Jag kväver en gäspning

Jag har absolut ingen prestige alls när det gäller vad man ska och inte ska gilla och skäms inte en sekund för att jag struntar fullständigt i det här med Nobelpriset i litteratur. Jag tycker helt enkelt att det är sjukt tråkigt och att det så gott som aldrig är någon för mig intressant författare som blir utvald.
Inte i år heller.
Om man nu nödvändigtvis ska ägna sig åt utmärkelser och pris tycker jag att Borås Tidnings Debutantpris är mycket mer spännande.

Kalla kårar

Äntligen en "riktig" bok, en vuxenbok, igen. Den här gången blev det Ond skörd av Sharon J Bolton. Minns absolut inte i vilka kringelikrokar det boktipset har nått mig, men den verkar oerhört lovande. På de första sidorna är det ösregn, lervälling och geggamojja och i en tio år gammal barngrav - som rubbats på grund av att muren intill rasat - finner man två andra barnkroppar. Det är hur ruggigt som helst och tilltalar mitt morbida jag mycket starkt.
Det är sannerligen en kontrast till den Lotta-idyll jag rört mig i de senaste veckorna...
Åh, dessa damer som skriver så läskigt att man tappar andan. Gillian Flynn, Elizabeth Hand och nu Sharon Bolton.

Iskallt, livsfarligt, vidrigt och härligt

Så har jag hetsläst Available Dark och varit ute på en kylig, mörk och våldsam resa. Jag har känt mig lika frusen som Cass måste ha gjort under sin resa till Helsingfors och sedan till Island. Hon är ju så illa klädd! Jag har själv varit på Island och tycker väderbeskrivningarna är väldigt träffande och exakta. Det är svinkallt, snön kan vräka ner för att övergå i hagel eller regn och sedan solsken - kallt - på det. Island är väderhelvetet på jorden. Ödsligheten och kargheten känns i hela kroppen när man läser. Mörkret, det snudd på obeskrivliga våldet (men Elizabeth Hand beskriver det naturligtvis både utmärkt och vidrigt) sitter som en istapp av skräck i magen, ovissheten om vem som är att lita på ... Ruskigt, härligt, hemskt och beroendeframkallande.

Generation loss - here I come!

Än en gång tackar jag Helena för tipset.

Väggen

Huvudpersonen i Väggen och lilla Pärla.

Just nu sänder P1 en uppläsning av Marlen Haushofers roman Väggen som radioföljetong. När jag läste den för tio år sedan blev jag helt förälskad. Nej, det är fel ord. Det jag känner för denna roman är inte något så flyktigt och bubblande som en förälskelse. Det är snarare så , att Väggen blev som en del av mig. Den är så oerhört stark och berörande. Det är inte det att jag funderar över den där väggen som plötsligt finns där eller vad den kan vara symbol för. Det starkaste elementet i Väggen är skildringen av huvudpersonens tankar och göranden. När Anna Lyons läser känns det som att jag är där, jag är huvudpersonen. Jag ser allt, hör allt, känner dofter, känner känslor. Varje detalj, varje tanke, händelse. Det är så otroligt nära. Naturen och djuren är också oerhört känsligt tecknade och det berör mig väldigt mycket. Hur stark och viktig relationen till ett djur kan vara. Att den kan rädda livet, förståndet, på en.

Idag tjuvlyssnade jag på tre avsnitt på raken och storgrät vid ett flertal tillfällen. Det är så otroligt sorgesamt. Precis som livet. Tack vare att det är skrivet helt utan sentimentalitet blir det så mycket starkare och mer berörande. Missa för allt i världen inte att lyssna på Väggen. Alla avsnitten finns här. Och framför allt: läs den. Fantastisk roman.

Senare i år kommer filmen Die Wand med Martina Gedeck (från Das Leben der Anderen) i huvudrollen.

Huvudpersonen och Lo.

Underbart flippat.

Jag öppnade Spelreglerna och sedan var det kört. Jag blev fast. Och kom inte loss. Inte för att jag ville komma loss. Den är så lätt, så självklar, så enkel. Och samtidigt så übersmart och genialiskt. Språket, berättelserna, idéerna.

