Älska tanten!

Det här är en bok som nästan alla vi (kulturtanter) som jobbar på bibblan står i kö på. Just nu är jag den lyckliga som har lånat hem den. För det är verkligen en fin bok - på alla sätt. Elin Ek blandar friskt recept på sylt och kakor, handarbetestips och hyllningstexter till diverse tanter som spelat roll.

Jag tycker verkligen om den här tanttrendstendensen - om man nu kan tala om en sådan. Men visst finns det väl ett slags strömning i tiden, kanske framför allt bland unga människor, att ta vara på de resurser som finns (till exempel bär och svamp och gamla kläder). Kanske som en motreaktion på konsumismen, vad vet jag. Man vill skapa själv, ha koll på vad man äter och vad man har på sig och man tänker till. Att man sedan bär praktiska förkläden, huckle och käcka praktiska handväskor är bara en cool bonus.

Den röda tråden i boken är dock inte lingonsylt utan civilkurage, något som är livsviktigt i ett samhälle. Att våga säga ifrån när något orätt sker, när någon säger något som inte är okej, när diverse obehagligheter som kan växa och bli riktigt otäcka kryper fram.

Bilden ovan som Hans Runesson tagit definierar på något sätt ordet civilkurage.

Och tant.

Fredag 15 juli 2011

Inte mindre än tre gånger försökte jag börja läsa och komma in i En dag av David Nicholls, men misslyckades. Det gick liksom inte. När jag för en vecka sedan försökte för fjärde gången hade jag helt enkelt inget annat att läsa så jag var så illa tvungen att plöja igenom de första ganska trista sidorna igen. Men det klart - sådana där ointressanta samtal präglade av osäkerhet och oerfarenhet har vi väl alla haft i tjugoårsåldern. För det är så En dag inleds och är uppbyggd; ett kapitel för dagen den femtonde juli (häpp!) varje år från 1988 till 2007 (och Emma och Dexter är tjugoett repektive tjugotvå 1988). Ett ganska lysande upplägg, måste jag säga.

När jag väl började läsa En dag blev jag faktiskt helt fast och jag är numera med i den lovsjungande kören. Jag tycker den är helt super. Däremot inte särskilt originell eller speciell - det är helt enkelt en riktigt bra roman med lad/chicklitdrag. Att läsa En dag känns ganska mycket som att läsa Lisa Jewell. Varmt, klokt och berörande och späckat av humor utan att för den skull vara gapflabbig (som Mike Gayle. Mer som Nick Hornby i så fall.). Den påminner också rätt mycket om Jewells Vince&Joy, tycker jag. Det som skiljer En dag från hans kollegors romaner är kanske hur mycket han får med av det brittiska samhällets moderna historia. Det är ett rent nöje att läsa och få i sig by the way så där. Och han är också duktig på att skildra problematiken i att kunna bete sig som en ansvarslös tonåring långt upp i vuxen ålder och hur mognaden smyger på och man plötsligt inser att man är vuxen, vilket man naturligtvis förväxlar med att vara gammal:

Vid tjugosju års ålder undrar Emma om hon börjar bli gammal. Hon brukade vara stolt över sin vägran att se den andra sidan i en argumentation, men hon accepterar mer och mer att frågor ofta är mer dubbelbottnade och komplexa än hon trodde.

Det enda jag har lite svårt för att förstå varför Emma tycker så mycket om Dexter. Han är en riktigt fjantig och omogen figur och Emma är ju en ganska klok flicka. Men kärleken är ju blind. Eller är det kanske den som ser ...?

Jag har ungefär hundra sidor kvar och kommer antagligen att ligga och läsa i flera timmar ikväll. En dag har den effekten. Man vare sig kan eller vill släppa den.

Helena har skrivit, som vanligt välformulerat och initierat, om One Day här.

