okej. Det är rätt ingredienser och rätt miljö, språket är som sagt bra och det är underhållande. Good enough for me, just nu.

Frågan är vad jag ska läsa härnäst. Det är som när man går i klädaffärer (åh, denna trista fasa) och letar efter något. Man vet inte riktigt vad men när man ser det så vet man att det är rätt. Jag önskar att jag inte hade läst Is och vatten, vatten och is av Maj-Gull Axelsson, för den hade jag gärna läst nu. (Det där lät nog ganska underligt). Samtidigt lockar Storbritannien väldigt. Kanske någon Sherlock Holmes? Kanske en Elizabeth Gaskell? Kanske något enkelt som Peter Robinson eller Denise Mina? Eller något mer matnyttigt som R

obert Goddard eller Reginald Hill. Kanske provar jag någon annan Andrew Taylor?

Att det ska vara så förbannat svårt att hitta något att läsa i denna värld som flödar över av bra, läsvärda och olästa böcker? Vad är det för fel på mig?

För övrigt skrattade jag så jag fick ont i magen igår framför Stjärnorna på slottet. Kjell Bergqvist - vilken kille! Vilket civilkurage! Meg Westergren - vilken kvinna! Gud, så rolig

hon är! Jag kände hur jag och Björn Ranelid på något sätt blev själsfränder när han låg i hängmattan med Kjell och skrattade - och jag i min soffa - åt Megs vurpor ur hängmattan som blev för mycket. Bäst var när vinglaset hängde kvar upp och ner i hängmattan, medan Meg låg på rygg under med fötterna i vädret. Ranelids framkvidna "jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte" kunde lika gärna kommit från mig - förutom tungspets-r:n, då...

Min nya glada kompis

A touch of Botswana

Jag har bara läst en enda av Alexander McCall-Smiths framgångsrika böcker om Mma Ramotswe och var föga imponerad. Ändå följer jag tv-serien baserad på böckerna om Damernas detektivbyrå som Svt visar på söndagkvällar. Jag tror att den ganska bleka och tämligen oengagerande intrigen gör sig bättre på film än i textform, för som serie är den ganska trevlig underhållning. Snyggt filmad, bra casting och skönt producerad av bland andra Richard Curtis (undret bakom nästan alla brittiska komedier: Mr Bean, Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill, Love Actually... the list goes ever on) men samtidigt känns den en aning för tillrättalagd. Som att den är gjord för att passa oss västerlänningar. Visserligen lydde Botswana under Storbritannien ända fram till 1966 och har väl på det sättet blivit väldigt anglifierat, ergo tilltalande för anglofiler (och vi är många), men det är något som inte stämmer. Det är lite för mysigt. Damerna har vackra klänningar i traditionella afrikanska tyger medan männen har kavaj. Husen är målade i snygga pastellfärger ungefär som på Cuba och det är rent och prydligt. Det är lite Afrika, men inte för mycket så det blir svårt att tycka om och förstå. Precious är varm och klurig (är det i alla fall meningen att man ska tycka) och löser alla sina fall med hjälp av sunt förnuft - något som alla andra i hennes omgivning tycks sakna. I gårdagens avsnitt gjorde sig McCall-Smith (eller möjligen avsnittsförfattaren) dessutom skyldig till plagiat. Så fort man fick höra om sjukhuspatienterna som dog samma klockslag samma veckodag hade jag lösningen på mysteriet. Jag har nämligen sett det lösas i ett avsnitt av A Touch of Frost ("Benefit of the Doubt"). Historien grundar sig i och för sig i en modern sjukhusmyt från, jag tror, Sydafrika, men ändå. Jag fick lite dålig smak i munnen och det berodde inte enbart på den vitlöksspäckade tomatsoppa jag tidigare intagit.

Dessutom gapade jag häpet när bilmekanikern JLB Maketoni skulle fylla 38 år. Jag trodde han var i sextioårsåldern och har haft all förståelse för att Mma Ramotswe har nobbat karln. Ser han inte bara en aning äldre ut än 38, eller är det jag som förväxlar hans koppärriga hy med rynkor? Och rör han sig inte som en gammal man?

Hur som helst. Jag fortsätter att följa Damernas detektivbyrå på söndagkvällarna, men kommer knappast att läsa fler av böckerna. Serien är alltför ljummen och, tja, lättviktig för att locka till vidare läsning, men det är väldigt trevligt att höra persongalleriet hojta "ko ko" när de menar "hallå" och använda "dumela, mma"/"dumela, rre" som hälsningsfras.

