Framtidshopp

Snöstormen på kvällen den 23 var vacker och julstämningsfull, men det regn och tö och gråväder som varit närvarande sedan julafton gör att jag bara vill plocka ner julpyntet och gå in i en ny fas - vänta på våren-fasen (vilken alltid inleds med nyår, för min del).
Men tills helgerna är över och saker och ting återgått till sitt vanliga sköna lunk, sjunker jag in i Barbara Vines The Child's Child, min julklappsbok. Den är, som Vine alltid är, lysande och en bra bit in lovar den samma lågmält berättade, ytterst dramatiska händelser som exempelvis The Grasshopper eller A Brimstone Wedding. Medan jag ligger här i soffan och smaskar i mig non-stops ekar i huvudet något Ruth Rendell sa i en intervju nyligen. Hon tränar i sitt hemmagym varenda dag och betonade: "I am very fit!".
Det är bra. Ju bättre form hon är i, desto troligare är det att hon lever länge och alltså skriver mååånga böcker till. Ta en halvtimme till på löpbandet, Ruthan.

Bolton-mania

Läste Ond skörd helt maniskt och samma dag jag lämnade tillbaka den på bibblan, lånade jag hem Sharon J Boltons första thriller Rov. För en kvart sedan tvingade jag mig att slita mig från boken efter tre timmars morgonläsning. Hon skriver så förbaskat bra, helt enkelt. Så fruktansvärt spännande och otäckt, håren reser sig i nacken och man vill bara skrika "nej, lita in på honom!" till huvudpersonen. Jag är inte en konspiratoriskt lagd människa, men de sammansvärjningar som finns i Boltons hittills två romaner tror jag benhårt på. Det är mycket med barn och blod. Huvva. I love it.

Oh, joy!

Inte nog med att Ruth Rendell kommer med en spänningsroman i eget namn i augusti, The St Zita Society. Hon kommer också ut med en ny roman under pseudonymen Barbara Vine i december: The Child's Child. Underbara nyheter. Min favoritförfattare alla kategorier är still going strong (and produktiv), trots att hon är över åttio år. Må hon leva ut i hundrade år!

Här är Ruthan tillsammans med kompisen Phyllis (aka PD James) och kisse.

God save the Queen!

Har läst den helt underbart vansinniga The Queen and I på ett par eftermiddagar i solen på bänken som står mot söderväggen på mitt hus. De senaste dagarna har varit betydligt varmare än de brukar vara så här års, och jag bara tackar och tar emot vad jag får.

I Sue Townsends bok vinner republikanerna valet (genom lömska knep och subliminala budskap via tv-rutan) och dagen efter måste hela den kungliga familjen lämna Buckingham Palace och flytta in i nedgångna hus i ett inte särskilt glamouröst område. Alla går på soc och alla hanterar omställningen på olika vis.

Prinsgemålen går ner sig totalt, Charles njuter av friheten och ägnar sig åt friluftsliv på ljunghedarna, Harry och William acklimatiserar sig lika snabbt som Elizabeths corgi och anammar slang, brist på grammatik och hyfs. Hilarious, helt enkelt.

Men jag satt ändå där och hade lite ont i magen för hur i hela världen skulle det gå utan the Royal Family? Men slutet gav mig stor tröst i det fallet.

På bilden: Charlie Teck, kåkfarare.

Ruth regerar. Fortfarande.

Jaaa! I augusti smäller det. Ruthan kan man lita på. Den kommande spänningsromanen utspelar sig tydligen i ett slags Upstairs, Downstairs-miljö. Som en önskedröm.

Så bra!

Något som däremot är väldigt bra och roligt och - faktiskt också - tänkvärt är filmen The Trip. Rob Brydon och Steve Coogan spelar sig själva i en påhittad historia.

