Regression på hög nivå

De senaste två veckorna har jag känt mig så himla trött, både intellektuellt och fysiskt, och har dessutom varit rejält förkyld. Jag har både Liza Klaussmanns Tigrar i rött väder och Kate Mortons The Secret Keeper hemma, men är helt oförmögen att ta itu med någon av dem - fast jag är helt övertygad om att de är hur bra som helst.

Det enda jag mäktar med är Merri Viks Lotta-böcker. Har den här gången börjat helt från början och är nu på Håll masken, Lotta. Det är precis alldeles lagom utmanande för min trötta och tomma hjärna och böckerna är lätta att ha med i sängen på kvällen och på bussen nästa dag.
Men rätt som det är slår läslusten till och då jäklar blir det åka av.
Det finns förresten en finfin Lotta-blogg numera. Här hittar man den.

Lotta - en vän i viken.

God save the Queen!

Har läst den helt underbart vansinniga The Queen and I på ett par eftermiddagar i solen på bänken som står mot söderväggen på mitt hus. De senaste dagarna har varit betydligt varmare än de brukar vara så här års, och jag bara tackar och tar emot vad jag får.

I Sue Townsends bok vinner republikanerna valet (genom lömska knep och subliminala budskap via tv-rutan) och dagen efter måste hela den kungliga familjen lämna Buckingham Palace och flytta in i nedgångna hus i ett inte särskilt glamouröst område. Alla går på soc och alla hanterar omställningen på olika vis.

Prinsgemålen går ner sig totalt, Charles njuter av friheten och ägnar sig åt friluftsliv på ljunghedarna, Harry och William acklimatiserar sig lika snabbt som Elizabeths corgi och anammar slang, brist på grammatik och hyfs. Hilarious, helt enkelt.

Men jag satt ändå där och hade lite ont i magen för hur i hela världen skulle det gå utan the Royal Family? Men slutet gav mig stor tröst i det fallet.

På bilden: Charlie Teck, kåkfarare.

Underbart flippat.

Jag öppnade Spelreglerna och sedan var det kört. Jag blev fast. Och kom inte loss. Inte för att jag ville komma loss. Den är så lätt, så självklar, så enkel. Och samtidigt så übersmart och genialiskt. Språket, berättelserna, idéerna.

Jag fullkomligt älskar de två längsta novellerna "Fakturan" och "Presenten". I "Fakturan" får huvudpersonen en fet faktura för allt det han upplevt i livet. "Tror du att allt det där är gratis" frågar en handläggare på företaget som skickat fakturan, när han ringer och undrar vad det är fråga om.

En rätt flippad kille.

Det är en så underbart flippad idé att komma på och samtidigt finns det ju en helt annan problematik eller tematik i novellen. Nämligen konsten att vara lycklig utan att egentligen "ha" så mycket, men ändå ha fått hög poäng när det gäller U. L. (Upplevd Lycka, som företaget baserar sina avgifter på). Huvudpersonen har upplevt mycket, haft starka passioner och känslor - både upp och ner, och det är det som ger honom en så hög poäng.

Handläggaren säger en sak som berörde mig mycket:

Folk är väldigt olyckliga. Dom flesta människor mår fruktansvärt dåligt. Dom har ont. Dom är sjuka och äter mediciner, har ångest, är rädda och oroar sig för saker. Dom kanske är stressade eller panikslagna, sörjer, har dåligt samvete, prestationskrav, koncentrationssvårigheter eller så är dom bara uttråkade, ifrågasatta, känner sig orättvist behandlade, lurade, misslyckade, skyldiga, you name it. Dom flesta människor upplever, på sin höjd, några år av någorlunda förnöjsamhet i barndomen. Det är oftast där dom får sina poäng. Efter det är det rätt mörkt. Du skulle bara veta.

Det låter oerhört sorgesamt, men det ligger förmodligen en del sanning i det.

Jag satt ute i solskenet i lä och läste novellen "Presenten" och garvade högt flera gånger. Helt genial. Ett par grannar försöker överträffa varandra i fina presenter men plötsligt vänder hela grejen och de ger istället varandra så mycket skit som det bara går. Att det tar ände med förskräckelse, kan man lugnt säga.

