Katzengeschichten

Letade efter bilder på Marlen Haushofer och ramlade över denna fina bild. När hon lämnade manuset till Die Wand lär hon ha sagt till sin förläggare att han inte skulle tycka om den, eftersom det var en "Katzengeschichte". Nå jag älskar både den och katter. Här kommer fler:

Viggo Mortensen tycker också om katter.

Robert Redford gosar med katten under en paus i manusläsande.

Morrissey tycker om att ha dem på huvudet.

Och Keira Knightley får skrivartips.

Ännu ett misslyckat försök

Så har jag då äntligen tittat på den nya Jane Eyre-filmen och naturligtvis blivit besviken. Fast den här gången trodde jag faktiskt inte att jag skulle bli det, för trailern såg så bra ut och Mia Wasikovska och Michael Fassbender verkade funka bra som Jane respektive Rochester. Och det gör de också, men oj, vad allt är nedkortat och förenklat. Det finns absolut inget djup (förutom i Wasikovskas ögon - hon speglar vad som händer inuti Jane väldigt bra. Hon spelar med blicken, som Nicole Kidman). Det är en fjäderlätt, snabbspolad tolkning av den bästa romanen i världshistorien. Den som inte läst Jane Eyre kan inte få mycket sammanhang i historien utan sitter förmodligen som ett frågetecken.



Den enda filmatisering som hittills hållit och dessutom är väldigt bra, är den från 1983 med Timothy Dalton och Zelah Clarke. Ingen kan spela Rochester som Timothy Dalton och manuset följer boken så gott som exakt.
Jämför bara Rochesters kärleksförklaring från de olika filmerna. Ovan finns den från 2011, nedan den från 1983.



Här nedan finns samma scen från serien Jane Eyre med Toby Stephens och Ruth Wilson från 2006, där manusförfattaren lagt till en massa onödiga underligheter i hela berättelsen. Och både Jane och Rochester är alldeles för tramsiga och flamsiga. Inget att ha.



Mitt råd är att läsa boken istället. Om och om igen.

Jag borde ha lyssnat på John Waters.

Så dags att säga det nu.

Creepy

Ooops, tiden går snabbt och jag hinner bara inte skriva ner alla inlägg jag formulerar i huvudet. Men här kommer några osorterade tankar som kanske egentligen bara borde ha glömts bort. För kanske är det bara jag som tycker att Håkan Hellström ser riktigt j-a creepy ut i långt hår? Jag tycker ju att han såg läskig ut i kort hår också, men nu ser han bara ut som ett stort barn från sjuttiotalet. Det vill säga Vilse i Vilse i pannkakan. Men konstigt nog är Staffan Westerberg inte alls läskig.

På tal om creepy finns det fler som liknar varandra. Det är något speciellt med blonderade/vithåriga män som vill ta lagen i egna händer. Eller hur?

Men nu något helt annat. Andrew Taylors Nattvandraren är fullkomligt lysande. Huvudpersonen Holdsworth är en lågmäld man som drabbats av en rad olyckligheter (hustru och son drunknar, hans buisness går omkull, han förlorar sitt hem och allt annat han har) men får ett erbjudande han inte kan tacka nej till - vad har han att förlora? En förmögen änka ger honom i uppdrag att bota hennes ende son som blivit mer eller mindre galen och hävdar att han ser spöket av en nyligen drunknad dam (det är många drunkningar i romanen), detta på grund av att Holdsworth gjort en liten skrift flera år tidigare där han avfärdar all slags spiritualism och andars och spökens existens. Han beger sig till Cambridge, där änkan och hennes son befinner sig och stöter genast på patrull. Underligheter och hemligheter försiggår precis överallt och ett märkligt sällskap som ägnar sig åt jungfruoffer verkar vara navet i mysteriet.

Miljöer, människor, dofter, stank och kroppsodörer är oerhört skickligt beskrivna och man får verkligen känslan av sent 1700-tal i en smutsig, myllrande stad. Aldrig tidigare har jag läst sådana lysande skildringar av bakfylla, till exempel. Det är inte precis någon actionspäckad historia, men det är spännande, åh så spännande.

