Ännu ett misslyckat försök

Så har jag då äntligen tittat på den nya Jane Eyre-filmen och naturligtvis blivit besviken. Fast den här gången trodde jag faktiskt inte att jag skulle bli det, för trailern såg så bra ut och Mia Wasikovska och Michael Fassbender verkade funka bra som Jane respektive Rochester. Och det gör de också, men oj, vad allt är nedkortat och förenklat. Det finns absolut inget djup (förutom i Wasikovskas ögon - hon speglar vad som händer inuti Jane väldigt bra. Hon spelar med blicken, som Nicole Kidman). Det är en fjäderlätt, snabbspolad tolkning av den bästa romanen i världshistorien. Den som inte läst Jane Eyre kan inte få mycket sammanhang i historien utan sitter förmodligen som ett frågetecken.



Den enda filmatisering som hittills hållit och dessutom är väldigt bra, är den från 1983 med Timothy Dalton och Zelah Clarke. Ingen kan spela Rochester som Timothy Dalton och manuset följer boken så gott som exakt.
Jämför bara Rochesters kärleksförklaring från de olika filmerna. Ovan finns den från 2011, nedan den från 1983.



Här nedan finns samma scen från serien Jane Eyre med Toby Stephens och Ruth Wilson från 2006, där manusförfattaren lagt till en massa onödiga underligheter i hela berättelsen. Och både Jane och Rochester är alldeles för tramsiga och flamsiga. Inget att ha.



Mitt råd är att läsa boken istället. Om och om igen.

Olidligt!

Hur trött jag än var igårkväll kunde jag bara inte sluta läsa Room Full of Bones. Den är så förbaskat spännande. Till slut somnade jag vare sig jag ville eller inte, så jag har fortfarande de sista femtio sidorna kvar. Oh, my. Nelson! Judy! Narkotikaligan! Lord Smith och hans stall och de arma hästarna! Jag låg och hoppade medan Judy och Clough var ute och sprang i mörkret ... Vilken olidlig spänning!

Ruth känns mer och mer som en god vän och jag börjar till och med gilla fåntratten Cathbad.

När kommer nästa bok om Rutan?

Stå inte där och flina, Elly. Sätt igång och skriv!

Porriga Sherlock

Just som jag konstaterat att en andra omgång av Sherlock börjat sändas i Storbritannien under julen, får jag reda på att den kommer att visas av Svt redan om en månad - wow! Sådant gillar man ju. När de är snabba. Ryktet har också nått mina öron att det blir sex i första avsnittet. Sherlock faller pladask för Irene Adler och damen i fråga syns i en nakenscen, vilken väckt stor uppståndelse bland pryda brittiska tv-tittare. Inget naket före klockan nio, gu'bevars! Själv är jag av en helt annan uppfattning och undrar om man vågar hoppas på att Sherlock himself kanske är naken.



För övrigt läser jag Söderlund och Söderlind. Båda väldigt bra. Jag äter grönsaker och semlor, lyssnar på gamla Eldoradoprogram, har plockat ner julsakerna och satt fram vita ljus och krokus i kruka. Dagarna går.

All I want for Christmas is Jackson Brodie

Hurra! Svt ska visa filmatiseringen av Kate Atkinsons Case Histories med Jason Isaacs i huvudrollen. Den 29 december kommer första avsnittet under namnet Brottsplats Edinburg och jag kommer att sitta bänkad i soffan och tänker inte låta mig störas av något eller någon.

Samma förutsättningar gäller när man visar en Downton Abbey julspecial den 30 december.

Det är inte så dumt med långhelger när tv köpt in så pass bra program att man kan bosätta sig i tv-soffan.

Resten av Svts julprogram kan man hitta här.

