Blekt och blodlöst

När jag läste om Andrea Arnolds inspelning av Wuthering Heights blev jag mest förbannad. Nej, Heathcliff är inte svart. Nej, man sa inte "fuck off" på 1700-talet. Nej, flickor hade definitivt inte byxor på sig vid den tiden.
Emellertid lånade jag hem filmen i veckan och den var faktiskt ännu sämre än jag förväntat mig, fast på ett annat sätt. Jag tycker den är vackert filmad och egentligen är det helt okej att Heathcliff spelas av en svart skådespelare (James Howson) eftersom det förmodligen bara ska förstärka hans utanförskap och utsatthet. Det som jag reagerar på är hur blek och blodlös filmen är. Jag menar, Wuthering Heights är ju en av tidernas mest passionerade kärleksromaner, men det här känns bara som en enda lång gäspning. Kanske beror det på skådespelarna, jag vet inte. Den enda av dem som har något slags uttryck i ansikte och säger något med ögonen är Catherine (Kaya Scodelario) men alla de andra ser faktiskt mest ut som uttråkade zombies.

Och så är det förstås det här med att skriva om och ändra på själva storyn. Varför - varför? Och vart tog slutet av romanen vägen? Det är ju den kanske viktigaste pusselbiten i berättelsen om Cathy och Heathcliff eftersom det hat och de missförstånd som finns mellan Heathcliff och Cathy och familjen Linton, där löses upp och vänds till kärlek. Catherines dotter Cathy (en aning fantasilöst) gifter sig ju med Heathcliffs och Isabellas sjuklige son Linton, och blir vän med Hareton som hon när Linton avlidit planerar att gifta sig med. Men i filmen missar man hela försoningskapitlet och det urlakar och ändrar ju på hela berättelsen.
Oh well. Det är väl bara att acceptera att varken Wuthering Heights eller Jane Eyre kommer till sin rätt i filmformat och istället plocka fram boken och låta filmen utspela sig i fantasin.

Stilsäker

Den här killen kan få det mesta från träningsoverall till morgonrock att se snyggt ut. 

Jag svär, baby. It's this big.

De översta bilderna är tagna av John Dominis för LIFE Magazine, finns här.

Ännu ett misslyckat försök

Så har jag då äntligen tittat på den nya Jane Eyre-filmen och naturligtvis blivit besviken. Fast den här gången trodde jag faktiskt inte att jag skulle bli det, för trailern såg så bra ut och Mia Wasikovska och Michael Fassbender verkade funka bra som Jane respektive Rochester. Och det gör de också, men oj, vad allt är nedkortat och förenklat. Det finns absolut inget djup (förutom i Wasikovskas ögon - hon speglar vad som händer inuti Jane väldigt bra. Hon spelar med blicken, som Nicole Kidman). Det är en fjäderlätt, snabbspolad tolkning av den bästa romanen i världshistorien. Den som inte läst Jane Eyre kan inte få mycket sammanhang i historien utan sitter förmodligen som ett frågetecken.



Den enda filmatisering som hittills hållit och dessutom är väldigt bra, är den från 1983 med Timothy Dalton och Zelah Clarke. Ingen kan spela Rochester som Timothy Dalton och manuset följer boken så gott som exakt.
Jämför bara Rochesters kärleksförklaring från de olika filmerna. Ovan finns den från 2011, nedan den från 1983.



Här nedan finns samma scen från serien Jane Eyre med Toby Stephens och Ruth Wilson från 2006, där manusförfattaren lagt till en massa onödiga underligheter i hela berättelsen. Och både Jane och Rochester är alldeles för tramsiga och flamsiga. Inget att ha.



Mitt råd är att läsa boken istället. Om och om igen.

Oh, Sherlock.

Ska man behöva vänta ett helt år till nu? Suck. Livet är så fruktansvärt tungt ibland.

Tack Hanna, för bilden.

Lovebombing

Idag passar 50 Words for Snow extra bra eftersom den första snön just föll utanför mitt fönster.