Jag fullkomligt älskar de två längsta novellerna "Fakturan" och "Presenten". I "Fakturan" får huvudpersonen en fet faktura för allt det han upplevt i livet. "Tror du att allt det där är gratis" frågar en handläggare på företaget som skickat fakturan, när han ringer och undrar vad det är fråga om.

En rätt flippad kille.

Det är en så underbart flippad idé att komma på och samtidigt finns det ju en helt annan problematik eller tematik i novellen. Nämligen konsten att vara lycklig utan att egentligen "ha" så mycket, men ändå ha fått hög poäng när det gäller U. L. (Upplevd Lycka, som företaget baserar sina avgifter på). Huvudpersonen har upplevt mycket, haft starka passioner och känslor - både upp och ner, och det är det som ger honom en så hög poäng.

Handläggaren säger en sak som berörde mig mycket:

Folk är väldigt olyckliga. Dom flesta människor mår fruktansvärt dåligt. Dom har ont. Dom är sjuka och äter mediciner, har ångest, är rädda och oroar sig för saker. Dom kanske är stressade eller panikslagna, sörjer, har dåligt samvete, prestationskrav, koncentrationssvårigheter eller så är dom bara uttråkade, ifrågasatta, känner sig orättvist behandlade, lurade, misslyckade, skyldiga, you name it. Dom flesta människor upplever, på sin höjd, några år av någorlunda förnöjsamhet i barndomen. Det är oftast där dom får sina poäng. Efter det är det rätt mörkt. Du skulle bara veta.

Det låter oerhört sorgesamt, men det ligger förmodligen en del sanning i det.

Jag satt ute i solskenet i lä och läste novellen "Presenten" och garvade högt flera gånger. Helt genial. Ett par grannar försöker överträffa varandra i fina presenter men plötsligt vänder hela grejen och de ger istället varandra så mycket skit som det bara går. Att det tar ände med förskräckelse, kan man lugnt säga.

*

Idag har det sannerligen varit försmak av vår. Inte många plusgrader, men sol sol sol och jag har varit ute i flera timmar. Städat i trädgården lite, rensat fågelholkar, burit upp vinterkläderna på vinden (yes!). Kommer definitivt att somna gott med en bok över näsan. Vilken det blir får vi se.

Patetiskt, opersonligt

Jag gav aldrig upp hoppet om att Snöängel skulle vara bra, men med sista sidan läst måste jag tyvärr tillkännage att jag tycker den är urkass. Det enda som håller och är intressant i den är väl beskrivningen av Stockholm, men är man bara ytligt bekant med sin hufvudstad, som jag desvärre är, är inte heller det något argument.

Jag tycker att skildringen av persongalleriet är tämligen patetisk, samtal och konversationer pretentiösa, nyårsmaskeraden riktigt löjlig (i synnerhet med det degenererade paret Gustav och Jenny som vill "kidnappa" Hedvig. Why, liksom?) och Hedvig själv, ja. Vad ska man säga? Jag tycker inte det minsta om henne, hon bara går omkring utan minsta känsla eller vilja. Så ointressant, men sedd med en författarblick som vill påskina motsatsen. Visst, jag förstår flirten med Almqvists Tintomara - som ett kärl för andras begär - men henne gillade jag inte heller. Varken hon eller Hedvig har någon personlighet.

Jag förstår inte meningen, vare sig Hedvig eller romanen.

Bättre att läsa Anna-Karin Palms utmärkta In i öknen (välskriven, mycket substans), Lekplats (flippad) eller Målarens döttrar (fet roman i sköna miljöer). Gör det.

Nu påbörjar jag Spelreglerna. Spännande, har aldrig läst Jonas Karlsson förut. Julhunden forever.

Ännu ett misslyckat försök

Så har jag då äntligen tittat på den nya Jane Eyre-filmen och naturligtvis blivit besviken. Fast den här gången trodde jag faktiskt inte att jag skulle bli det, för trailern såg så bra ut och Mia Wasikovska och Michael Fassbender verkade funka bra som Jane respektive Rochester. Och det gör de också, men oj, vad allt är nedkortat och förenklat. Det finns absolut inget djup (förutom i Wasikovskas ögon - hon speglar vad som händer inuti Jane väldigt bra. Hon spelar med blicken, som Nicole Kidman). Det är en fjäderlätt, snabbspolad tolkning av den bästa romanen i världshistorien. Den som inte läst Jane Eyre kan inte få mycket sammanhang i historien utan sitter förmodligen som ett frågetecken.