She never lost it, she was only lost for a while

Med bävan satte jag på Kate Bush nya album 50 Words for Snow när jag kom hem. Men det räckte med två sekunders lyssnande för att släppa oron och inse att damen ifråga fortfarande kan skapa magi och få mig att vaggas in i musikaliska underligheter och underbarheter. Det beror förmodligen till större delen på att det är Kate och ett piano som dominerar på skivan. Jag känner igen flickan som spelade in The Man with the Child in his Eyes för trettiofem år sedan och som fick mig att fullständigt kapitulera och ge mig hän åt livslång dyrkan. För jag älskar det här, jag älskar fortfarande Kate.
Visserligen gör hon inte riktigt lika starka låtenheter, så att säga, men stämningen och magin är densamma som alltid och på 50 Words for Snow anar man ekon av The Ninth Wave (b-sidan av Hounds of Love-albumet), A Sky of Honey (andra skivan på Aerial) och inte minst The Kick Inside. Igår kväll var jag så inne i musiken och borta i frostnupna, vita tankar att min arma pojkvän frågade om det var något som hänt när han ringde. Nejdå, jag lyssnar bara på lite musik, svarade jag.
Men det är verkligen inte vilken musik som helst. Det är magi på högsta nivå.
Sedan hade jag ju definitivt älskat 50 Words for Snow ännu mer om Kate strukit Elton Johns medverkan och sjungit verserna på Snowed in at Wheeler Street själv, men ingen är ju fullkomlig. Däremot är Kates son Berties medverkan på första spåret (herregud, det där lät som Kaj Kindvall från ett Discorama anno 1979) riktigt fint och han sjunger som en gosse i kyrkokören. Rent, ljust och väldigt innerligt. Äpplet har inte fallit långt från trädet alls.
Alla de hemska mixarna av gamla låtar på Director's Cut är förlåtna och begravda djupt i minnets dolda mylla. Med nya skivan visar Kate att hon fortfarande är Kate och inget tossigt före detta geni som fått en släng av alzheimer. Hon fick bara en liten knäpp men nu är hon tillbaka och jag är så tacksam för det. Tack.


Se fler av Kates fantastiska videos på Kate Bush Music Channel på YouTube.

Trist gotik.

Näe, vad är det här? Ett kapitel in i Sömngångerskan undrar jag var allt det där som beskrivits som ett möte mellan Sarah Waters och Charlotte Brontë (stora ord!) äger rum. Jag kan inte uttrycka min uppfattning bättre än Stringhyllan gör här. Trist, segt, ointressant och helt intetsägande. Goth? My ass.
Jag lämnar besviket tillbaka Essie Fox och tar itu med The Vault. Ruth Rendell är ju trots allt alltid Ruth Rendell och Wexford en sann vän i viken.

Älska tanten!

Det här är en bok som nästan alla vi (kulturtanter) som jobbar på bibblan står i kö på. Just nu är jag den lyckliga som har lånat hem den. För det är verkligen en fin bok - på alla sätt. Elin Ek blandar friskt recept på sylt och kakor, handarbetestips och hyllningstexter till diverse tanter som spelat roll.

Jag tycker verkligen om den här tanttrendstendensen - om man nu kan tala om en sådan. Men visst finns det väl ett slags strömning i tiden, kanske framför allt bland unga människor, att ta vara på de resurser som finns (till exempel bär och svamp och gamla kläder). Kanske som en motreaktion på konsumismen, vad vet jag. Man vill skapa själv, ha koll på vad man äter och vad man har på sig och man tänker till. Att man sedan bär praktiska förkläden, huckle och käcka praktiska handväskor är bara en cool bonus.

Den röda tråden i boken är dock inte lingonsylt utan civilkurage, något som är livsviktigt i ett samhälle. Att våga säga ifrån när något orätt sker, när någon säger något som inte är okej, när diverse obehagligheter som kan växa och bli riktigt otäcka kryper fram.

Bilden ovan som Hans Runesson tagit definierar på något sätt ordet civilkurage.

Och tant.

Hugh är bästa huvudkudden

Söndagar har i sommar varit bästa tv-dagen (när det gäller Svt). En riktig Britanniaday är det också. Först ut är min hjälte Hugh Fearnley-Whittingstall och hans goda liv (18.10), sedan är det engelska antikrundan och efter det är det Från Lark Rise till Candleford. Nice!

Förra veckan köpte jag hem The River Cottage cookbook som jag läser och begrundar som en god roman. Den är över fyrahundra sidor tjock med skönt grängat omslag och passar även utmärkt som kudde när man behöver nicka till ute i solen.

Foto: mitt

Skärpning, Kate!