She never lost it, she was only lost for a while

Med bävan satte jag på Kate Bush nya album 50 Words for Snow när jag kom hem. Men det räckte med två sekunders lyssnande för att släppa oron och inse att damen ifråga fortfarande kan skapa magi och få mig att vaggas in i musikaliska underligheter och underbarheter. Det beror förmodligen till större delen på att det är Kate och ett piano som dominerar på skivan. Jag känner igen flickan som spelade in The Man with the Child in his Eyes för trettiofem år sedan och som fick mig att fullständigt kapitulera och ge mig hän åt livslång dyrkan. För jag älskar det här, jag älskar fortfarande Kate.
Visserligen gör hon inte riktigt lika starka låtenheter, så att säga, men stämningen och magin är densamma som alltid och på 50 Words for Snow anar man ekon av The Ninth Wave (b-sidan av Hounds of Love-albumet), A Sky of Honey (andra skivan på Aerial) och inte minst The Kick Inside. Igår kväll var jag så inne i musiken och borta i frostnupna, vita tankar att min arma pojkvän frågade om det var något som hänt när han ringde. Nejdå, jag lyssnar bara på lite musik, svarade jag.
Men det är verkligen inte vilken musik som helst. Det är magi på högsta nivå.
Sedan hade jag ju definitivt älskat 50 Words for Snow ännu mer om Kate strukit Elton Johns medverkan och sjungit verserna på Snowed in at Wheeler Street själv, men ingen är ju fullkomlig. Däremot är Kates son Berties medverkan på första spåret (herregud, det där lät som Kaj Kindvall från ett Discorama anno 1979) riktigt fint och han sjunger som en gosse i kyrkokören. Rent, ljust och väldigt innerligt. Äpplet har inte fallit långt från trädet alls.
Alla de hemska mixarna av gamla låtar på Director's Cut är förlåtna och begravda djupt i minnets dolda mylla. Med nya skivan visar Kate att hon fortfarande är Kate och inget tossigt före detta geni som fått en släng av alzheimer. Hon fick bara en liten knäpp men nu är hon tillbaka och jag är så tacksam för det. Tack.


Se fler av Kates fantastiska videos på Kate Bush Music Channel på YouTube.

Glamour och romantik

Mer stil och flärd, mina vänner.

Häromsistens gifte sig Kate Moss med Jamie Hince, gitarrist i The Kills, och herregud vilka fantastiska bilder Mario Testino har tagit. Allt går i en underbar tjugo-trettiotalsstil, romantiskt och glamouröst på samma gång, och det hela ägde rum i en lantlig kyrka, St Peter's i Southrop. Här kan du hitta fler makalösa bilder på miljö, brud och brudgum, champagne, tårta och extremglamourösa gäster.

Kate Moss är trettiosju och snyggare än någonsin. Det är ju så. Är man snygg blir det bara bättre och bättre. Och så har hon dessutom en utsökt smak.

Utom när de gäller män. Fy katten, vilka fula killar hon släpat runt på ... Oh, well. Kärleken är blind.

Emma i repris

I sommar ser jag med glädje och stort nöje om BBC Ones serie Emma som går på lördagar i Svt klockan nitton. Romola Garai är perfekt i rollen som den beskäftiga och självgoda Emma som får lära sig en läxa och resten av rollbesättningen är precis lika bra.

Och så lite frestande bilder från nya Jane Eyre - som faktiskt verkar oerhört lovande...

...and tits.

Den som inte sett den helt fantastiska The King's Speech ännu måste bara se till att göra det i rödaste rappet.

Fredag 15 juli 2011

Inte mindre än tre gånger försökte jag börja läsa och komma in i En dag av David Nicholls, men misslyckades. Det gick liksom inte. När jag för en vecka sedan försökte för fjärde gången hade jag helt enkelt inget annat att läsa så jag var så illa tvungen att plöja igenom de första ganska trista sidorna igen. Men det klart - sådana där ointressanta samtal präglade av osäkerhet och oerfarenhet har vi väl alla haft i tjugoårsåldern. För det är så En dag inleds och är uppbyggd; ett kapitel för dagen den femtonde juli (häpp!) varje år från 1988 till 2007 (och Emma och Dexter är tjugoett repektive tjugotvå 1988). Ett ganska lysande upplägg, måste jag säga.

När jag väl började läsa En dag blev jag faktiskt helt fast och jag är numera med i den lovsjungande kören. Jag tycker den är helt super. Däremot inte särskilt originell eller speciell - det är helt enkelt en riktigt bra roman med lad/chicklitdrag. Att läsa En dag känns ganska mycket som att läsa Lisa Jewell. Varmt, klokt och berörande och späckat av humor utan att för den skull vara gapflabbig (som Mike Gayle. Mer som Nick Hornby i så fall.). Den påminner också rätt mycket om Jewells Vince&Joy, tycker jag. Det som skiljer En dag från hans kollegors romaner är kanske hur mycket han får med av det brittiska samhällets moderna historia. Det är ett rent nöje att läsa och få i sig by the way så där. Och han är också duktig på att skildra problematiken i att kunna bete sig som en ansvarslös tonåring långt upp i vuxen ålder och hur mognaden smyger på och man plötsligt inser att man är vuxen, vilket man naturligtvis förväxlar med att vara gammal:

Vid tjugosju års ålder undrar Emma om hon börjar bli gammal. Hon brukade vara stolt över sin vägran att se den andra sidan i en argumentation, men hon accepterar mer och mer att frågor ofta är mer dubbelbottnade och komplexa än hon trodde.