( Senare tillägg: läser nu till min fasa och skam på wikipedia att mannen, Lucian Msamati, är född 1976... jag måste nog skaffa glasögon.)

Fingrarna har tinat och tangentbordet går varmt

Tiden går men inget blir skrivet; jag skyller på frusna fingrar i vargavinterkylans grepp. Men under tiden som kölden bitit sig fast i tillvaron har jag ruvat på ett par saker.

Jag skulle vilja skriva om Mary Stewart som är så bra och sympatiskt och som alltid har läsande hjältinnor. I De nio karosserna som jag läser nu älskar Linda poesi och uttrycker sig så här vackert och med min egen uppfattning överensstämmande när hon är ute och tar en promenad i vårluften:

Det kändes en stark, våt doft av jord, och växtlighet, vårens lukt - inte blomdoftande och balsamisk utan något skarpt och kärvt som trängde in i ens sinnen så som nytt liv tränger upp ur marken. April är grymmast av månaderna - driver syrener fram ur de döda markerna ... Ja, så var det. Så var det. Det var inte första gången jag kände mig varmt tacksam mot pappa, som hade gjort poesiläsning till en vana hos mig. De bästa orden i den bästa ordningen ... man genomilades alltid av samma igenkännandets och glädjens rysning när någon annas ord dök upp och mötte en tanke eller gav namn åt en tavla. Pappa hade haft rätt. Poesi var ett mycket gott material att tänka med.

Hon kan sin T S Eliot, Linda, och Mary Stewart själv kan en hel del, hon också. Hennes romaner är alltid tryfferade med citat ur klassisk litteratur och dramatik och fulla av allusioner på de samma. I De nio karosserna spökar Jane Eyre; Linda är guvernant och hon tycker till en början att hennes arbetsgivare tycks komma direkt från Thornfield. Bara en sådan sak gör damen läsvärd! Mary Stewart rules.

Sedan skulle jag vilja skriva om en så pass profan företeelse som Stjärnorna på slottet. What can I say? Det är tv-underhållning på högsta nivå. Siw Malmqvist visar sig vara en skorrande, skön (och aningens lomhörd) bonntjej med en högst basal humor. Ranelid kläcker ur sig den ena guldkantade aforismen efter den andra - och då avser jag inte hans väl inövade och tjatigt upprepande meningar innehållande orden "stranden jag", "stranden du" och "havet vi". Nej nej, det är bättre än så. Mycket bättre. Min favorit är "jag älskar kvinnor som tvättar trosor" som han fick ur sig när han ertappade Meg Westergren (vilken stylish donna!) i badrummet medan hon sköljde upp lite underkläder. Kjell Bergqvist är precis lika sympatiskt rättfram och attitydslös som jag alltid uppfattat honom som och det ska bli roligt att se hur hans egen dag kommer att ta gestalt (hans oneliner "är det köbepaddar" kommer man inte heller att glömma i första taget). Tommy Körberg är en rolig prick, en riktig diva samtidigt som han har en enorm självdistans och glimten i ögat. Megs dag var ju ganska fantasilöst planerad och tämligenorättvis. Kunde inte männen också fått varsin ansiktsmask och lite massage? Jag kan bara föreställa mig hur alla skulle ligga där på rad och fnittra likt Jan Malmsjö, Monica Nielsen och Isa Quensel gör i den där underbara tvättstugesketchen från sjuttiotalet. Fast de fnittrar rätt bra ändå, förstås, och tycktes ha väldigt trevligt på Megs dag trots brist på aktiviteter.


Ja, den här omgången av Svt-såpan har varit storartad. Man har inte fått någon negativ bild av någon som man fått i tidigare omgångar (Börje Ahlstedt, Arja Saijonmaa et altri), utan alla är varma och hjärtliga. Det kanske låter tråkigt, men det är verkligen värmande och hoppingivande att få se människor ha roligt och trivas tillsammans som årets gäng verkar göra. Till och med nämnde författare smälter in. Jag tycker fortfarande att han är en ganska förarglig figur och dessutom sliskigare än jag trodde (hallå! Slicka bort en persiljekvist från Meg Westergrens halsgrop när hon spillde!? Ööörk! Linne under kavajen? Örk! Dra in magen à la Johnny Weissmüller medan han satt i bar överkropp med de andra männen! Pinsamt örkigt) men jag har fått en större förståelse för varför han har ett sådant enormt självhävdelsebehov ("Det är inte alls märkvärdigt, men jag är fullständigt unik" typ). Å andra sidan tycker jag att man kanske bör ha kommit över sådana saker när man är i pensionsåldern...
Vilka i hela världen ska de dra ihop till inspelning i sommar? Gud, så spännande! Vilken klipphängare! Jag håller andan.