Jag, som bokstavligen har dyrkat Kate Bush sedan jag var i elvaårsåldern (det var hennes fel att jag började tona håret rött och gjorde hål i öronen hemma i flickrummet trots att jag inte fick för mina föräldrar), blev naturligtvis eld och lågor när jag hörde att ett nytt album skulle släppas. Glädjen blev dock kort eftersom jag snart blev varse att det var nyinspelningar av gamla låtar det handlade om. Varför? Åh, VARFÖR?

När förra albumet Aerial damp ner tog det mig extremt lång tid att medge för mig själv att Kates storhetstid nog är över. Och ännu mer påtagligt blir detta faktum i och med Director's Cut. Jag tog tidigare idag mod till mig och lyssnade igenom skivan helt och hållet och nu har jag faktiskt lite ont i magen. Kate är fortfarande min husgud och ikon men bättre än hon var på Hounds of Love blir hon aldrig.

Sämre än på Director's Cut blir hon förhoppningsvis aldrig. För det är bitvis faktiskt riktigt kass. Mycket på grund av att Kate helt enkelt inte sjunger lika bra längre. Och lite för att det är för mycket gitarr (innan hon fick ihop det med sin gitarrist Dan McIntosh var hennes musik pianobaserad). Hennes speciella röst funkar bara ihop med hennes underliga musik i originella arrangemang med fairlight, piano och brorsan Paddys hembyggda instrument. Inte fucking elgitarr!

Ingen av låtarna har blivit bättre eller starkare och de enda som klarar sig något så när i jämförelse med originalversionerna är This Woman's Work och Song of Solomon. I långsamt suggestivt tempo klarar Kates röst av att låta stark och intensiv men oftast låter hon bara ganska löjlig. I Flower of the Mountain, tidigare The Sensual World, blir de upprepade "yes"-en en ren parodi på de ursprungliga mycket sensuella viskande "mmm, yeees".

Kate jobbar emellertid med en helt ny skiva och låt oss bedja till Apollo och andra musikgudar att det blir musik att älska.

Kates snygga hemsida hittar du här.

Ny Rendell i sikte!

Hurra, än är det krut i tanten! Ny Wexford-deckare kommer i sommar och den ska tydligen vara ett slags fortsättning på A Sight For Sore Eyes, vilket inte låter fel alls.

Jag som gillar Ruthans lantlige och bakåtsträvande kommissarie känner mig extra lycklig eftersom hon för ett par år sedan sa att Monster In The Box var den sista boken som skulle handla om Wexford.

Ruth Rendells The Vault kommer ut den 4 augusti.

those were the days, my friend

Så här såg barnprogrammen ut när jag var liten. Det var det här eller inget alls. Men det var bra, det var inga nonsensprogram som strök medhårs. Det var Fem myror, Från A till Ö och Sant och Sånt. Och man måste ändå medge att de här två snubbarna är enormt charmiga. Och Staffan Lings hår, brillor, kläder ... allt med honom är kult. Jag och brorsan läste fel och fick för oss att han hette Staffan Ung och att Bengt således, enligt barnets logik, hette Gammal i efternamn.

Enjoy!

"I am on fire!"

Vilket briljant sista avsnitt av Sherlock! Det var fullständigt lysande. Och klipphängaren i slutet, ja - den var helt genial. Gårdagens avsnitt var till och med bättre än det första. När Sherlock ser patologens nya kille och i det närmaste ohörbart konstaterar "gay" skrattade jag läppen av mig. Timingen är fantastisk och Sherlocks - och för all del ibland också Watsons - repliker är hisnande roliga. Som när Sherlock med långa steg skyndar efter Moriartys hantlangare och överlyckligt ropar "I am on fire!" bara för att det äntligen händer något livsfarligt i hans annars trista och händelselösa tillvaro (i början sitter han och förhör en för mord dömd man och det enda han reagerar på är de grammatiska fel mannen gör). Eller när de kommer upp ur tunnelbanans katakomber och Watson undrar över Sherlocks samarbete med nätverket av hemlösa: "So you scratch their backs, and then ...?" "And then i desinfect my hands!" svarar Sherlock blixtsnabbt.

jag vill också bo på baker street!