Creepy

Ooops, tiden går snabbt och jag hinner bara inte skriva ner alla inlägg jag formulerar i huvudet. Men här kommer några osorterade tankar som kanske egentligen bara borde ha glömts bort. För kanske är det bara jag som tycker att Håkan Hellström ser riktigt j-a creepy ut i långt hår? Jag tycker ju att han såg läskig ut i kort hår också, men nu ser han bara ut som ett stort barn från sjuttiotalet. Det vill säga Vilse i Vilse i pannkakan. Men konstigt nog är Staffan Westerberg inte alls läskig.

På tal om creepy finns det fler som liknar varandra. Det är något speciellt med blonderade/vithåriga män som vill ta lagen i egna händer. Eller hur?

Men nu något helt annat. Andrew Taylors Nattvandraren är fullkomligt lysande. Huvudpersonen Holdsworth är en lågmäld man som drabbats av en rad olyckligheter (hustru och son drunknar, hans buisness går omkull, han förlorar sitt hem och allt annat han har) men får ett erbjudande han inte kan tacka nej till - vad har han att förlora? En förmögen änka ger honom i uppdrag att bota hennes ende son som blivit mer eller mindre galen och hävdar att han ser spöket av en nyligen drunknad dam (det är många drunkningar i romanen), detta på grund av att Holdsworth gjort en liten skrift flera år tidigare där han avfärdar all slags spiritualism och andars och spökens existens. Han beger sig till Cambridge, där änkan och hennes son befinner sig och stöter genast på patrull. Underligheter och hemligheter försiggår precis överallt och ett märkligt sällskap som ägnar sig åt jungfruoffer verkar vara navet i mysteriet.

Miljöer, människor, dofter, stank och kroppsodörer är oerhört skickligt beskrivna och man får verkligen känslan av sent 1700-tal i en smutsig, myllrande stad. Aldrig tidigare har jag läst sådana lysande skildringar av bakfylla, till exempel. Det är inte precis någon actionspäckad historia, men det är spännande, åh så spännande.

Och ändå är jag bara halvvägs genom boken.

Hellre ekologisk än rättvisemärkt

Så kom det nya larm i media om vanvårdade djur, grisar den här gången. Lagom till jul och allt - så lämpligt. Som om grisar inte vansköts året runt. Jag kan tänka mig att många framför teveapparaterna plötsligt mådde lite dåligt mitt i planeringen för julen. 'Ska man verkligen köpa skinka och pressylta fast de stackars djuren lider så?' tänkte de kanske. Men sedan viftade de antagligen bort de funderingarna när den mer högljudda och dominerande tanken kom: 'Men vi måste ju ha julskinka!'
Och så säljs det tonvis av skinkor från grisar som kanske inte direkt vanvårdats, men som knappast mått särkilt bra under de korta liv som de offrar för att vi ska smaska i oss av deras kroppar och utöka våra egna kroppshyddor.
Men jag funderar på varför inte fler människor väljer att köpa ekologisk. För att det är dyrare? Det är definitivt inget hållbart argument. Det räcker att dra ner på något annat för att få råd att köpa kött från ett djur som faktiskt haft det rätt schysst här i livet och som smakar hundra gånger bättre än de stackarna som varit instängda inomhus och trängts med sina kusiner. Hur kan man stoppa i sig kött från ett djur som inte har mått bra? All den energin finns ju kvar i köttet och kommer in i våra system. Är inte det en självklar tanke?

Anyhoo.
En annan höjdpunkt i media på sistone är Jan Björklunds ogenomtänkta och kortsiktiga argument mot Miljöpartiets påbud att försöka köpa närproducerat. Han menar att det är upprörande protektionistiskt och stänger ute fattigare länder som också borde få vara med och handla med oss i väst för att få en chans att bli rika.
Men vänta nu...? Finns det inte viktigare mål än att det ska vara så förbannat rättvist? Är det inte viktigare att Jorden - som rymmer människor från både västvärlden och fattigare länder - skyddas från klimatkatastrofer?
Att vara politiker och så infernaliskt fast i ett individperspektiv är skrämmande. Individen är kanske inte viktigast i vår värld och att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter kanske inte bör vara ett syfte i sig.
Utan en miljö som man kan leva i spelar det ju inte någon som helst roll hur rika och lika vi är.