Och ändå är jag bara halvvägs genom boken.

What a mäss!

Inte vet jag riktigt varför jag släpade med mig kameran till bokmässan i torsdags, men en bild fick jag taget i alla fall. Livlig bebis framför en snurra fylld med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann utgör en ganska skön kontrast.

Mässan var ju som den brukar vara, syrefattig, trång, högljudd och tröttande för fötterna. Jag tyckte att det var ovanligt lite böcker, faktiskt. Och varken Btj eller Gudrun Sjödén var där, vilket var synd för jag har fått en del antydningar på jobbet om att jag kanske borde söka upp den sistnämnda för att lära mig hur man bör se ut som bibliotekarie. Detta med anledning av att en låntagare häromdagen klev fram till informationsdisken där jag satt och frågade om jag jobbade där. När jag sa ja och satte upp en frågande min fortsatte hon, med en gest mot mina kläder att "men du ser så vanlig ut!" Ja ja, tids nog kanske jag kommer att se ut som en riktig bibliotekarie. Kanske det tar sin början när jag skaffar glasögon (för det klart att en riktig bibliotekarie har brillor, vi läser ju så mycket och då sliter man ju ut ögonen...). Tyvärr lär det dröja ett tag till, eftersom jag fortfarande har väldigt bra syn, min medelålder till trots...

Anyhoo. Jan Guillou var så klart där, Alexandra Pascalidou hade fuchsiarosa klänning på sig om uti fall att någon inte skulle se henne, Martina Haag hade skojat till det och bar ett diadem i plast, Maja Lundgren var oerhört ostrukturerad och verkade vimsig på sitt kortseminarium och rafsade sig i håret hela tiden (byt schampo, Maja, så slutar det nog klia!), Sötnosen Björn Hellberg stod hjärtslitande ensam vid ett bord med en hög böcker, redo att signera (fast han såg inte ledsen ut för det) - kort sagt: allt var som det brukar. Det enda nya var att det fanns oroväckande många besökare som drog omkring på en så kallad dramatenväska på hjul, antagligen för att spara ryggen och slippa släpa runt på tunga kassar. Men hur smart är det? Titt som tätt höll jag på att dratta på näsan för att det kom en förbannad väska på hjul farande mitt framför mig, och det var jag knappast ensam om. Hur ego får man lov att bli? Bär dina böcker själv! Kunskap är en lätt börda, minns det!

På kvällarna läser jag Nick Hornby och jag fullkomligt älskar Juliet, naked! Det kan vara en av Hornbys bästa och jag ser fram emot upplösningen. Det är helt underbart att läsa om hur kvinnan i paret utan att veta varför retar sig på sin man och hur irriterad han är på henne, i synnerhet när hon kommer in på hans domäner: musik. Allt detta outtalade och oluftade och förträngda som finns i hyfsat långa förhållanden som till slut bara måste komma fram på ett eller annat sätt och skapa något slags förändring. Me love!

Med andra ögat har jag börjat läsa Started Early, Took My Dog. Att säga att jag älskar Kate Atkinson och att hon är den förmodligen mest begåvade och coola författare - ever! - är väl överflödigt?

Klädsel: aftontoilette

Så har den då äntligen dumpit ner i brevlådan: inbjudan till de kungliga festligheterna i juni. Ja, inte i min brevlåda då, tyvärr. Jag hade gärna gått på en fest där föreskriven klädsel lyder "aftontoilette". Jag älskar stavningen, ordet, doften av stil, aningen om gammaldags bal, historiens vingslag som flaxar i en sådan formulering.

Partiledaren för kommunisterna kommer inte att tacka ja till inbjudan och värdparet är bara att gratulera inför det beslutet.

När jag var liten var min mamma kommunanställd, och hennes närmaste chef hade en bild av vår då nyblivna drottning i sitt arbetsrum. Den där chefen var inte särskilt populär bland de andra.

