den bistra sanningen

hjärngympa

Så läste jag till slut de sista sidorna i en galen och galet bra bok; Slutet på mr Y av Scarlett Thomas. Redan från början gillar jag huvudpersonen Ariel Manto som håller på med sin doktorsavhandling om (litterära) tankeexperiment. Ariel älskar att läsa, det är det hon lever för. Hon överlevde en fruktansvärd uppväxt med förståndet i behåll genom att tillbringa större delen av tiden på bibliotek och plöja genom beståndet.

Strax efter att hennes handledare Burlem spårlöst försvinner från institutionen och sitt hem snubblar Ariel över ett exemplar av den extremt sällsynta boken Slutet på mr Y. Förundrad och upphetsad beger hon sig hem och börjar naturligtvis genast läsa boken - trots atthon är väl medveten om att det vilar en förbannelse över den, eller över den som läser den. I romanen hamnar huvudpersonen i en annan dimension - eller värld - som består av tankar, eller som manifesterar tankar; skapas av tankar och där man kan stiga in i andra personers tankevärld - och Ariel blir som besatt av att också ta sig dit. In short - hon lyckas. Men hon jagas av dem som vill ha denna dimension/värld för sig själv för att kunna stiga in i andras tankar och manipulera dem. Det är svårt att beskriva Slutet på Mr Y - Scarlett Thomas roman alltså - på ett rättvisande sätt, det låter lätt som något slags fånig Da Vincikod, men det är det absolut inte. Det är smart, spännande och vansinnigt roligt. Och den som är intresserad av vetenskapsteori, lingvistik, filosofi och kvantfysik har en guldgruva av fiktiva diskussioner att ösa ur. Det är mycket Lacan, Derrida, Baudrillard och Einstein.

Utgångspunkten är att allt är uppbyggt av samma materia: elektroner och kvarkar. Allt hör ihop, vi är samma och hör samman. "Kvarkar och elektroner kan kombineras för att bilda vad som helst i den fysiska världen: ett frö eller ett träd eller kol. Sedan ruttnar saker ner och byggs eller växer upp igen; allt av samma beståndsdelar." Det är väldigt tilltalande tankar tycker jag, det där med samhörigheten, helheten; enheten. När Ariel går in i en katedral på universitetsområdet och tänder ett ljus funderar hon över vad som händer med den energi som skapas på "platser som denna. Det är som om vi själva skapat Gud av all den här energin. Uppstår Gud ur människornas tankar, eller människorna ur Guds?"

Och i tankedimensionen/tankevärlden som Ariel hamnar i, består allt av tankar. Är då tankar materia? Ja, där är det så. Därför kan man tänka fram världen, ungefär som en sträng som observeras i ett kvantfysiskt experiment gör det man förväntar sig av den.

Jag vränger ut och in på hjärnan under läsningen, men inga tankegångar är för avancerade utan bara kul och spännande att fundera över, ifall teorierna är möjliga eller ej. Slutet på mr Y är rena hjärngympan, och samtidigt otroligt underhållande.

the King

Har kommit en bit in i första novellen i Stephen Kings Full Dark, No Stars och den är verkligen ruggig. Och välskriven. Man ser allt framför sig och det är riktigt läskigt. Det är 1922 och bland de oändliga majsfälten planerar en man att ta livet av sin hustru - och med lock och pock och falska hot får han med sig deras son. Det är helt fruktansvärt. King kan verkligen det där. Att skrämmas så man får frossa in i skelettet.

Ikväll läser jag vidare. Strunt samma om jag får mardrömmar - jag måste läsa.

Stephen Fry, womanizer

Som de flesta älskare av allt som har med Storbritannien att göra, är jag förstås kär i Stephen Fry. "Stephen Fry - actor, writer, raconteur and wit. Cerebral and sophisticated, a true Renaissance man. Or is he?" står det på baksidan av hans senaste alster. Ja, säger jag, he certainly is men han är också absolutely stark, raving mad. För denna bok avslöjar vidden av hans galenskap. Det är nämligen Mrs Frys dagbok som publiceras för första gången. Och hon avslöjar hans hemliga dubbelliv. "[...] the womanizing, the window-cleaning, the kebabs, the karaoke [...]"