*

Idag har det sannerligen varit försmak av vår. Inte många plusgrader, men sol sol sol och jag har varit ute i flera timmar. Städat i trädgården lite, rensat fågelholkar, burit upp vinterkläderna på vinden (yes!). Kommer definitivt att somna gott med en bok över näsan. Vilken det blir får vi se.

upphetsande klipp

Sjukt roligt! Eller är det bara jag ...

those were the days, my friend

Så här såg barnprogrammen ut när jag var liten. Det var det här eller inget alls. Men det var bra, det var inga nonsensprogram som strök medhårs. Det var Fem myror, Från A till Ö och Sant och Sånt. Och man måste ändå medge att de här två snubbarna är enormt charmiga. Och Staffan Lings hår, brillor, kläder ... allt med honom är kult. Jag och brorsan läste fel och fick för oss att han hette Staffan Ung och att Bengt således, enligt barnets logik, hette Gammal i efternamn.

Enjoy!

hjärngympa

Så läste jag till slut de sista sidorna i en galen och galet bra bok; Slutet på mr Y av Scarlett Thomas. Redan från början gillar jag huvudpersonen Ariel Manto som håller på med sin doktorsavhandling om (litterära) tankeexperiment. Ariel älskar att läsa, det är det hon lever för. Hon överlevde en fruktansvärd uppväxt med förståndet i behåll genom att tillbringa större delen av tiden på bibliotek och plöja genom beståndet.

Strax efter att hennes handledare Burlem spårlöst försvinner från institutionen och sitt hem snubblar Ariel över ett exemplar av den extremt sällsynta boken Slutet på mr Y. Förundrad och upphetsad beger hon sig hem och börjar naturligtvis genast läsa boken - trots atthon är väl medveten om att det vilar en förbannelse över den, eller över den som läser den. I romanen hamnar huvudpersonen i en annan dimension - eller värld - som består av tankar, eller som manifesterar tankar; skapas av tankar och där man kan stiga in i andra personers tankevärld - och Ariel blir som besatt av att också ta sig dit. In short - hon lyckas. Men hon jagas av dem som vill ha denna dimension/värld för sig själv för att kunna stiga in i andras tankar och manipulera dem. Det är svårt att beskriva Slutet på Mr Y - Scarlett Thomas roman alltså - på ett rättvisande sätt, det låter lätt som något slags fånig Da Vincikod, men det är det absolut inte. Det är smart, spännande och vansinnigt roligt. Och den som är intresserad av vetenskapsteori, lingvistik, filosofi och kvantfysik har en guldgruva av fiktiva diskussioner att ösa ur. Det är mycket Lacan, Derrida, Baudrillard och Einstein.

Utgångspunkten är att allt är uppbyggt av samma materia: elektroner och kvarkar. Allt hör ihop, vi är samma och hör samman. "Kvarkar och elektroner kan kombineras för att bilda vad som helst i den fysiska världen: ett frö eller ett träd eller kol. Sedan ruttnar saker ner och byggs eller växer upp igen; allt av samma beståndsdelar." Det är väldigt tilltalande tankar tycker jag, det där med samhörigheten, helheten; enheten. När Ariel går in i en katedral på universitetsområdet och tänder ett ljus funderar hon över vad som händer med den energi som skapas på "platser som denna. Det är som om vi själva skapat Gud av all den här energin. Uppstår Gud ur människornas tankar, eller människorna ur Guds?"

Och i tankedimensionen/tankevärlden som Ariel hamnar i, består allt av tankar. Är då tankar materia? Ja, där är det så. Därför kan man tänka fram världen, ungefär som en sträng som observeras i ett kvantfysiskt experiment gör det man förväntar sig av den.

Jag vränger ut och in på hjärnan under läsningen, men inga tankegångar är för avancerade utan bara kul och spännande att fundera över, ifall teorierna är möjliga eller ej. Slutet på mr Y är rena hjärngympan, och samtidigt otroligt underhållande.