Regression på hög nivå

De senaste två veckorna har jag känt mig så himla trött, både intellektuellt och fysiskt, och har dessutom varit rejält förkyld. Jag har både Liza Klaussmanns Tigrar i rött väder och Kate Mortons The Secret Keeper hemma, men är helt oförmögen att ta itu med någon av dem - fast jag är helt övertygad om att de är hur bra som helst.

Det enda jag mäktar med är Merri Viks Lotta-böcker. Har den här gången börjat helt från början och är nu på Håll masken, Lotta. Det är precis alldeles lagom utmanande för min trötta och tomma hjärna och böckerna är lätta att ha med i sängen på kvällen och på bussen nästa dag.
Men rätt som det är slår läslusten till och då jäklar blir det åka av.
Det finns förresten en finfin Lotta-blogg numera. Här hittar man den.

Lotta - en vän i viken.

Alan Garners magiska mytiska värld

När jag var ganska liten, kanske åtta-nio år (minns inte året. Den gick första gången 1972 men det här måste ha varit ungefär fem år senare), gick Alan Garners ungdomsroman Elidor, det gyllene landet som sommarlovsföljetong på radio och jag var trollbunden. Livrädd, men fascinerad, förälskad och fast. Kanske var det där min kärlek till skräck tog sin början.

Jag gjorde som min storebror (jag var en fruktansvärd men hängiven härmapa) och läste De tre fördömda och blev ännu mer skräckblandat förtjust. Alan Garner hängde sedan med under åren, och jag läste Stenens visdom och Den förtrollade stenen (ja, det är mycket med sten i Garners berättelser) och Orion i ögat. Det finns ett slags magi, något ogripbart och outtalat i Garners romaner. Man vet inte säkert hur det går; om slutet är lyckligt eller inte, och det störde mig nog lite grann när jag var barn.

Det var först när jag som vuxen läste om De tre fördömda som jag insåg vilken lysande författare Garner är. Jag var så rädd att håren reste sig i nacken och jag inte vågade släcka ljuset och den känslan har jag fått varenda gång jag läst om denna briljanta berättelse. Den är definitivt hans mästerverk, men det klart - Elidor står inte långt efter (tänkt, när barnen ser hur någon försöker öppna dörren utifrån fast ingen står på trappan - hu! Och den grå tysta världen i Elidor... Ruskigt! Och vansinnigt sorgligt).
Jag blev hemskt glad när jag såg att en ny bok av Garner skulle komma ut, dessutom en avslutning av Colins och Susans äventyr från Den förtrollade stenen (fy, när de blir jagade av svartalverna...).

Alan Garner, läskig gullefarbror.

Boneland är inte en barnbok, inte ens en ungdomsbok utan skriven för vuxna, vilket äger en viss logik eftersom Colin numera är medelålders. Garner gör det verkligen inte lätt för sig. Romanen är skriven i ungefär samma fragmentariska och korthuggna stil som jag minns att Orion i ögat är. Det tar en stund innan man lär sig språket, stilen, dialogen, och kommer in i berättelsen. Den är allt annat än lättillgänglig och färdigtuggad. Här handlar det om fullkornsprosa och man får själv fylla i luckorna men det är underbart att få använda fantasin, om än ganska frustrerande att inte få tydliga och klara besked. För inte får man några svar på det man kan ha undrat över i Den förtrollade stenen och Månen över Gomrath. Man blir inte det minsta klokare på Colins och framför allt Susans öde, däremot  bjuds det på underbara resonemang och svindlande tankeutsvävningar om tid och rymd, myt och vetenskap. Det är det som är den stora behållningen av Boneland, åtminstone för min del.

A Whole Lotta Love

Efter att ha läst nästan hela serien Lotta-böcker i ett sträck - pallade helt enkelt inget annat och sedan fastnade jag och fortsatte av bara farten - börjar jag tröttna. Det absolut bästa motgiftet för Lotta-besatthet är att läsa de sista böckerna i serien. Fy, vad sega och tråkiga och tja, dåliga, de är. Efter Lycka till, Lotta (och i den också för den delen) är det som att tanten, Merri Vik alltså (aka Ester Ringnér-Lundgren), tappar allt. Lust, gnista, humor, uppfinningsrikedom, glädje, förstånd ... you name it. Och alla fel! Kunde ER-L inte hålla reda på sin egen hjältinna och hennes närmaste?