Ännu ett misslyckat försök

Så har jag då äntligen tittat på den nya Jane Eyre-filmen och naturligtvis blivit besviken. Fast den här gången trodde jag faktiskt inte att jag skulle bli det, för trailern såg så bra ut och Mia Wasikovska och Michael Fassbender verkade funka bra som Jane respektive Rochester. Och det gör de också, men oj, vad allt är nedkortat och förenklat. Det finns absolut inget djup (förutom i Wasikovskas ögon - hon speglar vad som händer inuti Jane väldigt bra. Hon spelar med blicken, som Nicole Kidman). Det är en fjäderlätt, snabbspolad tolkning av den bästa romanen i världshistorien. Den som inte läst Jane Eyre kan inte få mycket sammanhang i historien utan sitter förmodligen som ett frågetecken.



Den enda filmatisering som hittills hållit och dessutom är väldigt bra, är den från 1983 med Timothy Dalton och Zelah Clarke. Ingen kan spela Rochester som Timothy Dalton och manuset följer boken så gott som exakt.
Jämför bara Rochesters kärleksförklaring från de olika filmerna. Ovan finns den från 2011, nedan den från 1983.



Här nedan finns samma scen från serien Jane Eyre med Toby Stephens och Ruth Wilson från 2006, där manusförfattaren lagt till en massa onödiga underligheter i hela berättelsen. Och både Jane och Rochester är alldeles för tramsiga och flamsiga. Inget att ha.



Mitt råd är att läsa boken istället. Om och om igen.

Oh, Sherlock.

Ska man behöva vänta ett helt år till nu? Suck. Livet är så fruktansvärt tungt ibland.

Tack Hanna, för bilden.

Olidligt!

Hur trött jag än var igårkväll kunde jag bara inte sluta läsa Room Full of Bones. Den är så förbaskat spännande. Till slut somnade jag vare sig jag ville eller inte, så jag har fortfarande de sista femtio sidorna kvar. Oh, my. Nelson! Judy! Narkotikaligan! Lord Smith och hans stall och de arma hästarna! Jag låg och hoppade medan Judy och Clough var ute och sprang i mörkret ... Vilken olidlig spänning!

Ruth känns mer och mer som en god vän och jag börjar till och med gilla fåntratten Cathbad.

När kommer nästa bok om Rutan?

Stå inte där och flina, Elly. Sätt igång och skriv!

Strålande jul

Yours truly har råkat på värsta förkylningen i mannaminne (nåja, mitt i alla fall) och har varit hemma i tre dagar för att kurera mig. Feber och snuvighet är nästan borta (medelst het dryck med citron, ingefära och honung samt nässköljning = oslagbara vapen mot förkylningsbaciller), nu återstår heshet och hosta. Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag har kunnat ligga och läsa utan dåligt samvete eller vetskapen om att jag borde göra ditten eller datten.

Igår läste jag Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet, vilken jag varit sugen på att läsa om ett bra tag. Och den var just så bra som jag mindes. Igår kväll plockade jag fram Den trettonde historien, också en bok jag tänkt läsa om. Den var en så trevlig upplevelse för fyra år sedan och det verkar inte bli sämre den här gången. Visst är den ett hopkok av gotiska klassiker och mysiga sympatiska (och omysiga osympatiska) karaktärer, men ändå. A good read. Ska den där Diane Setterfield inte skriva något nytt, förresten? Eller var hon bara ett one-hit-wonder?

Idag börjar jag bli människa igen och har ägnat förmiddagen åt att klä granen. Och som jag klätt den! Inte en enda kula, kotte, girland eller garntomte ligger kvar i lådan. Allt - allt säger jag - sitter på granen till lilla kattens stora förtjusning. Han sitter under den, dricker ur julgransfoten och spanar uppåt mot kulorna med öronen rakt upp. Hoppas bara att det inte blir så här:

Jag önskar så att jag kunde känna doften av nyhuggen gran men luktreceptorerna tycks vara lite bedövade efter all snytning och nässpray. Men - det kommer väl, hoppas jag! Doften av hyacint kan jag i alla fall förnimma - den i min bok allra mest signifikativa juldoften.

På julafton hoppas jag finna de här klapparna under granen, men som vanligt är man väl bäste dräng själv och får fynda på mellandagsrean ...