Tempot är högt och knappt hinner man smälta replikerna förrän nästa salva kommer. I love it! Och de trevande vänskapensbevisen i slutet var bara en rörande och kul bonus mitt i spänningen.
Och jag längtar, längtar, efter nästa omgång. Den sägs vara på gång och det finns ju många Conan Doyle-historier att bygga avsnitten kring.

oh, Sherlock

Så har man skaffat sig en sprillans ny favorit. Eller. Ny och ny. Sherlock Holmes har jag ju alltid tyckt om. Men nu gör jag det ännu mer och kommer att bänka mig vid tv:n de två nästkommande söndagskvällarna och inte låta något eller någon störa mig.
Roligt, spännande, välgjort och med väldigt bra samspel mellan skådespelarna. Och ohyggligt roligt. Holmes repliker fick mig att skratta så jag snudd på gled ner ur soffan, flera gånger. Och det är en väldigt bra förflyttning av Holmes och Watson till nutidens London, faktiskt. Det fungerar över förväntan.
Det är smart, det är snyggt, det är briljant på alla sätt och vis. Och som sagt - fantastiskt roligt.
Missa inte Sherlock på ettan, söndagar kl 21.00.
Jag blev så betuttad att jag till och med drömde om Holmes inatt. Jag sa "you're going to break my heart", men han bara log och svarade "I would never do that".
Jag är kär.

Vinterpärlor

Och jag som trodde att berättelsen om Mrs Chippy hade ett lyckligt slut. Jag hade fått för mig att den där Ernest Shackleton och hans män var ena riktiga hedersknyfflar som tog hand om skeppskatten också efter det att Endurance krossats av isen i Antarktis och gått under, och att kissen i fråga kunde åka hem till England och äta sardiner och vandra i gröna skogar igen.

Men så var det förstås inte. Den arma Mrs Chippy (en hankatt trots att han kallades Mrs C - detta eftersom hans husse gick under namnet Chippy) fick sätta livet till när besättningen var tvungna att lämna sitt skepp och vandra iväg på isen i jakt på fastland. Shackleton (som tydligen var en bra expeditionsledare men riktigt vissen på att planera) beordrade sina mannar att göra sig av med all överflödig packning, inklusive sådan som skulle nagga på deras matranson. Chippy, Mrs Chippys husse, förlät aldrig Shackleton.

Männen - nu husdjurslösa - slog läger på fastlandet på Elephant Island i ungefär tio månader medan Shackleton själv och ett par till stack iväg för att skaffa hjälp. Männen överlevde under ett par uppochnervända båtar och lagade mat på en spis som eldades med späck. Röken från denna spis var kolsvart och gjorde så att männens kläder och ansikten täcktes av en - kan man förmoda - vedervärdig hinna av svart fett. De var ingen vacker syn när Shackleton väl kom till deras undsättning i augusti 1916. (Se nedan.)

Mrs Chippys sista expedition är en liten pärla, smårolig, klok och allmänbildande och för den som har haft närkontakt med katter finns det många igenkännande leenden att hämta. Katten tar sitt arbete på fullaste allvar, jagar möss och spanar efter säl i vattnet. Han ser sig som en av besättningsmännen. "Jag förmodar att jag är något kortare till växten än många av mina skeppskamrater, men jag kan inte säga att jag någonsin funderat närmare på det" skriver kissen i sin dagbok.

En annan absolut lysande roman är Susan Hills The Small Hand. En riktigt ruggig spökhistoria i stil med Sarah Waters The Little Stranger. Det är en sansad och förnuftig man, Adam, i femtioårsåldern (gissar jag) som handlar med ytterst värdefulla gamla böcker (exempelvis förstaupplagor av Shakespeare) som är huvudperson, och en kväll när han är på väg hem till en av sina klienter ute på landsbygden utanför London kör han vilse och hamnar i en mycket vildvuxen trädgård. När han står vid grinden och tittar in känner han hur en liten hand tar hans. Den där handen återkommer vid senare tillfällen och försöker bokstavligen driva honom i döden. Allting hänger ihop med händelser Adam var med om i just denna övervuxna - då berömd och frodig - trädgård när han var fem år, men som han inte minns ett dugg av i vuxen ålder.