Den enda filmatisering som hittills hållit och dessutom är väldigt bra, är den från 1983 med Timothy Dalton och Zelah Clarke. Ingen kan spela Rochester som Timothy Dalton och manuset följer boken så gott som exakt.
Jämför bara Rochesters kärleksförklaring från de olika filmerna. Ovan finns den från 2011, nedan den från 1983.



Här nedan finns samma scen från serien Jane Eyre med Toby Stephens och Ruth Wilson från 2006, där manusförfattaren lagt till en massa onödiga underligheter i hela berättelsen. Och både Jane och Rochester är alldeles för tramsiga och flamsiga. Inget att ha.



Mitt råd är att läsa boken istället. Om och om igen.

slowly, slowly

Näe, här gör läsningen inte många knop. Undertecknad är fullt upptagen av verkligheten och när jag äntligen har tid för mig själv och tar med mig The Vault ner bland bolstren faller ofelbart ögonlocken igen. Således blir det inte mycket till bloggning heller.

Men jag kan i åtminstone rapportera att nästa bok till rakning blir Lisa Jewells nya: Syskonmakaren. Jag älskar Lisa Jewell, det finns en sådan värme och lågmäld humor i hennes böcker och hennes författarskap har verkligen gått framåt med stormsteg och fördjupas för varje roman hon skriver. Och så älskar jag omslaget till Syskonmakaren.

Men först: avsluta The Vault - som jag för övrigt tycker hemskt mycket om.

Hör och häpna - en enkät!

Det hör inte till vanligheterna att yours truly ägnar sig åt enkäter, men den här som jag hittade hos Helena (som i sin tur hittat den hos enligt O) var lite kul, tyckte jag. Så den som tycker att jag verkar vara en spännande tjomme kan härmed läsa vidare för att se att jag alls icke är speciellt kul. Mina preferenser står i fet stil.

Morgonpigg eller nattuggla? Jag får alltid mest gjort på förmiddagen och vaknar - hur trött jag än är - alltid glad och nästan outhärdligt käck. Börjar prata och ibland också sjunga så snart jag slår upp mina blågrå. Efter tio på kvällen sluddrar jag och är mer eller mindre okommunicerbar.

Bibliotek eller bokhandel? Svårt eftersom jag nu jobbar på bibliotek och tidigare i en bokhandel. Men jag måste nog säga bokhandel (en välsorterad sådan) för där kan man ju köpa böcker och jag älskar att äga.

Adlibris eller Bokus? Handlar alltid hos A. Billigt, snabbt, har nästan allt.

Ljudbok eller e-bok? Inget av det. Jag vill ha bokstäver på papper.

Inbunden eller pocket? Gärna pocket, bara de inte går sönder på en gång. Jag brukar använda de fiffiga plastkonvoluten man kan köpa på Pocketshop så håller de bättre. Inbundna böcker är oftast alldeles för stora, både i format och när det gäller textstorlek. Är alla inbundna storstil nuförtiden?

Vampyrer eller zombies? Inget av dem, tack. Jag är en vuxen människa.

Camilla Läckberg eller Jan Guillou? Ingen av dem, tack. Jag är en vuxen människa.

En i taget eller slalomläsning? En i taget. Om jag inte har semester och varvar en tjockare roman med något lättsamt som en Lottabok, eller så (vuxen - moi?).

Bokmärke eller hundöra? Till mångas förskräckelse gör jag alltid hundöron. Vaddå? Bokmärken ramlar ju alltid ut!

Chips eller choklad? En minipåse chips en gång i månaden (gissa varför). Choklad är helt ointressant. It doesn't do anything for me, liksom.

Biografi eller memoar? Svårt, det här har jag aldrig funderat på. Kanske en biografi blir bäst, eftersom författaren då kunnat forska ordentligt och skriva utan att förvanska vad som hänt i efterhand - som man ju tenderar att göra när det handlar om ens eget liv. Å andra sidan kan en bra memoar bli riktigt underhållande (exempelvis Minnen av Torgny Lindgren).