Det enda jag har lite svårt för att förstå varför Emma tycker så mycket om Dexter. Han är en riktigt fjantig och omogen figur och Emma är ju en ganska klok flicka. Men kärleken är ju blind. Eller är det kanske den som ser ...?

Jag har ungefär hundra sidor kvar och kommer antagligen att ligga och läsa i flera timmar ikväll. En dag har den effekten. Man vare sig kan eller vill släppa den.

Helena har skrivit, som vanligt välformulerat och initierat, om One Day här.

"Find love that burns your very soul"

Nog för att jag såg fram emot BBC:s nyinspelning av Women in Love, men att den skulle vara så pass bra som den är förväntade jag mig faktiskt inte. Svt visade första delen igår, nästa tisdag kommer andra och sista delen. Lysande skådespeleri, lysande manus. Och dito förlaga, förstås.

Gudrun och Ursula

Man häpnar över hur knastertorr och rent ut sagt korkad Ursulas första älskare är och hur illa han hanterar hennes uppriktighet och passionerade natur. Och skrämmande nog finns det fortfarande, hundra år senare, män som agerar precis likadant. Tro mig, jag har träffat på en eller ett par av dem. Livrädda för sexuell intensitet, skräckslagna för att en erotiskt intresserad kvinna ska vilja ha sex med alla män i hela världen bara för att hon gillar sex. Män som blir lamslagna av känslan av otillräcklighet. Som inte förstår sig på passion, närhet, intimitet.

Och som reagerar med grymhet när de känner sig kritiserade.

Som Ursulas fästman som tvingar henne att gå hem flera kilometer barfota, mitt i natten. Bara för att hon, efter att han bett henne vara uppriktig, talat om att han inte kan tillfredsställa henne.

Ursula och älskare numro två: Rupert, a gay guy

D H Lawrence problematiserar i The Rainbow och Women in Love som alltid sexualitet, kärlek, nära relationer och vad kvinnan har för roll i allt det här. Och som alltid är det högst intressant och angeläget.

Missa inte andra delen på tisdag. Här kan du se den första om du missade den.

Gillar! Gillar massor!

...från Anna Järvinens nya skiva Anna själv tredje.

the most anticipated royal event in 30 years

Ja då smäller det! Idag gifter sig prins William med Kate Middleton och jag tänker sitta klistrad framför teven. Förmodligen kommer jag att snyfta och tänka på hur det var när Diana gifte sig och hur det skulle ha varit om hon var med idag. Oh well. Det kommer nog att gå bra ändå. Här skriver The Telegraph om bröllopet och här är bröllopets officiella sida.

Ladi Di 29 juli 1981 på väg in i St Paul

En nyfödd William, 21 juni 1982

Vill man inte ha en tepåse med William i morgonteet ...

... så finns det spypåsar för den som inte gillar spektaklet.

jag skäms inte ett dugg, faktiskt

Idag låg jag kvar i sängen halva förmiddagen och läste ut Carol Goodmans Arcadia Falls och jag måste säga att jag ... gillar den. Med en viss reservation, men den har egentligen bara med skamfaktorn att göra. Kanske borde jag skämmas för att jag tycker om den? För det är ju faktiskt bara en helt vanlig mysrysare.

Mord och romantik och stämning i en skön blandning.

En härlig miljö (flick-internat), en sympatisk huvudperson/hjältinna (litteraturvetare med sagor och folklore som specialämne), ruggiga mord (både i det förflutna och i nutid), hemska hemligheter och fruktansvärda hjärtesorger (barn födda i hemlighet, barnhem, otrohet, svek, moderlöshet) och så förstås en trygg och stark man som troget väntar på att den tvehågsna hjältinnan ska ta ett beslut, och dessutom räddar livet på henne både en och två gånger (i det här fallet sheriffen).

Det är ungefär samma recept som i alla Mary Stewarts romaner och jag kan bara inte låta bli att älska dem. Det kan vara så att mysrysare är min absoluta favoritgenre.