Stephen Fry, förlåt, Mrs Fry har också en blogg förstås och twittrar, precis som Stephen. Och vilket äktenskapstycke de har! Inte sant?

Jag kan omöjligt motstå en bok som inleds med följande:

January 1 Saturday. Every January 1st is exactly the same - a cold grey afternoon, nothin on the telly and Stephen with his head down the toilet belching the theme to Dr Zjivago. [...] Apparently he spent the night unconscious in the S&M car park."

ur Mrs Fry's Diary.

Stephen har dock hård konkurrens av andra läsintressen på mitt nattduksbord. Här fick jag tips om Gillian Flynn och är djupt försjunken i Vass egg som är otroligt bra. Språk och stil påminner mig mycket om Raymond Chandlers hårdkokta hjälte, humor och stilistik. Jag gillar det stenhårt. Den är rolig, smart och otäckt spännande. Jag till och med drömde om rakblad inatt, fy katten, så engagerad är jag.

Vidare ligger Stephen Kings Full Dark, No Stars och väntar och under den en samling med Marilyn Monroes brev, dikter och anteckningar som Stanley Buchthal och Bernard Comment samlat ihop ur Lee Strasbergs kvarlämnade saker (han fick ärva Monroes prylar). Det var ingen dum brutta. Tvärtom. Hennes anteckningar och dikter tyder på en helt annan sak. Det är rörande att läsa hennes tankar och funderingar och beklämmande att en människa kan vara så missförstådd och olycklig, trots ett sådant massivt fokus.

Uppfriskande

Svalkande, flippat, lysande.

I was looking for a job and then I found a job

Ibland förundras man mer än vanligt över hur människan fungerar och resonerar. Jag har påbörjat ett vikariat på en av kommunens filialbibliotek och trivs som fisken i vattnet. Låntagarna på orten är trevliga och ganska många, faktiskt. Det är en välbesökt filial, till skillnad från andra filialer jag tidigare arbetat på.

På filialer blir det ju gärna så att folk inte plockar upp sina lånekort - om de ens har dem med sig - eftersom bibliotekarien vet vilka de är. Men konstigt nog verkar låntagarna också tro att man har överfört den ordinarie bibliotekariens ansikts- och namnminne i sin hjärna när man tar över som vikarie. Alla låntagarna har konstaterat att jag är ett nytt ansikte, men lik förbannat säger dem när jag frågar efter lånekortet: "Åh, det har jag aldrig med mig, jag är välkänd stamkund här, hö hö hö!"

Efter den tjugonde låntagaren som sagt så gott som exakt samma sak, tar jag ett djup andetag och säger, leende men något sammanbitet "Men jag är inte stamkund, så jag skulle gärna vilja låna ditt lånekort eller din legitimation, tack".

Hur tänker dem? Hur ska jag veta vad de heter? Tror de att det finns ett register med foton på låntagarna som jag varit tvungen att plugga in för att få jobbet?

Nå, det är inget stort problem, om än omfattande. Större - men tack och lov inte särskilt utbrett - är problemet med låntagare som talar om för en hur man ska sköta sitt jobb. "Leta i Libris. Det finns på den här adressen", sa en beskäftig farbror häromdagen och sträckte fram en utskrift från Libris. "Du får inte behålla pappret, men du kan få titta på det", fortsatte han.

Jag försökte tänka att han bara ville vara hjälpsam, men misstänker att det snarare var ett utslag av ett djupt rotat kontrollbehov.

Well, vi har alla våra problem. Men jag tänker definitivt inte låta honom bli ett av mina.

Sargassohavet

Jag läste ut Jean Rhys Sargassohavet häromnatten och har fortfarande inte riktigt hämtat mig från läsningen. Dels är boken väldigt intensiv, tät och klaustrofobiskt obehaglig, dels lägger den sig i den bästa roman som någonsin skrivits: Jane Eyre.