Skräck eller chicklit? Måste jag verkligen svara på det?

Boken eller filmen? Boken, naturligtvis. Men ibland kan filmen faktiskt förstärka en bra berättelse. Senast upplevde jag det när jag tittade på Never Let Me Go. När jag läste boken blev jag väldigt berörd, men när jag såg filmen grät jag så tårarna sprutade.

Twitter eller Facebook? Jag är en aktiv facebookare, älskar hur man kan hålla vardaglig kontakt med vänner man inte träffar särskilt ofta. Twitter har jag inte haft något att göra med. Än.

Strindberg eller Heidenstam? Älskar Strindberg, hans flödiga språk, hans ilska, hur han skjuter åt precis alla håll men kanske framför allt hur han lämnar ut sig själv.

Kokbok eller bakbok? Jag älskar att laga mat och få inspiration till maträtter (bläddrar gärna i Jamie Olivers och Hugh Fearnleys böcker), men jag föredrar nog bakböcker eftersom man behöver mer exakta recept när det ska bakas. I matlagning kan man alltid köra ihop nåt, liksom.

Te eller kaffe? Jag blir sjuk av kaffe (hjärtklappning, kallsvettning, kräkning), och dessutom smakar det gammal aphjärna (men det luktar gudomligt!). Och när jag säger te, menar jag riktigt te; svart te. Inte någon fjantig roiboos eller örtte. Assam CTC är min melodi.

Rött eller vitt? Helst inget av det. Jag gillar inte alkohol, men en ljummen sommarkväll kan jag mycket väl tänka mig ett glas mineraligt italienskt (Veneto eller sicilianskt) vitt vin, typ Canaletto. Men ett glas beaujolais noveau är inte fy skam till en chèvre chaud, förstås...

Boklördag eller ViLäser? Boklördag, även om det är för lite. ViLäser är alldeles för lättviktig och tramsig.

Man Booker Prize eller Augustpriset? Är mycket svag för engelsk litteratur.

Jag tackar för uppmärksamheten.

Summer as it used to be

De första dagarna i juni är som ett riktigt gammaldags sommarlov. Het sol från arla till särla, det doftar torrt gräs, aklejorna blommar, fåglarnas ungar piper i holkarna och jag ligger på en filt och läser och äter jordgubbar.

Läsningen av Dark Places har varit underbar men bara ägt rum sena kvällar före sängåendet så det var oerhört lyxigt att kunna ägna en hel dag åt att läsa ut denna makalösa roman. My God - så spännande, så välskrivet, så tragiskt, så hoppfullt - faktiskt. Och ända in i slutet har man inte en aning om vem som mördat.

Gillian Flynn är helt enkelt ett geni.

Vissa partier är så äckligt obehagliga att jag knappt kunnat läsa men mest av allt kan Flynn konsten att fånga de där små detaljerna som säger allt i bara en mening. Hon har en skarp iakttagelseförmåga och ett lysande språk. Koncist. Exakt.

*

Ja, vad återstår då att läsa efter att ha blivit så totalt blown away av något? Jag plockade fram farmors gamla Min bror Michael, en Mary Stewart-favorit som utspelar sig i Delfi i slutet av femtiotalet. Jag har läst den många gånger men slås ändå av det fina språket, den behagliga översättningen och stämningen av äkta mysrys - härliga miljöer blandat med ett svart stråk av obehag. Filten väntar och det finns jordgubbar kvar. Ut i solen med mig!

Jolly revisited

Sommarväder medför oundvikligen nostalgiläsning för min del - bara för att den rätta sommarlovskänslan ska infinna sig. För det gör den. Böcker jag läste i min barn- och ungdom är rena madeleinekakan. Minnena flödar över mig och livet känns enkelt och okomplicerat. Jag dukar till och med en bricka med kall o'boy och leverpastejmackor med pressgurka (standardmellanmål från min barndom) och tar med mig ut i solen. Jag är hopplöst nostalgisk.

I veckan har jag läst (slukat) ett antal Lotta-böcker, men ändå - inget är som mina älskade Jolly-böcker. Jag tror jag köpte den första -79 och sedan fortsatte jag i fyra, fem år. Numera har jag hela serien på 26 böcker i samma hylla där jag har Lotta-samlingen. Men Jolly har hedersplatsen, förstås. Jämte dem står några gamla Starlet och Jättestarlet, också från runt -79 till -81.