Loe som bäst

Har äntligen läst ut Gör vad du vill. Den tyckte jag om. Väldigt mycket. Erlend Loes bästa på länge. Full med existentiella funderingar och tankar, precis som Naiv. Super är och Blåst. Det har gått lite förlorat i exempelvis Volvo lastvagnar och Fakta om Finland, tycker jag. De var mer roliga med svängande, snirklande språk (Fakta om Finland) och underfundigt skojiga formuleringar. Gör vad du vill kommer från hjärtat. Och det är då det blir som bäst.

Nu ska jag äntligen (igen) sätta igång på allvar med The Still Point. Jag hörde högläsningen av den på BBC4, Book at Bedtime och fastnade direkt för den stillsamma berättelsen som parallellt följer en polarforskare under förra sekelskiftet samt hans "great grandniece" i nutida England och hennes komplicerade äktenskap. Amy Sackville har fått idel goda recensioner och romanen jämförs med ingen mindre än Virginia Woolfs.

Sargassohavet

Jag läste ut Jean Rhys Sargassohavet häromnatten och har fortfarande inte riktigt hämtat mig från läsningen. Dels är boken väldigt intensiv, tät och klaustrofobiskt obehaglig, dels lägger den sig i den bästa roman som någonsin skrivits: Jane Eyre.

Jag tycker om Sargassohavet som självständigt verk, men som komplement till JE tycker jag mindre om den, kanske mest för att den svärtar ner min hjälte Rochester. När Rochester i Jane Eyre berättar för Jane om Bertha berättar han om någon som är vulgär, högljudd, ful i mun, oberäknelig och påfallande galen ända från början av deras äktenskap. I Sargassohavet är Bertha en ganska resonabel och klartänkt person, om än traumatiserad och labil. Hon försöker diskutera med Rochester men han är alldeles för påverkad av klimatet, isoleringen, hans fars och brors svek och den oroliga stämning som råder på ön efter att slaveriet avskaffats för att kunna agera förnuftigt. Dessutom blir han påverkad av människors illasinnade prat om Berthas eventuella galenskap och hennes mors öde. Alltså flyr han hem till trygga England för att installera Bertha och sig själv där. På vägen dit, i Sargassohavet, brister det för Bertha och hon blir galen på riktigt.

Men jag tycker att det är för mycket som inte stämmer i romanen för att jag ska kunna lägga Sargassohavet ovanpå Jane Eyre och få en helare bild av storyn. Nu har jag inte läst JE på ett par år, men jag kan inte minnas att man någonstans får reda på att Bertha egentligen heter Antoinette Cosway. Om någon vet så säg var, please! Och de ska leva tillsammans i fyra år innan de åker till England, men i Sargassohavet verkar det bara vara ett halvår, om ens det. Och så det här med att Bertha verkar vara hyfsat normal och stabil när de gifter sig, enligt Rhys, medan hon i JE visar tecken på galenskap redan då.

Dessutom är det svårt att få ihop två berättelser som är skrivna med så olika språk och stil.

Nej, för min del fungerar Sargassohavet nog bäst som fristående roman . Jag tycker inte att den går att pussla ihop med Jane Eyre: bitarna passar inte ihop riktigt och det går inte att tvinga ihop dem. Ändå måste läsningen avJean Rhys bli rikare och man känner till Jane Eyre.

Äh, jag får helt enkelt inte någon rätsida på den här romanen.

Men Jane Eyre står fortfarande kvar, orubbad, på första plats.

Tillägg: Namnet Antoinette nämns i Jane Eyre, när advokaten kommer och avbryter Rochesters och Janes bröllop. Men Cosway...Nix.

Mer Gösta åt folket!

Filmatiseringen av Gösta Berlings saga var min första kontakt med Selma Lagerlöf. Visserligen gick hennes Charlotte Löwenskiöld och Anna Swärd på tv några år tidigare, men då var jag förmodligen för liten för att fatta något. Inte för att jag fattade så mycket av GBS heller; man måste nog ha lite erfarenhet i bagaget för att ta till sig den sagan. Ändå tilltalade berättelsen mig. Kanske mest för att Tommy Berggren var fager i sina vita skjortor och svarta stövlar, vad vet jag?

