A touch of Botswana

Jag har bara läst en enda av Alexander McCall-Smiths framgångsrika böcker om Mma Ramotswe och var föga imponerad. Ändå följer jag tv-serien baserad på böckerna om Damernas detektivbyrå som Svt visar på söndagkvällar. Jag tror att den ganska bleka och tämligen oengagerande intrigen gör sig bättre på film än i textform, för som serie är den ganska trevlig underhållning. Snyggt filmad, bra casting och skönt producerad av bland andra Richard Curtis (undret bakom nästan alla brittiska komedier: Mr Bean, Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill, Love Actually... the list goes ever on) men samtidigt känns den en aning för tillrättalagd. Som att den är gjord för att passa oss västerlänningar. Visserligen lydde Botswana under Storbritannien ända fram till 1966 och har väl på det sättet blivit väldigt anglifierat, ergo tilltalande för anglofiler (och vi är många), men det är något som inte stämmer. Det är lite för mysigt. Damerna har vackra klänningar i traditionella afrikanska tyger medan männen har kavaj. Husen är målade i snygga pastellfärger ungefär som på Cuba och det är rent och prydligt. Det är lite Afrika, men inte för mycket så det blir svårt att tycka om och förstå. Precious är varm och klurig (är det i alla fall meningen att man ska tycka) och löser alla sina fall med hjälp av sunt förnuft - något som alla andra i hennes omgivning tycks sakna. I gårdagens avsnitt gjorde sig McCall-Smith (eller möjligen avsnittsförfattaren) dessutom skyldig till plagiat. Så fort man fick höra om sjukhuspatienterna som dog samma klockslag samma veckodag hade jag lösningen på mysteriet. Jag har nämligen sett det lösas i ett avsnitt av A Touch of Frost ("Benefit of the Doubt"). Historien grundar sig i och för sig i en modern sjukhusmyt från, jag tror, Sydafrika, men ändå. Jag fick lite dålig smak i munnen och det berodde inte enbart på den vitlöksspäckade tomatsoppa jag tidigare intagit.

Dessutom gapade jag häpet när bilmekanikern JLB Maketoni skulle fylla 38 år. Jag trodde han var i sextioårsåldern och har haft all förståelse för att Mma Ramotswe har nobbat karln. Ser han inte bara en aning äldre ut än 38, eller är det jag som förväxlar hans koppärriga hy med rynkor? Och rör han sig inte som en gammal man?

Hur som helst. Jag fortsätter att följa Damernas detektivbyrå på söndagkvällarna, men kommer knappast att läsa fler av böckerna. Serien är alltför ljummen och, tja, lättviktig för att locka till vidare läsning, men det är väldigt trevligt att höra persongalleriet hojta "ko ko" när de menar "hallå" och använda "dumela, mma"/"dumela, rre" som hälsningsfras.

( Senare tillägg: läser nu till min fasa och skam på wikipedia att mannen, Lucian Msamati, är född 1976... jag måste nog skaffa glasögon.)

Ars longa, vita brevis

I Rocky-album numro femton blir Rocky talesman för min uppfattning av konst, eller rättare sagt min upplevelse av konst. Han säger

Jag har kommit på att jag inte får ut någonting av att titta på konst! Jag kan bara titta och tänka ' den där var trist, den där var fin, den där var rolig, den där var konstig, den där var ful...' En film eller en bok kan ju få en att känna sig helt konstig och dyka upp i huvudet flera år efteråt, men kan någon säga att de sett en tavla och blivit helt tagna? Utan att ljuga för att verka märkvärdiga?

Det är kanske fasansfullt ytligt och ett pinsamt tecken på den populärkulturella och oengagerade tid vi lever i, men ändå. Jag tror att Rockys mening stämmer överens med många andras - även kulturarbetares. Och trots att jag gått på konstskola i flera år så har jag inget särskilt intresse av eller för konst och konstnärliga uttryck, om jag ska vara ärlig. Och just därför var Martin Kellermans alster så vansinnigt befriande att läsa.

när jag hör ordet kultur osäkrar jag min mentala revolver

Lördagar på biblioteket är ganska trevliga i jämförelse med resten av veckans arbetsdagar. Folk som kommer till biblioteket på lördagar har inte så förbannat bråttom utan strosar runt i lugn och ro, småpratar med varandra och med personal och man slipper för det mesta de mest outhärdliga låntagarna; de stressade och ganska otrevliga - de som inte ser en som medmänniska utan som en funktion, ett hjälpmedel för dem att få det de vill ha - snabbt!

Nyss kom en gosse som ville ha en bok vars titel jag inte kunde uppfatta. Han envisades med att upprepa den med ett märkligt "Kiiiis"-ljud mitt i. "Kan du bokstavera det?" frågade jag. "Ja-a", svarade han frågande och nästan lite irriterat. "C-a-s-e" fortsatte han. "Jaha, case!" utbrast jag lättat. "Ja-a, kiiiiis", bekräftade han med ett tonfall som antydde att han tyckte jag var både trög och puckad.

Är det underligt att man ibland känner en viss... öh... otålighet bubbla under sin civiliserade fernissa?