Jag har en teori att tanten inte kunde skriva längre utan bad någon annan brodera ut de futtiga idéer hon fick. Lotta är, tänker och resonerar som en gammal tant och dessutom är böckerna fulla av gamla charmerande tanter och det får mig att misstänka att ER-L fått hybris och vill ha med sig själv på varenda sida. Äh, jag skojar förstås, men Lotta tappar definitivt sin charm i de sista böckerna. Var tog den skojfriskt hejiga tjejen som stod och sjöng Farmareflickan för full hals medan hon målade om huset, och dängde iväg målarpenseln på golftöntens vita polotröja, vägen?

Ja ja, hur det än ligger till med de senare Lotta-böckerna så är de andra i alla fall hemskt trevliga och roliga och stämningsfyllda. Och jag älskar ju Lotta, trots allt.

Här är en bra Lotta-site, med quizar och annat smått och gott.

Comfort reading

Såg i SvB:s Sommarens böcker att Johan Theorin kommer med en ny bok i juni. Hurra, tänkte jag och trodde att det var nummer fyra i Ölandskvartetten. Men icke. Istället är det en samling kortare berättelser (På stort Alvar) som utspelar sig på Öland, men roman numro fyra (Rörgast) får vi tydligen vänta på lite till. Johan Theorin har uppenbarligen skrivkramp.

Precis som jag, fast jag egentligen kanske skulle kunna skriva hyll(ande)meter om de Lotta-böcker jag plöjer igenom (och har gjort ett par veckor nu). De är så förbenat trevliga (åh vad jag gillar att alla är artiga mot varandra) och sympatiska och när man läser så här många på raken, typ femton-tjugo, lär man verkligen känna Lotta och hennes sextiotalsvärld. Ändå är det samma problem och oro som nu. Människan är sig lik och att plocka fram sina ungdomsböcker är alltid till stor tröst. Och nöje.

Allt som är gult, gult tycker jag är vackert

När jag var sex år och vi hade avslutning i lekis, sjöng vi en sång som handlade om alla färger. Det slumpade sig så att jag hamnade bland de barn som skulle lovprisa gult ("allt som är gult, gult, tycker jag är vackert, för min bästa vän är solen"). Jag kände mig ytterst motvillig, inte bara för att jag skulle behöva ha ett slags solfjäder av gult crêpepapper på skallen, utan också för att gult inte riktigt var min melodi så att säga. Rött var alltid min grej, ända fram till jag var tjugofem och började inse att jag var mer blå än något annat.

Men gult! Vilken färg! Denna vår känner jag en omåttlig hunger efter gult. Man blir glad av gult. Den lyser upp, den ger energi; den är verkligen som solen. Igår var jag i närmaste storstad, flanerade på stan i solskenet och dök in i prylbutiken med stort L. Mina ögon drogs genast till det som lyste gult. För att göra en kort historia ännu kortare: jag kom ut med två solgula, knubbiga muggar, gula smörknivar och ett paket med prickiga gula servetter. Som just denna gråa marsmorgon med lömskt kylig snålblåst vinande runt knuten lyst upp min frukost.

Bild: min

Är förresten inte Kommissarie Banks riktigt bra? Som väl är har manusförfattarna skalat bort all onödig information som vad Banks lyssnar på för musik i bilen och framställer honom som en riktigt trevlig prick. Och Stephen Tompkinson är så himla bra.

Obs: det är inte bara en gurkhög som ligger där på servetten. Det är en smörgås med ost, dijonsenap och gurka.