Jag tycker om Sargassohavet som självständigt verk, men som komplement till JE tycker jag mindre om den, kanske mest för att den svärtar ner min hjälte Rochester. När Rochester i Jane Eyre berättar för Jane om Bertha berättar han om någon som är vulgär, högljudd, ful i mun, oberäknelig och påfallande galen ända från början av deras äktenskap. I Sargassohavet är Bertha en ganska resonabel och klartänkt person, om än traumatiserad och labil. Hon försöker diskutera med Rochester men han är alldeles för påverkad av klimatet, isoleringen, hans fars och brors svek och den oroliga stämning som råder på ön efter att slaveriet avskaffats för att kunna agera förnuftigt. Dessutom blir han påverkad av människors illasinnade prat om Berthas eventuella galenskap och hennes mors öde. Alltså flyr han hem till trygga England för att installera Bertha och sig själv där. På vägen dit, i Sargassohavet, brister det för Bertha och hon blir galen på riktigt.

Men jag tycker att det är för mycket som inte stämmer i romanen för att jag ska kunna lägga Sargassohavet ovanpå Jane Eyre och få en helare bild av storyn. Nu har jag inte läst JE på ett par år, men jag kan inte minnas att man någonstans får reda på att Bertha egentligen heter Antoinette Cosway. Om någon vet så säg var, please! Och de ska leva tillsammans i fyra år innan de åker till England, men i Sargassohavet verkar det bara vara ett halvår, om ens det. Och så det här med att Bertha verkar vara hyfsat normal och stabil när de gifter sig, enligt Rhys, medan hon i JE visar tecken på galenskap redan då.

Dessutom är det svårt att få ihop två berättelser som är skrivna med så olika språk och stil.

Nej, för min del fungerar Sargassohavet nog bäst som fristående roman . Jag tycker inte att den går att pussla ihop med Jane Eyre: bitarna passar inte ihop riktigt och det går inte att tvinga ihop dem. Ändå måste läsningen avJean Rhys bli rikare och man känner till Jane Eyre.

Äh, jag får helt enkelt inte någon rätsida på den här romanen.

Men Jane Eyre står fortfarande kvar, orubbad, på första plats.

Tillägg: Namnet Antoinette nämns i Jane Eyre, när advokaten kommer och avbryter Rochesters och Janes bröllop. Men Cosway...Nix.

Världens undergång

I veckan som gick var jag på ett föredrag med årets augustpristagare Steve Sem-Sandberg. Det var fullkomligt briljant; han var fullkomligt briljant. Skarp, välformulerad, insatt, engagerad och klok. Han pratade naturligtvis om sin roman De fattiga i Lodz och visade bilder och dokument från detta märkliga ghetto som byggdes under andra världskriget i Polen. Med Jonathan Littells De välvilliga, Polanskis Pianisten samt dokumentärserien Världens undergång (vansinnigt bra) som går i Svt just nu, tämligen färska i minnet blev jag så berörd att ett par tårar trillade ner för kinden. För numera känner jag just det Sem-Sandberg i slutet av föreläsningen betonar så starkt: det som hände var inte en isolerad händelse som initierades av en galning, det var inte något vi kan skjuta ifrån oss och säga var förfärligt, det är inget vi kan fördöma eller bedöma utifrån den situation vi är i idag, det vi vet idag, det som är konsensus idag.

Det kunde varit vi. Vi kunde ha varit där. På vilken "sida" som helst. Just den frågan upplever jag efter varje avsnitt av Världens undergång. Hur skulle man ha resonerat om man varit tysk soldat? Rysk soldat? Fransman? Norrman? Allting och alla hänger samman och vi är för evigt knutna till det som hände. Det försvinner aldrig.

Det kunde varit du. Vem som helst av dem kunde varit du.