All I want for Christmas is Jackson Brodie

Hurra! Svt ska visa filmatiseringen av Kate Atkinsons Case Histories med Jason Isaacs i huvudrollen. Den 29 december kommer första avsnittet under namnet Brottsplats Edinburg och jag kommer att sitta bänkad i soffan och tänker inte låta mig störas av något eller någon.

Samma förutsättningar gäller när man visar en Downton Abbey julspecial den 30 december.

Det är inte så dumt med långhelger när tv köpt in så pass bra program att man kan bosätta sig i tv-soffan.

Resten av Svts julprogram kan man hitta här.

Lovebombing

Idag passar 50 Words for Snow extra bra eftersom den första snön just föll utanför mitt fönster.

Emma i repris

I sommar ser jag med glädje och stort nöje om BBC Ones serie Emma som går på lördagar i Svt klockan nitton. Romola Garai är perfekt i rollen som den beskäftiga och självgoda Emma som får lära sig en läxa och resten av rollbesättningen är precis lika bra.

Och så lite frestande bilder från nya Jane Eyre - som faktiskt verkar oerhört lovande...

...and tits.

Den som inte sett den helt fantastiska The King's Speech ännu måste bara se till att göra det i rödaste rappet.

the most anticipated royal event in 30 years

Ja då smäller det! Idag gifter sig prins William med Kate Middleton och jag tänker sitta klistrad framför teven. Förmodligen kommer jag att snyfta och tänka på hur det var när Diana gifte sig och hur det skulle ha varit om hon var med idag. Oh well. Det kommer nog att gå bra ändå. Här skriver The Telegraph om bröllopet och här är bröllopets officiella sida.

Ladi Di 29 juli 1981 på väg in i St Paul

En nyfödd William, 21 juni 1982

Vill man inte ha en tepåse med William i morgonteet ...

... så finns det spypåsar för den som inte gillar spektaklet.

tales of the unexpected

Våren pågår för fullt utanför de nyputsade fönstren och de tjockare, mörkare vintergardinerna är utbytta mot ljusa, tunna sommargardiner i spets och prickig bomull. Bofinkar och koltrastar och starar sjunger som besatta och grannen kör fram och tillbaka mellan åkrarna med gödseltanken på släp. Jag sitter och lyssnar på Radio Four med en kopp russian earl grey i handen, och njuter av Charles Dance som läser Roald Dahls ruggiga berättelse om mannen som äter bidrottninggelé och matar sin underutvecklade lilla dotter med den. Bzzz, bzzz! Lyssna här! Hamnar i arkivet fr o m imorgon, den 14.

Jag minns när det gick en serie filmatiserade Roald Dahl-noveller på teve på sommarkvällarna i min barndom. Glömmer aldrig introt, det är helt lysande.

För övrigt är jag djupt försjunken i Elly Griffiths andra roman om Ruth Galloway, Janusstenen. Helt lysande, den med.

Livet är kort och gott mycket bra just nu.

Ny Rendell i sikte!

Hurra, än är det krut i tanten! Ny Wexford-deckare kommer i sommar och den ska tydligen vara ett slags fortsättning på A Sight For Sore Eyes, vilket inte låter fel alls.

Jag som gillar Ruthans lantlige och bakåtsträvande kommissarie känner mig extra lycklig eftersom hon för ett par år sedan sa att Monster In The Box var den sista boken som skulle handla om Wexford.

Ruth Rendells The Vault kommer ut den 4 augusti.

Ombytta roller

Jag beställde en liten present till mig själv; dvd-boxen med alla avsnitt av den gamla BBC-serien To the Manor Born med underbara Penelope Keith. Den rappa dialogen är fullkomligt underbar och liksom själva essensen av brittisk humor. Audreys Burberrykjol gör mig grön av avundsjuka och titta här på väskan! Hermès kan slänga sig i väggen. Audrey skulle aldrig använda något så obrittiskt eller tacky. "England for the english as we used to say about India!"

hjärngympa

Så läste jag till slut de sista sidorna i en galen och galet bra bok; Slutet på mr Y av Scarlett Thomas. Redan från början gillar jag huvudpersonen Ariel Manto som håller på med sin doktorsavhandling om (litterära) tankeexperiment. Ariel älskar att läsa, det är det hon lever för. Hon överlevde en fruktansvärd uppväxt med förståndet i behåll genom att tillbringa större delen av tiden på bibliotek och plöja genom beståndet.