Porriga Sherlock

Just som jag konstaterat att en andra omgång av Sherlock börjat sändas i Storbritannien under julen, får jag reda på att den kommer att visas av Svt redan om en månad - wow! Sådant gillar man ju. När de är snabba. Ryktet har också nått mina öron att det blir sex i första avsnittet. Sherlock faller pladask för Irene Adler och damen i fråga syns i en nakenscen, vilken väckt stor uppståndelse bland pryda brittiska tv-tittare. Inget naket före klockan nio, gu'bevars! Själv är jag av en helt annan uppfattning och undrar om man vågar hoppas på att Sherlock himself kanske är naken.



För övrigt läser jag Söderlund och Söderlind. Båda väldigt bra. Jag äter grönsaker och semlor, lyssnar på gamla Eldoradoprogram, har plockat ner julsakerna och satt fram vita ljus och krokus i kruka. Dagarna går.

Älska tanten!

Det här är en bok som nästan alla vi (kulturtanter) som jobbar på bibblan står i kö på. Just nu är jag den lyckliga som har lånat hem den. För det är verkligen en fin bok - på alla sätt. Elin Ek blandar friskt recept på sylt och kakor, handarbetestips och hyllningstexter till diverse tanter som spelat roll.

Jag tycker verkligen om den här tanttrendstendensen - om man nu kan tala om en sådan. Men visst finns det väl ett slags strömning i tiden, kanske framför allt bland unga människor, att ta vara på de resurser som finns (till exempel bär och svamp och gamla kläder). Kanske som en motreaktion på konsumismen, vad vet jag. Man vill skapa själv, ha koll på vad man äter och vad man har på sig och man tänker till. Att man sedan bär praktiska förkläden, huckle och käcka praktiska handväskor är bara en cool bonus.

Den röda tråden i boken är dock inte lingonsylt utan civilkurage, något som är livsviktigt i ett samhälle. Att våga säga ifrån när något orätt sker, när någon säger något som inte är okej, när diverse obehagligheter som kan växa och bli riktigt otäcka kryper fram.

Bilden ovan som Hans Runesson tagit definierar på något sätt ordet civilkurage.

Och tant.

En känsla av höst

Nu när jag faktiskt börjat acceptera att sommaren är slut och hösten är här, känns det riktigt trevligt att tänka på den och allt som hör den till.

Promenader bland nedfallna löv och de där fantastiska färgerna som det blir på vildvin och lönn i september. Doften av svamp och fuktig mossa och kanske en näve björnbär eller en korg kantareller med sig hem.

Den magiska musiken från Twin Peaks som skapar en sådan utsökt känsla av frostnupen ödslig skogsväg där någon riktig tokfrans när som helst kan dyka upp. Naturligtvis kommer agent Cooper och räddar en.

Snygga kappor, stövlar och stickat à la Gilmore-flickorna.

Gult, milt ljus och morgondis, trädgården full av vissna fröställningar och en längtan efter att sitta framför brasan och läsa Jane Eyre.

De fina bilderna är lånade från Weheartit.com

Skärpning, Kate!

Jag, som bokstavligen har dyrkat Kate Bush sedan jag var i elvaårsåldern (det var hennes fel att jag började tona håret rött och gjorde hål i öronen hemma i flickrummet trots att jag inte fick för mina föräldrar), blev naturligtvis eld och lågor när jag hörde att ett nytt album skulle släppas. Glädjen blev dock kort eftersom jag snart blev varse att det var nyinspelningar av gamla låtar det handlade om. Varför? Åh, VARFÖR?

När förra albumet Aerial damp ner tog det mig extremt lång tid att medge för mig själv att Kates storhetstid nog är över. Och ännu mer påtagligt blir detta faktum i och med Director's Cut. Jag tog tidigare idag mod till mig och lyssnade igenom skivan helt och hållet och nu har jag faktiskt lite ont i magen. Kate är fortfarande min husgud och ikon men bättre än hon var på Hounds of Love blir hon aldrig.

Sämre än på Director's Cut blir hon förhoppningsvis aldrig. För det är bitvis faktiskt riktigt kass. Mycket på grund av att Kate helt enkelt inte sjunger lika bra längre. Och lite för att det är för mycket gitarr (innan hon fick ihop det med sin gitarrist Dan McIntosh var hennes musik pianobaserad). Hennes speciella röst funkar bara ihop med hennes underliga musik i originella arrangemang med fairlight, piano och brorsan Paddys hembyggda instrument. Inte fucking elgitarr!