Och det står jag för.

win-win.

Det är verkligen tillfredsställande när man lyckas göra sin plikt som bibliotekarie och leda in nya läsare på Den Enda Rätta Vägen. Det vill säga vägen mot ett rikare och roligare liv: livet som bokslukare. För ett par veckor sedan kom det in en man med lätt hjälplös blick på biblioteket och frågade om jag hade tips på äventyr. Jodå, tänkte jag med bultande bibliotekariehjärta eftersom mannen ifråga är hemskt stilig, men förstod att han menade ett bokligt äventyr. Först tänkte jag på Skattkammarön som är den bästa äventyrsroman jag vet, men kom på att låntagaren förmodligen var ute efter något mer vuxet. Från min tid som bokhandelsbiträde mindes jag en farbror som alltid köpte Clive Cussler, Colin Forbes och Wilbur Smith och sa att de var ohyggligt spännande. Alltså plockade jag fram en Cussler och tryckte i händerna på den stilige låntagaren och det var ett val som verkligen gick hem. I går strax före stängning dök han upp igen och medan han skakade lite fåraktigt på huvudet sa han: "Jag hade ingen aning om att man kan fastna i en bok så där. Först var det ju lite rörigt men sedan när pusselbitarna började falla på plats ...Wow! Har ni fler av honom?"

Jajamensan! Jag gick före till hyllan och visade var de står och sa att Cussler skrivit många, många romaner. Han strålade med sina djupblå ögon och log så lyckligt att jag fortfarande känner mig glad och nöjd - om det är som bibliotekarie eller kvinna tänker jag inte analysera just nu.

you've got mail

Oj oj, så spännande det är att vara bibliotekarie! Idag när jag satt i informationen och kollade min jobbmailbox fann jag där ett slags kärleksbrev med anonym avsändare. Vad sägs om det? Först blev jag förskräckt och var säker på att det var från en av dårfinkarna som hänger runt på bibblan och glor mer eller mindre diskret på yours truly. Fast sedan läste jag lite noggrannare och avfärdade mina initiala farhågor.

Den Anonyme är betydligt mer spännande än så. Intelligent. Bildad (har pejl på latin). Van vid att skriva. Poetisk. Mystisk.

Och dårfink?

oh, Sherlock

Så har man skaffat sig en sprillans ny favorit. Eller. Ny och ny. Sherlock Holmes har jag ju alltid tyckt om. Men nu gör jag det ännu mer och kommer att bänka mig vid tv:n de två nästkommande söndagskvällarna och inte låta något eller någon störa mig.
Roligt, spännande, välgjort och med väldigt bra samspel mellan skådespelarna. Och ohyggligt roligt. Holmes repliker fick mig att skratta så jag snudd på gled ner ur soffan, flera gånger. Och det är en väldigt bra förflyttning av Holmes och Watson till nutidens London, faktiskt. Det fungerar över förväntan.
Det är smart, det är snyggt, det är briljant på alla sätt och vis. Och som sagt - fantastiskt roligt.
Missa inte Sherlock på ettan, söndagar kl 21.00.
Jag blev så betuttad att jag till och med drömde om Holmes inatt. Jag sa "you're going to break my heart", men han bara log och svarade "I would never do that".
Jag är kär.

Strålande sjaskigheter

Under ett par kvällar och dito eftermiddagspass läste jag ut den högt och av flera rekommenderade Richard Yates Easter Parade. Mycket trevlig, mycket bra. Trevlig som i berörande och obehagligt tankeväckande. Det som slår mig med romanen är sjaskigheten som inbegriper allt och alla. Mamman är helt utan stil och klass men längtar efter att vara det, med tiden får hon dåliga tänder och blir alkoholiserad - som de flesta faktiskt är i boken. Sablar vad det dricks - och röks. Döttrarna Emily och Sarah, födda på tjugotalet, växer upp med sin frånskilda mamma och träffar sin far sporadiskt. Han är en svag och sorglig figur som går igen i flera av männen som dyker upp senare i boken. Redan från början är systrarna mycket olika och deras liv tar verkligen olika vägar, men ändå finns det en mycket sorglig och sorgsen maktlöshet och tomhet som förenar dem.