Det är oerhört väl berättat och historien är perfekt uppbyggd för att man ska bli uppskrämd och vilja veta mer; läsa vidare. Språket är underbart och Adams beskrivning av kärleken till böcker som artefakt är underbar och slår an många strängar i en bibliofils lilla hjärta.

Gotik, angloporr och bibliofili i en och samma lilla bok - den har ett högst förtjusande omslag och format - det är inte illa det.

Early bird

Imorse vaknade jag till min lycka arla i morgonstund (jo, faktiskt och nu ska ni får höra varför jag såg det som lyckosamt) och det betydde att jag, utan att stressa eller ha dåligt samvete för att jag borde göra något annat, kunde ligga och läsa i en dryg timme. Started early, took my dog är det slags bok man inte vill sluta läsa utan bara fortsätta, fortsätta... Som ju Kate Atkinsons romaner brukar vara.

Jag hoppas verkligen att BBC Ones filmatisering av Case Histories kommer att visas på svensk tv. Jag tror att Jason Isaacs kommer att bli en utmärkt Jackson Brodie. Med en bra roman som grund, bra skådespelare och BBC One Drama involverade kan det bara inte gå fel. Undrar vem som kommer att spela Julia?

Glädjebesked

Fick mail från Adlibris att Kate Atkinsons nya roman Started Early, Took My Dog finns att beställa. Men inte nog med det. Första delen i serien, Case Histories (De vilseförda) filmatiseras av BBC1 och vem som ska spela Jackson får ni reda på om ni klickar här.

Det är inte lätt att hålla reda på alla snygga danskar

Satt på jobbet, lite sysslolös och sur för att jag inte kunde vara ute i solen istället (därav gnäll på petitesser), och kollade i senaste reklambladet från Science Fiction Bokhandeln. Jag förfasades först över en bild på Bella och Edward från Twilight, där han håller henne i famnen, hon lutar sig bakåt och skulle förlora balansen ifall han inte höll henne, han har blicken fäst på hennes uppåtvända hals medan hon har blicken i fjärran och ser allmänt avstängd och blasé ut.
Vilken j-a tråkig bild av ung, passionerad kärlek.


Vidare förfasades jag av hur dåligt folk som har som arbete att skriva skriver. Hör här vad det står om en dvd med Vägen (dock inte i katalogen utan på SF Bokhandelns hemsida): "Världen är i stort sett död efter en trolig klimatkollaps". Vad menas? Är en klimatkollaps trolig? Är skribenten miljöexpert? Klimatexpert? Eller menade han/hon kanske att världen i Vägen i stort sett är död, troligen efter en klimatkollaps?

Jodå, svenska språket kan minsann vara lite knepigt ibland. Var man placerar orden i meningen får olika betydelse i slutänden, nämligen. Vad får de lära sig i skolan nuförtiden?
(Därmed inte sagt att min egen grammatik är felfri - men så får jag inte betalt för att uttrycka mig i skrift heller.)
Fast roligast i SF Bokhandelns katalog var att det står så här - också i texten som rör Vägen:
"Mads Mikkelsen är mycket bra som fadern". Ha ha ha! Dansk som dansk, eller?

All I want is to sing it out loud...

Ikväll tar Gareth Malone sig an ännu ett gäng ovilliga körsångare. Klockan åtta kan ni se honom värva snubbar i South Oxhey till sin kör, snubbar som hittills bara ägnat sig åt puben, fotboll och boxning.

Jag skulle i och för sig titta på Gareth vad han än gör, men det är verkligen roligt och upplyftande att se hur någon så hängiven som han får andra att se på saker, i det här fallet körsång (men det för säkert med sig andra saker också) ur ett annat perspektiv och upptäcka glädjen i att sjunga. Jag menar, man blir alltid glad av att sjunga och är man glad sjunger man. Möjligheten att kunna sjunga är på något sätt som en inbyggd glädjeackumulator i den mänskliga kroppen. Prova själv, du som kanske inte brukar sjunga. Antagligen har det en hel del med andningen och syresättningen att göra.

My God, nu låter jag som fräulein Maria i Sound of Music, men jag tycker verkligen om att sjunga.

Gareth är lite som Jamie Oliver i sin skolmatsserie. Han ger sig liksom inte utan tror benhårt på det han gör. Sådant gillar jag.