Ingen av låtarna har blivit bättre eller starkare och de enda som klarar sig något så när i jämförelse med originalversionerna är This Woman's Work och Song of Solomon. I långsamt suggestivt tempo klarar Kates röst av att låta stark och intensiv men oftast låter hon bara ganska löjlig. I Flower of the Mountain, tidigare The Sensual World, blir de upprepade "yes"-en en ren parodi på de ursprungliga mycket sensuella viskande "mmm, yeees".

Kate jobbar emellertid med en helt ny skiva och låt oss bedja till Apollo och andra musikgudar att det blir musik att älska.

Kates snygga hemsida hittar du här.

en dag på sjön.

Gårdagen tillbringades på Sveriges vackraste strand (Sandhammaren) och med i väskan fanns, förutom en sjukt god matsäck, den käcka och saltstänkta Vind för våg av Elsa Nyblom. Ett par rödhåriga tvillingar, yrhättor förstås men också väldigt rediga, tillbringar en sommar i Bohuslän och det är underbart att läsa om Strömstad anno 1953. Granit, strandvallmo, färska räkor och nybakade bullar och kaffe i en mässingskittel och en och annan quisling. Det är min mammas gamla bok och jag plockar fram den ibland för att få lite skön västkuststämning (vilket jag kan sakna ibland).

Hur som helst, stranden består av flera kilometer vit sand, vattnet var grönblått och varmt och herregud vad det doftar gott vid havet. Lite tång, musslor, salt. Friskt och rent. Man blir nog en bättre människa av att bo vid havet. Något annat måtte vara omöjligt. Så rent, renande och öppet det är vid kusten. Hur kan man vara inskränkt och knuten i en sådan miljö?

Foto: mitt

När flickboken var slutläst plockade jag fram Ulf Lundells Värmen som också fanns nerpackad. Eftersom jag befann mig på Österlen tyckte jag att det kunde vara passande, men näe. Jag var inte alls på humör för honom. Jag älskar visserligen hans språk, den där malströmmen man fångas av, men igår pallade jag inte med babblet och de evinnerliga diskussionerna - som ju alltid är samma som återkommer. Och, naturligtvis, en ung kvinna. Gäsp.

Alltså ägnade jag mig istället åt att nicka till där på sanden, vaggas till sömns av vinden och vågorna. Vilket resulterade i friskt röda hudpartier vilka vårdas ömt idag. Medelst Jenny Berthelius Mannen med lien, nybakade rågfrallor med leverpastej och smörgåsgurka och en stor kanna te ute i bersån. Kan inte bli mycket bättre en mulen dag som denna.

Jolly revisited

Sommarväder medför oundvikligen nostalgiläsning för min del - bara för att den rätta sommarlovskänslan ska infinna sig. För det gör den. Böcker jag läste i min barn- och ungdom är rena madeleinekakan. Minnena flödar över mig och livet känns enkelt och okomplicerat. Jag dukar till och med en bricka med kall o'boy och leverpastejmackor med pressgurka (standardmellanmål från min barndom) och tar med mig ut i solen. Jag är hopplöst nostalgisk.

I veckan har jag läst (slukat) ett antal Lotta-böcker, men ändå - inget är som mina älskade Jolly-böcker. Jag tror jag köpte den första -79 och sedan fortsatte jag i fyra, fem år. Numera har jag hela serien på 26 böcker i samma hylla där jag har Lotta-samlingen. Men Jolly har hedersplatsen, förstås. Jämte dem står några gamla Starlet och Jättestarlet, också från runt -79 till -81.

Som inbiten Jolly-fan gillar jag förstås Jolly på Facebook också.