Som inbiten Jolly-fan gillar jag förstås Jolly på Facebook också.

Lovebombing

Jag är inne i värsta Ajvide Lindqvist-trippen just nu och det känns riktigt trevligt. Han skriver så vansinnigt bra. Nu är det Pappersväggar som ligger på nattduksbordet (jag älskade trollnovellen!) och Människohamn har jag återbördat till min bror som med stor entusiasm rekommenderade den. Och jag förstår honom.

John Ajvide Lindqvist kan verkligen konsten att teckna levande personporträtt och skapa runda och trovärdiga karaktärer. I Människohamn vimlar det av berättelser i berättelsen och romanen är som en fet rysk gumma full av historier och människor. Framför allt tycker jag om den äldre mannen Simon och hans särbo Anna-Greta och deras olika bakgrunder. Och tonårsskildringen från åttiotalet känns igen i varenda detalj. Det är en rik roman med en komplex intrig som knyts ihop och flätas samman allt eftersom man kommer längre in i boken. Visserligen är slutet kanske lite väl storslaget och Stephen Kingskt, men det spelar ingen roll. Jag köper det rakt av eftersom Ajvide Lindqvist är så fantastiskt på att berätta och skapa en levande värld fylld av trovärdiga figurer.

dear john

Häromdagen pratade jag med min storebror och lyssnade när han entusiastiskt berättade att han köpt John Ajvide Lindqvists Pappersväggar och hur bra den var, i synnerhet den första novellen. Den där speciella stämningen i hans berättelser jämförde brorsan med den i Håkan Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Hur man känner igen, hur man identifierar sig med och väcker egna minnen till liv. Konsten att skildra ett barns tankar. Det är inte många som klarar det lika fint.

Med min brors glädje färsk i minnet lånade jag hem Ajvide Lindqvists senaste novellsamling Låt de gamla drömmarna dö som ljudbok. Det blir ju så ibland att man fastnar för en bok någon låntagare lämnar tillbaka. Jag fick cd-boken i mina händer och efter att ha räknat skivorna lånade jag ut den till mig själv.

Jag har försökt lyssna på sammanlagt två ljudböcker i mitt liv och det var verkligen misslyckade projekt. Den första gick ganska bra, men jag gjorde misstaget att lyssna i mörkret i sängen på kvällen. Hur skulle jag veta var jag somnat? Kan tillägga att det var kassetter den gången... Spola fram, spola bak... Andra försöket var för ett drygt år sedan när P D James Patienten kommit ut. Det var hopplöst. Det gick inte. Jag hann lyssna i tio sekunder innan jag tappade koncentrationen och började tänka på annat och utan att tänka på det gick från ljudkällan och gjorde något annat. Visserligen kräver James fokus eftersom hon skriver mer och mer omständligt för varje roman och för varje år hon lägger på sin redan höga ålder men det berodde inte på det. Det var bara helt fel uppläsare. Thomas Bolme är en bra skådis (Åh, tänk Peppis i julkalendern Julens hjältar) men han var värdelös som uppläsare, åtminstone när det gäller Patienten.

Men Låt de gamla drömmarna dö är en helt annan femma. Jag lyssnar och lyssnar och lyssnar. Stryker, knådar deg, vispar majonnäs, dricker te - och lyssnar. Wow. Det är John Ajvide Lindqvist själv som läser och han gör det utomfuckingordentligt.

Lilla stjärna var en fjantig roman, tycker jag. Hur bra som helst ända tills Lilla stjärna herself börjar leka med borrmaskinerna. Ajvide Lindqvist har ett mycket bra språk, levande, fängslande och samtidigt korrekt. Och han kan få ihop bra berättelser. När jag hörde följetongen "Tindalos" kom jag på hur lik han är Stephen King. Fantastiskt bra språk, lysande personskildningar, briljanta miljöbeskrivningar plus den där lilla obehagliga känslan av att något är fel.

