Väggen

Huvudpersonen i Väggen och lilla Pärla.

Just nu sänder P1 en uppläsning av Marlen Haushofers roman Väggen som radioföljetong. När jag läste den för tio år sedan blev jag helt förälskad. Nej, det är fel ord. Det jag känner för denna roman är inte något så flyktigt och bubblande som en förälskelse. Det är snarare så , att Väggen blev som en del av mig. Den är så oerhört stark och berörande. Det är inte det att jag funderar över den där väggen som plötsligt finns där eller vad den kan vara symbol för. Det starkaste elementet i Väggen är skildringen av huvudpersonens tankar och göranden. När Anna Lyons läser känns det som att jag är där, jag är huvudpersonen. Jag ser allt, hör allt, känner dofter, känner känslor. Varje detalj, varje tanke, händelse. Det är så otroligt nära. Naturen och djuren är också oerhört känsligt tecknade och det berör mig väldigt mycket. Hur stark och viktig relationen till ett djur kan vara. Att den kan rädda livet, förståndet, på en.

Idag tjuvlyssnade jag på tre avsnitt på raken och storgrät vid ett flertal tillfällen. Det är så otroligt sorgesamt. Precis som livet. Tack vare att det är skrivet helt utan sentimentalitet blir det så mycket starkare och mer berörande. Missa för allt i världen inte att lyssna på Väggen. Alla avsnitten finns här. Och framför allt: läs den. Fantastisk roman.

Senare i år kommer filmen Die Wand med Martina Gedeck (från Das Leben der Anderen) i huvudrollen.

Huvudpersonen och Lo.

tales of the unexpected

Våren pågår för fullt utanför de nyputsade fönstren och de tjockare, mörkare vintergardinerna är utbytta mot ljusa, tunna sommargardiner i spets och prickig bomull. Bofinkar och koltrastar och starar sjunger som besatta och grannen kör fram och tillbaka mellan åkrarna med gödseltanken på släp. Jag sitter och lyssnar på Radio Four med en kopp russian earl grey i handen, och njuter av Charles Dance som läser Roald Dahls ruggiga berättelse om mannen som äter bidrottninggelé och matar sin underutvecklade lilla dotter med den. Bzzz, bzzz! Lyssna här! Hamnar i arkivet fr o m imorgon, den 14.

Jag minns när det gick en serie filmatiserade Roald Dahl-noveller på teve på sommarkvällarna i min barndom. Glömmer aldrig introt, det är helt lysande.

För övrigt är jag djupt försjunken i Elly Griffiths andra roman om Ruth Galloway, Janusstenen. Helt lysande, den med.

Livet är kort och gott mycket bra just nu.

Ulvens arvtagare

My God, vilken bra avslutning på säsongens Sommar-program det blev! Jag har bara lyssnat mycket sporadiskt och fragmentariskt på sommarens sändningar i år eftersom inga av pratarna har lockat mig. Istället har jag läst vartenda ord i Lars Ulvenstams Ulvens sommar där alla hans sommarprat samlats (ungefär tjugo stycken) och blivit mer och mer förälskad i honom. Ulven är kung.

Men igår kväll satte jag på radion lagom till smhi:s land- och sjöväderrapport tio i tio och efter nyheterna satte Niklas Rådström igång med sitt avslutande Sommarprat. Jag hade egentligen tänkt stänga av och läsa istället, men fann mig liggandes, lyssnande, andäktigt och uppmärksamt och blev lika berörd som av Ulvens gamla program. För utan omsvep måste jag säga att Rådströms program var precis lika värdigt och bra, rörande och intressant och kanske framföra allt tankeväckande som mästarens. Vid flera tillfällen fick jag gråten i halsen och nickade och log för mig själv - och Niklas - där jag låg i sängen och såg månen stiga över björkdungen i hagen utanför.

Missade ni programmet kan ni gå in på SR:s hemsida och lyssna på det på webradio. Där kan ni för övrigt också lyssna på alla Sommarprogram som sänts sedan -99.

Är inte radio underbart, så säg?

"I'm not that good"

Doris Day och Rock Hudson från Pillow Talk. Vilken klänning!

Den här veckan handlade P1:s Stil om Doris Day, den coola - i mina ögon - och kanske en aning misstolkade/missförstådda skådespelerskan. Hon var en klok flicka som gillade att gå och lägga sig tidigt och varken drack eller rökte. En grymt bra sångerska var hon också.

I programmet talas också om femtiotalets klädstil i övrigt och bland andra Jan Stenmark intervjuas.

Nellie McKay har gjort en skiva för att hylla Doris Day: Normal as Blueberry Pie:

Om ni missade programmet är det bara att gå in på Sveriges Radios websida och lyssna igen.

Stil är för övrigt ett väldigt bra och välgjort radioprogram och dessutom allmänbildande. Den som tror att det "bara" handlar om mode tar fel. Det enda jag hakar upp mig på är att alla reportrar pratar på samma sätt; de pauserar mellan varje fras som om de försöker härma programledaren Susanne Ljungs sätt att tala. Och varför måste Marie Birde prata som en femåring?

Men i vilket fall som helst så är det ett hörvärt program som förgyller tidiga lördagsmorgnar. Nästa vecka handlar det om Elizabeth Taylor.

Loe som bäst

Har äntligen läst ut Gör vad du vill. Den tyckte jag om. Väldigt mycket. Erlend Loes bästa på länge. Full med existentiella funderingar och tankar, precis som Naiv. Super är och Blåst. Det har gått lite förlorat i exempelvis Volvo lastvagnar och Fakta om Finland, tycker jag. De var mer roliga med svängande, snirklande språk (Fakta om Finland) och underfundigt skojiga formuleringar. Gör vad du vill kommer från hjärtat. Och det är då det blir som bäst.

Nu ska jag äntligen (igen) sätta igång på allvar med The Still Point. Jag hörde högläsningen av den på BBC4, Book at Bedtime och fastnade direkt för den stillsamma berättelsen som parallellt följer en polarforskare under förra sekelskiftet samt hans "great grandniece" i nutida England och hennes komplicerade äktenskap. Amy Sackville har fått idel goda recensioner och romanen jämförs med ingen mindre än Virginia Woolfs.

Six Ribbons

Januari är en märklig månad (tanken stulen från frenchmix). Den är kanske mer än andra mycket beroende på vad man får. Minsta solstrimma - bokstavlig eller metaforisk - gör att allt är ljust, varmt och för en framåt och allt mörker i världen har vikt undan. Å andra sidan gör minsta motgång att mörkret faller över en och vinter och stagnation är utan slut.

Idag var en bra dag och alldeles nyss hörde jag en sång på SR Minnen jag glömt existerade och blev glad för påminnelsen. Jon English Six Ribbons, en fantastiskt vacker kärlekssång. Och den glädjen får mig att hålla ut ännu ett tag. För jag vet att det kommer ljusare tider. De är redan på god väg.