Ombytta roller

Jag beställde en liten present till mig själv; dvd-boxen med alla avsnitt av den gamla BBC-serien To the Manor Born med underbara Penelope Keith. Den rappa dialogen är fullkomligt underbar och liksom själva essensen av brittisk humor. Audreys Burberrykjol gör mig grön av avundsjuka och titta här på väskan! Hermès kan slänga sig i väggen. Audrey skulle aldrig använda något så obrittiskt eller tacky. "England for the english as we used to say about India!"

those were the days, my friend

Så här såg barnprogrammen ut när jag var liten. Det var det här eller inget alls. Men det var bra, det var inga nonsensprogram som strök medhårs. Det var Fem myror, Från A till Ö och Sant och Sånt. Och man måste ändå medge att de här två snubbarna är enormt charmiga. Och Staffan Lings hår, brillor, kläder ... allt med honom är kult. Jag och brorsan läste fel och fick för oss att han hette Staffan Ung och att Bengt således, enligt barnets logik, hette Gammal i efternamn.

Enjoy!

May we all have our hopes, or our will to try*

Idag hade jag kanske velat blåsa i tutor, ha en fånig pappershatt på huvudet och sjunga Auld Lang Syne, dansa i midnattsblå klänning och vara riktigt stjärnögd.

Istället sitter jag oinviterad och stel som en pinne i soffan och väntar på att det äntligen ska bli kväll så att jag kan gå och lägga mig.

Med Susan Hills rysare i handen.

Gott nytt år, vänner!

* från ABBAs moderna evergreen Happy New Year.

Från oss alla till er alla

Okej, jag vet att de som är uppvuxna med fler kanaler än två inte uppskattar Kalle Anka lika mycket som vi Hedenhösare, men själv älskar jag den här filmen. God jul!

Baby, it's cold outside!

Ah! Äntligen lördag. Vaknar tidigt, sätter fötterna på kalla trägolv och får igång brasan i kaminen och tassar sedan ut i snön och fyller på fåglarnas fröautomater. Till koltrastarna lägger jag mjuka päron skurna i bitar. Det hänger runt en fyra-fem stycken i min trädgård och eftersom jag vill att alla ska klara vintern och sjunga för mig i vår matar jag dem slaviskt. Rådjuren smyger alldeles intill huset och skrapar fram Vintergröna och andra städsegröna marktäckare som de mumsar i sig, stannar upp när de får syn på mig och sprätter sedan iväg några meter men fortsätter tugga medan de glor.

Själv går jag in igen och lägger mig i den fortfarande varma sängen och fortsätter läsa där jag somnade igår kväll. Själens osaliga längtan är bra. Riktigt bra. Jag älskar originaltiteln: Her fearful symmetry. I boken är det också vinter och som vanligt trivs jag med att läsa om den årstid jag själv för tillfället befinner sig i. Förra vintern läste jag andra vinterböcker: Winter's Bone (som blivit film) av Daniel Woodrell och Run av Ann Patchett, bland andra.

Under mitt liv som läsare har jag skaffat mig några favoriter när det gäller vinterböcker. En jag fastnade tidigt för är En ring av järn av Susan Cooper. I början av boken blir det ett otroligt snöoväder och stormen i kombination med det otäcka, ondskan som närmar sig, är oerhört skrämmande. Sedan finns det naturligtvis många stämningsskapande avsnitt i Maria Gripes Skugg-serie och Astrid Lindgrens Madicken. Jag plockar fortfarande fram Titta Madicken, det snöar ibland bara för att se på de underbara bilderna.

Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson är också, precis som titeln antyder, vintrig, isig. Och en av de bästa böcker jag har läst. Jenny Diski ger sig också ut på Polar-resa i På tunn is och i Den motvillige resenären beskriver hon kyla på ett sätt som saknar motstycke.

Och så en favorit, en rysare som fick håret att resa sig i nacken på mig när jag låg och läste den medan snön yrde utanför fönstret: Johan Theorins Nattfåk.

Och här är en liten film som också passar in i vintervädret. Enjoy!

Julia och jag. Och kanske Måns.

Jag vet inte hur det hände, men det har hänt. Jag är fast. I Jakten på Julia-träsket. Det kan bero på att Måns Zelmerlöv var så söt i förhandsreklamen, men kanske mest på att jag är så oerhört fascinerad av sådana som kan dansa och stå på scen utan att... tja, utan att vilja springa därifrån och gömma sig.