Och till sist så skulle jag vilja skriva om det lilla språkmagasinet Språk. Jag lånade hem ett par ex från bibblan och har suttit och småläst i dem under helgen. Och är en aning besviken. Varför detta erbarmliga format? Det är omöjligt att få ett bra grepp om ett sådant litet föremål om man är över tio år. Och lay-outen är förskräcklig. Spretig, fula färger, fult, fult, FULT. Artiklarna känns ganska mycket som något jag läst förut (det har jag antagligen också eftersom jag pluggat svenska och litteraturvetenskap och fått mig en hel del språkböcker till livs), exempelvis Fredrik Lindströms texter (vilken jag för övrigt gillar mycket). Det är truismer, upprepningar, utsagor ägnade åt nybörjare och amatörer. Inget ont i det sistnämnda men jag hade fått för mig att Språk var ett magasin för dem som verkligen gillar språk och redan kan en del, så som var julen har sitt ursprung, att skriftspråket bara funnits i högst femtusen år och att man först och främst är en lyssnande människa före att vara en läsande dito.
Däremot gillade jag verkligen Martina Lowdens (kan ingen ge människan en pincett?) lovebombing av SAOL och andra ordböcker. Den var strålande och precis så välskriven som bara hon kan. Frågor och svar-avdelningen längst bak är också kul.
Men kan de inte göra den i lite större format? Med lite mer innehållsrika artiklar och fördjupande texter? Eller är det bara jag som är gnällig och kräver för mycket (som vanligt)?

Nå, nu har jag fått ur mig det som legat och skavt en vecka så nu ger jag mig ut på nya äventyr. Allt i jakten på stoff att skriva om.

Det gamla vanliga problemet samt lite brevbärar-lovebombing

Det här inlägget fick mig att få upp förhoppningen om att kanske få läsa något lika spännande och romantiskt i trevlig blandning, utan att bli intetsägande, som Mary Stewart serverar i sina spänningsromaner från femtio- till nittiotalen (Madame, will you talk kom 1955 och Rose Cottage 1997). Alltså klickade jag hem fyra romaner av Carola Salisbury från Bokbörsen och sitter rastlöst och väntar nu på att säljarna ska vakna ur jul- och nyårskoma och skicka hem dem till mig. Jag har bara fyrtio sidor kvar i Flickan från ovan och börjar redan skruva oroligt på mig i läsfåtöljen. Den blir naturligtvis utläst idag så vad ska jag ta till tills mina mysrysare dimper ner i brevlådan? (Jag har förresten världens bästa lantbrevbärare. Han körde in till mitt hus - 100 meter från brevlådan - och placerade ett stort julklappspaket som skickats från Frankrike på min trappa när jag inte var hemma och öppnade. Tänk att man fortfarande gör så istället för att oroa sig för tjuvar och bry sig om avier!) Jag funderar på någon Hardy-roman kanske, nu när Tess går på tv längtar jag efter att läsa mer, men han kräver lite mer tid och engagemang än jag är beredd på att ge så antagligen blir det något lite lättare, något jag redan kan på mina fem fingrar. Vi får se, det löser sig. Om inte annat plockar jag fram Tintin och boken om Tintin-böckerna: Tintin, den kompletta guiden av Michael Farr. Den är en bibel - in a good way - för alla som älskar och kan sina Tintin-äventyr.

Jag har för övrigt faktiskt tittat på filmatiseringarna av Camilla Läckbergs böcker nu i jul. Inte riktigt så usla som de första var men ändå. Rätt bleka skådespelarprestationer och till och med på de mer rutinerade skådisarna ligger Läckbergs dialog avigt i munnarna. Där märks det att hon inte är den yppersta textförfattaren i landet. Och måste människan använda samma j-a formel i varje intrig? Gamla händelser som ligger som bakgrund och orsak till nutida mord (som ofta är lite väl komplicerade, sjuka och slugt uttänkta) blir en aning tjatigt i längden.

Men nog om detta. Dags för lunch och de sista sidorna i Lovely Bones.