Strax efter att hennes handledare Burlem spårlöst försvinner från institutionen och sitt hem snubblar Ariel över ett exemplar av den extremt sällsynta boken Slutet på mr Y. Förundrad och upphetsad beger hon sig hem och börjar naturligtvis genast läsa boken - trots atthon är väl medveten om att det vilar en förbannelse över den, eller över den som läser den. I romanen hamnar huvudpersonen i en annan dimension - eller värld - som består av tankar, eller som manifesterar tankar; skapas av tankar och där man kan stiga in i andra personers tankevärld - och Ariel blir som besatt av att också ta sig dit. In short - hon lyckas. Men hon jagas av dem som vill ha denna dimension/värld för sig själv för att kunna stiga in i andras tankar och manipulera dem. Det är svårt att beskriva Slutet på Mr Y - Scarlett Thomas roman alltså - på ett rättvisande sätt, det låter lätt som något slags fånig Da Vincikod, men det är det absolut inte. Det är smart, spännande och vansinnigt roligt. Och den som är intresserad av vetenskapsteori, lingvistik, filosofi och kvantfysik har en guldgruva av fiktiva diskussioner att ösa ur. Det är mycket Lacan, Derrida, Baudrillard och Einstein.

Utgångspunkten är att allt är uppbyggt av samma materia: elektroner och kvarkar. Allt hör ihop, vi är samma och hör samman. "Kvarkar och elektroner kan kombineras för att bilda vad som helst i den fysiska världen: ett frö eller ett träd eller kol. Sedan ruttnar saker ner och byggs eller växer upp igen; allt av samma beståndsdelar." Det är väldigt tilltalande tankar tycker jag, det där med samhörigheten, helheten; enheten. När Ariel går in i en katedral på universitetsområdet och tänder ett ljus funderar hon över vad som händer med den energi som skapas på "platser som denna. Det är som om vi själva skapat Gud av all den här energin. Uppstår Gud ur människornas tankar, eller människorna ur Guds?"

Och i tankedimensionen/tankevärlden som Ariel hamnar i, består allt av tankar. Är då tankar materia? Ja, där är det så. Därför kan man tänka fram världen, ungefär som en sträng som observeras i ett kvantfysiskt experiment gör det man förväntar sig av den.

Jag vränger ut och in på hjärnan under läsningen, men inga tankegångar är för avancerade utan bara kul och spännande att fundera över, ifall teorierna är möjliga eller ej. Slutet på mr Y är rena hjärngympan, och samtidigt otroligt underhållande.

"I am on fire!"

Vilket briljant sista avsnitt av Sherlock! Det var fullständigt lysande. Och klipphängaren i slutet, ja - den var helt genial. Gårdagens avsnitt var till och med bättre än det första. När Sherlock ser patologens nya kille och i det närmaste ohörbart konstaterar "gay" skrattade jag läppen av mig. Timingen är fantastisk och Sherlocks - och för all del ibland också Watsons - repliker är hisnande roliga. Som när Sherlock med långa steg skyndar efter Moriartys hantlangare och överlyckligt ropar "I am on fire!" bara för att det äntligen händer något livsfarligt i hans annars trista och händelselösa tillvaro (i början sitter han och förhör en för mord dömd man och det enda han reagerar på är de grammatiska fel mannen gör). Eller när de kommer upp ur tunnelbanans katakomber och Watson undrar över Sherlocks samarbete med nätverket av hemlösa: "So you scratch their backs, and then ...?" "And then i desinfect my hands!" svarar Sherlock blixtsnabbt.

jag vill också bo på baker street!

Tempot är högt och knappt hinner man smälta replikerna förrän nästa salva kommer. I love it! Och de trevande vänskapensbevisen i slutet var bara en rörande och kul bonus mitt i spänningen.
Och jag längtar, längtar, efter nästa omgång. Den sägs vara på gång och det finns ju många Conan Doyle-historier att bygga avsnitten kring.