Just i "Tindalos" blev deras likheter extra uppenbara eftersom Ajvide Lindqvist flippar ut på precis samma sätt som King gör i Drömfångare. Berättelserna är fängslande och obehagliga och intima men så - vips! Ett monster introduceras. Jag frågar mig varför, för det förstör den trovärdighet som dittills byggts upp i berättelsen. Men jag accepterar det ändå, för att resten är så j-a bra.

Hur som helst. Tummen upp för ljudböcker och för John Ajvide Lindqvist.

Och parallellt läser jag - som riktig bok - Carol Goodmans Arcadia Falls. På omslaget har Daily Express citerats: "Miss Jean Brodie meets Donna Tartt". Jag menar - vem kan motstå en sådan blurb? Inte jag som älskar Muriel Spark och Tartt och Carol Goodmans De döda språkens sjö.

reading is overrated?

På The Guardians bokblogg skriver Rick Gekoski ett tänkvärt och underhållande inlägg om alla klichéer och floskler som följer i en bokälskares spår. Själva ordet bokälskare opponerar han sig mot och citerar Philip Larkin:

I should never call myself a book lover any more than I call myself a people lover. It all depends on what's inside them.

Gekoski blir till exempel upprörd å Maxim Gorkijs fars vägnar eftersom Gorkij har sagt "Everything that is good in me should be credited to books".

"If I were his father I'd give him such a slap", skriver han och menar att Gorkij med all sannolikhet också har lärt sig något av sina föräldrar och inte bara av de böcker han läst.

Det finns ett slags romantiserande kring böckers betydelse som vi bokälskare omhuldar och gärna manifesterar genom att citera diverse kända personer som sagt något mer eller mindre dumt (enligt Gekoski) om böckers betydelse.

"We read to know that we are not alone", sa C S Lewis. "What total cod", menar Gekoski och tycker Lewis uttalande är arrogant.

Böcker är faktiskt inte något nödvändigt för mänskligheten. Tror man det har man läst in lite för mycket i dem, skriver Gekoski.

Läs inlägget och begrunda. Även om han tolkar de citat han tar upp lite väl bokstavligt (sic!) och även om jag älskar massor av böcker för att de gett och ger mig så enormt mycket, har han nog en poäng. Det finns viktigare saker, och saker som varit mer avgörande för mänskligheten än just böcker. Eller?

hårresande spökhistoria

Varje kväll den här veckan har jag lyckats somna med The Woman in Black över näsan efter bara ett par sidor lästa. Det har varit mycket frustrerande eftersom jag var så nära slutet och den var så sjukt spännande och gåshudsframkallande. Men igår läste jag i alla fall ut de sista sidorna och jäklar, vilken tvättäkta spökhistoria det är! Susan Hill fruktansvärt skicklig på att skapa en otäck stämning och göra så att det känns som att man är där. Den här vintern har jag läst The Small Hand, Mist in the Mirror och nu The Woman in Black, och de är lika bra allihop. Hon har inte skrivit så vansinnigt många spökhistorier just, men det finns åtminstone en till som står på min lista; The Man in the Picture.

En nyinspelning av The Woman in Black är under produktion och det är Daniel Radcliffe som ska spela huvudrollen, Arthur Kipps. Jag tror att han klarar det galant och ser fram emot att se BBC:s filmatisering.

Calliope har också nyligen läst The Woman in Black och tyckte den var lika hårresande som jag.

Den unge juristen Arthur Kipps får i uppdrag att resa till det ensligt belägna Eel Marsh House för att reda upp ett dödsbo efter en gammal ensam kvinna som dött. Huset ligger mitt i marsklandet vid kusten och man kan bara nå dit - och komma därifrån - vid ebb. Till en början är Kipps entusiastisk och blir lite förälskad i den vackra platsen men efter att ha sett en svartklädd kvinna vid begravningen av den döda damen förändras hans lite romantiska inställning. Ingen i den närbelägna byn vill köra honom till huset, ingen vill tala om det eller om den svartklädda, och när han väl lyckats ta sig ut till Eel Marsh House ser han och hör saker som får honom att aldrig vilja komma dit igen. Det är fruktansvärt otäckt och man sitter på helspänn från första till sista sidan.