Själv har jag haft värsta scenskräcken så länge jag kan minnas. Jag tyckte till och med att det var obehagligt och fylla år när resten av familjen kom in och sjöng på morgonen och stirrade förväntansfullt på mig. Tre par blickar - fem med hundarna - riktade mot mig. Hu. Oftast drog jag täcket över huvudet, senare skakade jag håret så det föll framför ansiktet. Den taktiken har jag fortfarande i vuxen ålder. Jag var "sjuk" ett halvt december i tvåan för att slippa vara med i skolpjäsen som skulle spelas på julavslutningen. Jag stod längst bak i kören när vi sjöng i kyrkan på avslutningarna. Jag valde att ansöka om att bli sufflös istället för en roll när mitt högstadium satte upp Grease (som de första i Sverige - vi översatte eländet själva...) trots att majjen gett mig högsta betyg på min röst.

Däremot älskar jag att sjunga - fast jag gör det aldrig på kommando. Ber någon mig sjunga kniper jag ihop munnen och stämbanden låser sig. Men tänker jag inte på det gapar jag så att den som råkar höra ber mig vara knipa igen. Kort sagt: jag kan inte tänka mig värre saker än att stå på en scen och ha en publik framför mig som förväntar sig att jag ska prestera något.

Alltså älskar jag program som Jakten på Julia. Att se hur orädda deltagarna är, att de till och med älskar att stå på scen - det måste man nog göra för att vara bra på scen. Och så är det det här med dansen. Jag kan inte dansa. Jag rör mig antagligen ungefär lika graciöst som en telefonkiosk. Det är inget som bekymrar mig, men andra brukar stirra de få gånger jag svingar mina ludna någonstans. Jag fattar inte det, för det spelar väl ingen roll hur man ser ut? Bara man har kul? Och jag vet att jag inte är orytmisk. Jag är väldigt musikalisk. Men det där med koordination och att bestämma var en fot eller arm ska hamna ... jag fixar inte det riktigt. I högstadiet fick jag panik när vi skulle prova på jazzdans på gympan en gång. Vi stod framför en stor spegelvägg och jag var i högsta grad selfconscious som det heter på engelska. Jag är övertygad om att jag aldrig skulle kunna lära mig någon koreografi, hur enkel den än är för till råga på mina fysiska tillkortakommanden har jag också riktigt uselt minne. Därför har jag aldrig vågat gå på någon slags danskurs - vilket jag innerst inne gärna skulle vilja. Jag skulle gärna försöka besegra min självbild när det gäller koordination, koreografi och min lekamliga oförmåga.

Ja, nu snöade jag plötsligt in på mig själv och traumatiska skolminnen, men så kan det gå. Det jag från början hade tänkt säga är att jag ringde - trots att jag hade bestämt mig för att inte ringa, där gick gränsen, liksom - inte mindre än tre (3) gånger igår kväll och röstade på Lisette. Hon är bäst. Hon har en fantastisk röst med ett underbart litet vibrato, är otroligt bra på att dansa och dessutom grym på att agera och skapa en rollkaraktär under de två minuter kandidaterna har på sig på scen varje vecka. Och hon älskar loppisar och har grym stil.

Jag tänker rösta på henne varje vecka tills hon vinner. Bonne chance.

Listen carefully, I shall say this only once!

Den stora vårtröttheten har satt in och jag somnar nästan på en gång jag lägger ned huvudet på kudden. Det jag vill säga är att läsningen går långsamt. Och dessutom skulle jag inte kunna läsa Amy Sackville snabbt, även om jag kunnat hålla mig vaken och alert om kvällarna. Tempot är utsökt långsamt, språket poetiskt och exakt och påminner mycket riktigt ganska mycket om - vilket jag också läst i brittiska recensioner av boken - Virginia Woolfs stil. Man befinner sig i ögonblicket och får en svada ord; intryck; känslor, men trots det är det avklätt och rent. Jag har läst The Still Point under hela mars månad men har lånat om den så jag har den en månad till. Det kan behövas. Och jag delar dessutom lästiden mellan den och Ruth Rendells senaste Wexford-deckare - som alltid urbra och fängslande.