De senaste tre kvällarna har jag ägnat mig åt att titta på tv-serien på dvd och parallellt har jag bläddrat och läst i romanen. Visserligen är serien från 1985 och teknik och kassa var möjligen skral, men jag måste ändå säga att jag blev besviken. Mycket besviken. Kunde de inte ha gjort något bättre av en sådan fet och komplex roman? Skådespelarprestationerna är minst sagt stela och krystade, regi verkar inte ens existera och manus är svagt och vagt.

Förra veckan tittade jag på BBC:s underbara tv-serie Cranford byggt på Elizabeth Gaskells romaner. Och med den och andra brittiska filmatiseringar färska i minnet undrar jag: varför kunde man inte skriva ett bättre manus av Gösta Berlings saga? Ett riktigt bra manus hade gjort att berättelsen blev så levande och stark för tittarna som den förtjänar att vara; som den ju faktiskt är som roman. Som det är nu (1985, rättare sagt) är det för stelt och teatraliskt och replikerna ligger avigt i skådespelarnas munnar. Det är som att de inte vet vad de säger

och varför de säger det. Skådespelarna känner inte sina rollfigurer och deras motiv; de har bara lärt sig sina repliker. Värst är nog Charlotta Larsson som spelar den unga grevinnan Dohna. Hon låter som värsta teateramatören. Bäst är såklart Margaretha Krook och Christina Schollin.

Så varför denna usla regi? Varför detta trista manus?

Jag röstar för en nyinspelning - varför inte av flera av Lagerlöfs

romaner: En herrgårdssägen, Löwenskiöldska ringen, Herr Arnes penningar? Kejsaren av Portugallien finns det ju redan en ganska färsk och bra inspelning av och filmatiseringen av Jerusalem från 1996 (se t. h.) är precis så bra som jag tycker att GBS skulle kunna bli.

När blir Svt lika bra som BBC på att förvalta och föra vidare sitt kulturarv?

Den eviga längtan till ljus och frid

Huset är fyllt av den behagliga doften av nybakade chocolate chip cookies, julklappscd:n True Love's Gutter med Richard Hawley hörs från stereon och brasan knastrar trevligt. Ja, det är ingen tvekan om att julefriden sänkt sig över min bläckfläckade tillvaro.

Det är underligt det där med julstämning och den förväntan man har på de här futtiga dagarna i december. Vad är det hyacintens doft minner om, vad är det jag suktar efter i början av advent, egentligen? Barndomens jular med klappinslagning med storebror, pappa som klädde granen, familjen samlad framför Kalle Anka eller vad? Det kommer ju i vilket fall inte tillbaka.

Men har jag upplevt någon jul överhuvudtaget som vuxen som varit lika tindrande som barndomens? Ja, faktiskt. Men den stämningen eller det tillståndet av lycka, eller vad man nu ska kalla det, berodde inte det minsta på hur pass mycket barndomsnostalgi jag framkallat medelst pinaler, pynt och pryttlar.

Jag tror att allt handlar om andra människor. Inte att de nödvändigtvis är närvarande rumsligt, men att man vet att de finns. Och att man finns i deras tankar. Gemenskap, närhet. Kärlek.

Nä, nu tar jag snart fram näsduken. Who needs It's A Wonderful Life, anyway?

Ha en riktigt fin jul, alla. Tänk på allt och alla ni tycker om. Och missa för allt i världen inte Kommissarie Lewis på Svt ikväll.

Goda kvällstips

Säga vad man vill om Svt:s pensionärsprogram Go'kväll, men det passar en tant som mig ypperligt - åtminstone fredagsprogrammen med matnyttiga film- och boktips. Skulle jag bli tvungen att välja mellan favoriterna C-G Karlsson och Göran Everdahl skulle det bli ren tortyr, men jag skulle antagligen ta Everdahl eftersom han förutom att ha gott omdöme också är rätt tjusig och otroligt smart. Trots det är C-G Karlsson en man i min smak. Förutom att han delar min faiblesse för Thomas Hardy, bekände han i gårdagens program att han har en guilty pleasure när det gäller gammal svartvit film och passade på att flagga för svensk films egen "Rebecca": " Moln över Hellestad" som kommer på dvd i veckan.