Men lika otäckt som de hemska spökerierna skildras, lika härligt utmålas marsklandet och kusttrakten dagtid. Det är tidig vinter, solen skiner och glittrar i vattnet, luften är saltmättad och frisk och allt är fullt av livgivande energi. Jag kan riktigt känna hur underbart det måste vara där. Men sedan kommer skymningen, den ogenomträngliga dimman, de fasansfulla ljuden, iskylan som tränger in i märg och ben ... Man förstår verkligen Kipps kluvna uppfattning om platsen.

Ja, ni hör. Är man svag för gotik, spökerier, förtätade stämningar och mysrys - med betoning på rys - så måste man bara läsa Susan Hills spökhistorier.

Save Our Libraries Day

I Storbritannien hotas massor av bibliotek av nedläggning när Camerons regering drar åt svångremmen. Idag anordnar man Save Our Libraries Day och här kan man läsa mer om det.

Delta du också! Det är enkelt. Gå till ditt närmaste bibliotek och låna en hög med böcker och ta hem och läs. Så att inte samma sak händer här.

these are a few of my favorite things.

När stormarna tjuter i knutarna och sliter i träden runt huset och regnet piskar mot fönstren (det är rena Susan Hill-stämningen här i Skåne) är det inte utan att man kurar in sig och trivs lite extra i soffan vid brasan.

Man äter nybakad pizza med rosmarinsmak, lyssnar på BBC:s Radio 4 och drömmer om

... sommarvarmt hav...

... snygga fåtöljer ...

...och kommande romansläpp.

Översta fotot av Eliot Lee Hazel.

the King

Har kommit en bit in i första novellen i Stephen Kings Full Dark, No Stars och den är verkligen ruggig. Och välskriven. Man ser allt framför sig och det är riktigt läskigt. Det är 1922 och bland de oändliga majsfälten planerar en man att ta livet av sin hustru - och med lock och pock och falska hot får han med sig deras son. Det är helt fruktansvärt. King kan verkligen det där. Att skrämmas så man får frossa in i skelettet.

Ikväll läser jag vidare. Strunt samma om jag får mardrömmar - jag måste läsa.

läsro.

Nu längtar jag tills det blir väder att ligga ute och läsa. I skogen till exempel.

Bild från Little Girl Lost.

Stephen Fry, womanizer

Som de flesta älskare av allt som har med Storbritannien att göra, är jag förstås kär i Stephen Fry. "Stephen Fry - actor, writer, raconteur and wit. Cerebral and sophisticated, a true Renaissance man. Or is he?" står det på baksidan av hans senaste alster. Ja, säger jag, he certainly is men han är också absolutely stark, raving mad. För denna bok avslöjar vidden av hans galenskap. Det är nämligen Mrs Frys dagbok som publiceras för första gången. Och hon avslöjar hans hemliga dubbelliv. "[...] the womanizing, the window-cleaning, the kebabs, the karaoke [...]"

Stephen Fry, förlåt, Mrs Fry har också en blogg förstås och twittrar, precis som Stephen. Och vilket äktenskapstycke de har! Inte sant?

Jag kan omöjligt motstå en bok som inleds med följande:

January 1 Saturday. Every January 1st is exactly the same - a cold grey afternoon, nothin on the telly and Stephen with his head down the toilet belching the theme to Dr Zjivago. [...] Apparently he spent the night unconscious in the S&M car park."

ur Mrs Fry's Diary.

Stephen har dock hård konkurrens av andra läsintressen på mitt nattduksbord. Här fick jag tips om Gillian Flynn och är djupt försjunken i Vass egg som är otroligt bra. Språk och stil påminner mig mycket om Raymond Chandlers hårdkokta hjälte, humor och stilistik. Jag gillar det stenhårt. Den är rolig, smart och otäckt spännande. Jag till och med drömde om rakblad inatt, fy katten, så engagerad är jag.

Vidare ligger Stephen Kings Full Dark, No Stars och väntar och under den en samling med Marilyn Monroes brev, dikter och anteckningar som Stanley Buchthal och Bernard Comment samlat ihop ur Lee Strasbergs kvarlämnade saker (han fick ärva Monroes prylar). Det var ingen dum brutta. Tvärtom. Hennes anteckningar och dikter tyder på en helt annan sak. Det är rörande att läsa hennes tankar och funderingar och beklämmande att en människa kan vara så missförstådd och olycklig, trots ett sådant massivt fokus.