Just nu ser jag på säsong två av den brittiska serien Hemliga armén från -78. Jodå, det grottas mycket i tv-serier och annan nostalgi från barndomens dagar i min tillvaro. Jag gillar sådant. Det var bättre förr. En del saker i alla fall. Jag älskar kläderna och stilen från tidigt fyrtiotal, och upptäcker hela tiden nya detaljer och personer upphovsmännen till 'Allo, 'allo, 'emliga armén har använt och återanvänt. Igår såg jag originalet bakom herr Flick till exempel, skinnkappsklädda män i slokhatt från Gestapo. Och målningen "The fallen Madonna with the big boobies" har ju också sin förebild i originalserien.

Jag har hört många som älskar 'Allo, 'allo säga att de inte hade en aning om att det finns en förlaga till den uppföljande komedien, och fascineras av att de ändå är så förtjusta i 'Allo, 'allo. Om de skulle se originalet, Hemliga armén skulle de uppskatta René, Madame Edith, von Smallhausen och Lieutenant Gruber ännu mer och samtidigt få sig ett bra drama om andra världkriget till livs.

En rolig sak är att Richard Marner som spelar Kurt von Strohm i 'Allo, 'allo också var med i ett avsnitt i Hemliga Armén. Vad roligt hans cv måste se ut!

Prepubertala drömmar om fransk passion

När jag var i elva-tolvårsålderna gick det alltid bra serier på dansk tv på söndagskvällarna. Jodå, i Skåne utökade vi de två kanalerna från Svt med en dansk. Som dessutom så gott som alltid var före svensk tv med nya filmer och nya tv-serier. Brideshead revisited gick i dansk tv säkert ett halvår innan den gick i Sverige. Lödder och Dallas gick i dansk tv långt innan de på Svt visste vad ståhejet handlade om.

Hur som helst, på dansk tv, vid 18-19.00-tiden om söndagarna såg jag flera av de serier som finns etsade i både min hjärna och mitt hjärta. Det var exempelvis Flambards, Kustens döttrar (med Fanny Ardant) och en annan fransk serie som jag inte förrän igår lyckades ta reda på vad hette. Jag kom ihåg att den manliga huvudrollsinnehavaren hette Niels och något dansk efternamn, så jag satte igång att googla och undersöka imdb. Jag kom ihåg att en av de kvinnliga huvudpersonerna hette Charlotte. Et voila! Serien heter Le tourbillon des jours, skådespelaren heter Arestrup i efternamn och jag hittade till och med ett klipp på Youtube. Åh, vad jag älskade den serien! Passioner och känslor svallade! Niels hade en het romans med en något äldre slottsdam - det ska vara strax före förra sekelskiftet - men så dyker denna kvinnas yngre niece, eller liknande, upp och då är det ju klippt. Niels och den yngre kvinnan - Charlotte - finner naturligtvis varandra och den äldre slottsdamens hjärta krossas med buller och bång och efter det går allt åt helvete. Ni hör, dramatik, passion, intriger... Inget fattas i den serien! My God, om jag finge se den igen. Ska kolla på Amazon och be min Frankrikestationerade väninna om hjälp.

Här möter vår sköne halvdanske hjälte Charlotte första gången. Det är klippt.

Fynd i förbifarten

Igår skulle jag bara in som hastigast på ICA på väg hem från jobbet och ramlade på de här två fynden, 99 kronor för båda. De andras liv såg jag för ett par veckor sedan och verkligen älskade den. Gripande, upprörande, omskakande, försonande... En verkligt fantastisk film.

Och Fame är en gammal favorit från 1980, inte att förväxlas med den tv-serien som kom ett par år senare som är betydligt tramsigare och mycket sämre. Fame är ganska svart vad jag kan minnas. Ganska bra soundtrack också. Irene Cara har en coolt raspig röst och Paul McCrane, som spelar Montgomery sjunger en finstämd låt som heter Dogs in the Yard. McCrane som tjugo år senare spelade dr Romano i Cityakuten - han som förlorade ena armen. Så tokigt det kan bli.