En vanlig dag på jobbet - en ögonblicksbild

Onsdag eftermiddag i december på biblioteket. Det är lugnt och tyst, och de två bibliotekarierna hjälper varsin låntagare vid receptionsdisken. Den ena blir klar med sin låntagare men hinner inte ens säga hej då till denna, förrän en man, modell äldre, stiger fram och slänger en näve mynt på disken och grinigt kräver: "Ge mig den här boken!" medan han daskar ner ett papper på disken intill mynten. Pappret är ett meddelande han fått hem om att hans reserverade bok inkommit till biblioteket och att han kan komma och hämta den. Mannens tonfall och ordval får bibliotekarien att häpet se på mannen och upprepa: "Ge mig den här boken?" "Ja, släng hit den nu, bara!" säger gubben mycket irriterat. "Det finns ingen anledning för dig att vara otrevlig" säger bibliotekarien och tittar på mannen utan en min av att vilja hämta boken. "Äh, otrevlig, men, va' fan? Släng hit boken nu då!" tjatar gubben.

Bibliotekarien vidhåller att mannen låter mycket otrevlig och att man faktiskt kan framställa sitt ärende på ett annat sätt än att ge order. Gubben fräser och blir allt mer otrevlig, faktiskt så pass otrevlig att andra låntagare säger åt honom att lugna ner sig och tänka på hur han uppför sig. "Men du har ju ett jobb" spottar gubben fram med illa dold avsky och menar förmodligen att det är bibliotekariens jobb att plocka fram böcker. Bibliotekarien medger att det visserligen är hennes arbete att hjälpa folk, men att det alltid blir trevligare om man är artig och visar lite respekt. Gubben tuggar vid det laget fradga men verkar inse att han inte kommer att få sin bok om han inte är tyst.

Bibliotekarien hämtar boken till mannen, ber om lånekortet, sträcker fram boken och ger honom kvitto på lånet, räknar ihop mynten - reservationsavgiften - och säger hej då, dock inte utan viss anspänning i rösten. När gubben försvunnit med sin ilska och sin bok får bibliotekarien mottaga mängder av sympati och uppmuntran från de andra låntagarna som bevittnat scenariot, och det är sådana människor - de varma, snälla, de som visar medmänsklighet - som får bibliotekarien att vilja fortsätta med sitt jobb istället för att antingen skaffa en AK4 och utföra en massaker eller ta livet av sig själv. Tack för att ni finns.

Scrooge, en riktig gullegris i jämförelse

Knäppgökar

Min förra chef sa alltid konkluderande, när vi talat om någon konstig figur, att "ja, alla är vi olika". Och det uttalandet rymmer faktiskt allt.

På min arbetsplats finns det många stammisar. Många kommer in varje dag, vissa blir man glad när man ser, andra inte. De låntagare man har minst lust att prata med dras obönhörligen till en som järnfilspån till en magnet. (Men det är som med män: de man inte är intresserade tror att man vill ligga med dem hur avvisande man än är, men de man verkligen vill knulla fattar ingenting.) Jag gjorde misstaget att svara en dam i sjuttioårsåldern när hon började prata med mig och nu hänger hon sig på mig så fort ögonkontakt etablerats - alltid på grund av slarv från min sida. Damen babblar i ett rasande tempo och bryter kraftigt på sitt hemspråk, eller rättare sagt: hon fyller i med icke-svenska ord där hon inte kan det svenska. Och det är märkligt irrelevanta saker hon kommer med (de gånger jag hänger med i samtalet som för det mesta sköts uteslutande av henne).

En annan besvärande figur är Norman. Jag kallar honom så på grund av att han bor tillsammans med sin mamma, trots en ålder på åtminstone fyrtio år (Psycho, ni vet). Han är kort, rätt fet och skallig. Varje dag kommer han till biblioteket och skriver ut bilder. Han flinade igår när jag gav honom utskrifterna och sa på grov dialekt (oh, den är inte vacker): "Jag har en sådan här tjock pärm med bilder nu, hö hö" och måttade cirka sju centimeter med fingrarna. "Nähä?" sa jag måttligt intresserat men det märkte han såklart inte, och började närma mig en annan låntagare som behövde ha hjälp.

Hans fuktiga hundögon följer mig vart jag än går i biblioteket. Jag kan inte rå för det, men he gives me the creeps.

Sedan finns det naturligtvis massor av trevliga och välartade låntagare som man glatt välkomnar och byter några ord med. De är tack och lov betydligt fler än knäppgökarna, även om den senare gruppen märks mer. Ett märkligt men ofrånkomligt faktum.