Men det var inte det jag skulle skriva om utan att en ny filmatisering av Thomas Hardys "Tess D'Urberville" kommer på tv i jul. Själv är jag svag för Polanskis version, i vilken hans då nyupptäckta Nastassia Kinski spelar huvudrollen, men å andra sidan har den ganska många år på nacken. Klockan 20.00 den 23 december visas del ett av fyra. Och jag kommer att sitta i min tv-soffa med näsduken beredd.

För övrigt tycker jag att man kunde ge ut Jude the Obscure på dvd igen. En av världshistoriens bästa filmatiseringar av en av litteraturhistoriens bästa och mest fruktansvärda romaner. I brist på filmen; läs den!

Kate Winslet och Christopher Eccleston (som inte är helt olik Göran Everdahl) i "Jude".

Filmfläta

Påskafton tillbringade jag framför min dvd och A Passage to India från 1984 (efter en roman av E M Forster). Judy Davis är utsökt och mycket lik sin fellow aussie Nicole Kidman. Numera är förstås båda två en aning förändrade när det gäller utseendet, av olika orsaker. Den ena på grund av att åren gått, den andra på grund av diverse operationer och medvetna åtgärder såsom ögonbrynsplockning och hårfärgning. Visserligen är Nicoles ögonbryn gudomligt vackra nu men en fantastisk skådespelerska har hon alltid varit. Liksom Judy Davis spelar hon med små medel, uttryck i ögonen, en minimal ryckning i läppen. Lysande.

Bäst är nog Kidman i Portrait of A Lady, av Jane Campion efter en roman av Henry James. Campion som bara gjort otroligt bra filmer; Holy Smoke, Pianot, In the Cut ... (i vilken Meg Ryan gör sin bästa rollprestation någonsin - men hon har också något inpumpat i läpparna, liksom Nicole..)

Med i A Passage to India är också min gamla favorit Peggy Ashcroft. Hon är för övrigt fantastisk i serien Juvelen i kronan som spelades in någon gång i början av åttiotalet, efter en romansvit av Paul Scott.

Det är David Lean som gjort A Passage to India och han har också gjort den otroligt vackra filmen Lawrence av Arabien där Peter O'Tooles ögon är blåare än någonsin. Har någon filmhjälte varit vackrare än han, där i öknen?


Andra fantastiska ökenfilmer är The English Patient (byggd på en roman av Michael Ondaatje), den mest romantiska film som gjorts, och The Sheltering Sky (efter Paul Bowles roman).


Häpnadsväckande bra båda två. Det är något särskilt med ökenfilmer.
Det är något särskilt med film överhuvudtaget. Hur skulle man kunna leva utan dem? Så fattigt och futtigt livet skulle vara.


T. v. Ralph Fiennes i The English Patient, ovan Judy Davis i A Passage to India, Nicole Kidman i Portrait of a Lady och ett nytaget porträtt(sic!) samt Peter O'Toole i Lawrence of Arabia.

Smärtsamt bra

Från den tid man verkligen hade stil

Fönstret mot Gården, James Stewart och Grace Kelly

Six Ribbons

Januari är en märklig månad (tanken stulen från frenchmix). Den är kanske mer än andra mycket beroende på vad man får. Minsta solstrimma - bokstavlig eller metaforisk - gör att allt är ljust, varmt och för en framåt och allt mörker i världen har vikt undan. Å andra sidan gör minsta motgång att mörkret faller över en och vinter och stagnation är utan slut.

Idag var en bra dag och alldeles nyss hörde jag en sång på SR Minnen jag glömt existerade och blev glad för påminnelsen. Jon English Six Ribbons, en fantastiskt vacker kärlekssång. Och den glädjen får mig att hålla ut ännu ett tag. För jag vet att det kommer ljusare tider. De är redan på god väg.