Framför allt är det Emily som man får följa och veta mest om. Eller - får man egentligen veta så mycket? Vad känner hon? Hur tänker hon? Vad vill hon? Det är som att hon är bedövad, som att hon lever i en bubbla och kastas än hit än dit och liksom bara råkar träffa diverse karlar (jo, det är verkligen karlar) och få diverse jobb. Det enda hon verkligen tycks göra med målmedvetenhet är att plugga på universitetet. Sedan släpper hon fokus och låter saker hända.

Männen hon möter är underbart skildrade. De är självupptagna, hjärtlösa, tanklösa, svaga och osjälvständiga och precis så där som människor är i verkligheten. Det är inga drömprinsar och det känns härligt befriande. Yates idealiserar varken de män eller de kvinnor han skriver om och det skänker ett ethos.

Första meningen i romanen är talande och griper tag med en gång. "Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa." Men när jag lade ifrån mig boken kände jag mig långt ifrån säker på att Emilys liv var så olyckligt. Hon hade ju haft det bra i omgångar, och för den delen - vems liv är "lyckligt"? I en kontinuitet? Periodvis verkar Emily väldigt olycklig, men så himla illa är det ändå inte. Inte som när det gäller hennes syster Sarah som väljer fel från början och bara går ner sig djupare och djupare och slutar som en blandning av sin mor och sin svärmor.

Och dessutom är Emily under femtio när boken slutar och har halva (nåja) livet kvar. Kanske hon mår mycket bättre efter det som händer i slutet? Det är i alla fall min upplevelse. Att hon genomgår ett slags katharsis i miniformat som är väldigt viktigt för henne.

Hur som helst, nu har jag avslöjat för mycket, men strunt samma. Köp Easter Parade - den finns i pocket. Och den är som sagt - en pärla.

Winter flicks

Häromdagen skrev jag om ett knippe böcker som utspelar sig under den kalla årstiden och som alltid är trevliga att läsa eller läsa om när det är vinter. Idag tänkte jag lista några vinterfilmer. För ett par veckor sedan var en god vän och hälsade på och vi djupdök i jul- och vintersmaker och bakade mjuk pepparkaka med torkad frukt, pysslade ihop smällkarameller och såg på Under the Greenwood Tree (brrr, iskall vinter i Thomas Hardys kanske enda lyckliga roman?) och de sista avsnitten av The Vicar of Dibley (som utspelar sig just före jul) medan snön yrde utanför fönstren.

Några av de filmer som finns på min villa ha-lista är Misstänkt med Cher och Dennis Quaid. En riktigt bra thriller med frostiga vindrutor och andedräkt som står som kvastar ur skådespelarnas munnar och Cher har en snygg tweedkappa. Cher är också med i den underbara Mångalen. Vinter, snö, italiensk New York-familj, passionerad kärlek och inte minst Puccini! Till och med Nicolas Cage funkar.

En klassiker är ju Måndag hela veckan, Groundhog Day med Bill Murray. Där får man snö i massor och skrattar så man får träningsvärk dagen efter samt också här en dos Cher (I've got you, babe väcker Bill varje måndagmorgon han vaknar - och de är många). En annan lite småmysig film med jul, vinter och trevlig, galen och stor familj är Medan du sov med Sandra Bullock.

Dead Zone är inte särskilt mysig, men åh, så bra och spännande. Christopher Walken är lysande i rollen som mannen som vaknar efter flera år i koma med en synsk förmåga. Otäckt, rörande och spännande i en snöig miljö. Ett av filmhistoriens vidrigaste självmord finns med i den här rullen. Det inbegriper en sax och ett badkar, men mer säger jag inte. Tom Skerritt är sheriff.

Så över till Storbritannien. I Vintergästen spelar Emma Thompson mot sin mamma Phyllida Law i ett drama regisserat av Alan Rickman. Det är snö i massor och alla går omkring och fryser men ingen tar på mössa, vantar och halsduk och ännu mindre långkalsonger. Men det är en fantastiskt bra film.

En mysdeckare i vintermiljö är The Sittaford Mystery, Mördande seans, som är ett miss Marple-fall. Timothy Dalton, snöstorm, ett litet hotell och en miss Marple som lägger näsan i blöt mer än någonsin. Perfekt att brygga en stor kanna te, skära upp ett par skivor kaka och lägga filten över benen och knäppa på dvd:n en ledig eftermiddag i december.

Love is in the air...

Underbara J S Bach, dels till Pomegranates vinterterapi, dels till prins William som eklaterade sin förlovning med Kate Middleton igår. Gratulerar!

Vilken ring Kate fick? Jo, "my mother's engagementring" som William förklarar. Man blir ju alldeles tårögd.