I give you the sweetheart Gareth:

Ode to Kate, del två

Förra sommaren vid den här tiden skrev jag en hyllning till Kate Atkinson, men det här är en hyllning till en annan Kate från de brittiska öarna. Igår premiärsatt jag utemöblerna för säsongen och läste - lusläste - artikeln (i Uncut) om Kate Bush jag nämnde i förra inlägget. Den spänner över tolv sidor och absolut briljant. Artikelförfattaren Graeme Thomson har gjort en djupdykning i albumet Hounds of Love, Kates bästa, starkaste och mest enhetliga någonsin. Det är makalöst intressant att läsa om hur hon utgick från demon och istället för att bara ha den som förlaga byggde på den, lade på fler lager och experimenterade med instrument, röster, fairlight, trummaskin och alla tekniska möjligheter. Hon och hennes dåvarande pojkvän Del Palmer, som också var hennes basist och fortfarande är, satt i studion hon byggt i uthuset hemma hos sina föräldrar i Lewisham. De började i november -83 och den blev klar knappt två år senare. En av studioteknikerna Hayden Bendall berättar hur han kom dit på morgonen, gick in i köket där hela familjen Bush satt samlad:

"You walked in through the garden into the kitchen: all the family's business and conversations took place around this huge kitchen table. Paddy [Kates ena bror] were always around, and the two dogs, Bonnie and Clyde, the hounds of love on the albums cover. There were pigeons and doves alla over the place, her dad smoking his pipe and her mum making sandwiches. It was idyllic."

Ja, verkligen. När man är uppvuxen i en familj där ens kreativitet ständigt blivit uppmuntrad och man känt sig trygg är det inte konstigt att ha en så stark övertygelse att det man vill göra musikaliskt är rätt, som Kate hade. Och har. Kate skrev The Man With the Child in His Eyes som finns med på debutalbumet The Kick inside när hon var tretton. Bara en sådan sak.

Kate, Bonnie och Clyde

När jag läste artikeln kom jag på en av anledningarna till att jag tycker så mycket om just Hounds of Love. Den handlar till stor del om naturen. Efter den förra skivan The Dreaming hade hon köpt en stor gård i Devon där hon höll på i trädgården mycket. "The stimulus of the countryside is fantastic", sa hon. Låten The Big Sky handlar om hur hennes katt brukade sitta på grindstolpen och titta upp på stjärnhimlen på kvällarna. Baksidan - för på den här tiden fanns det en baksida på skivalbumen, ungdomar - är till större delen en tematisk helhet som rör sig i utomhus: is, vatten, sjöar, åar, skog, snö, koltrastar, dimma... The Morning Fog är en underbar hyllning till det nära, det verkliga: en morgon när naturens skönhet är slående.

"Part pop record, part epic romantic poem, Hounds of Love 'has a mystical, bardic quality that is part of our ancient British tradition" menar Youth från Killing Joke som medverkar på skivan. Och det stämmer. Natrurromantiken har alltid varit framträdande i den brittiska kulturen.

Efter tjugofem år är det fortfarande mitt favoritalbum, alla kate(sic!)gorier och den berör mig lika starkt varje gång. Efter Hounds of Love har hon inte nått samma svindlande höjder igen, det är alla kritiker och fans överens om. Men å andra sidan är hon tillräckligt bra vad hon än gör - hon är ju Kate Bush.

Ett svart hål djupt in i hjärtat, magen, själen

I Kulturnyheterna häromveckan recenserade Per Sinding-Larsen - en man vars omdöme jag synnerligen respekterar - en nyutkommen cd av debutanten Anna von Hausswolff. Klipp visades, musiksnuttar spelades och jag blev totalsåld. Förhäxad, hypnotiserad.

I senaste numret av musiktidningen Uncut finns en lång artikel om hur min all time heroine Kate Bush påverkat andra musiker. Under åren har jag tyckt det varit ganska tröttsamt att höra hur diverse halvbegåvade sångerskor jämförts med denna gudinna, exempelvis den i mitt tycke urtrista Tori Amos - bara för att de spelar piano och sjunger okonventionellt - men när man hör hur Anna von Hausswolff sjunger, hur hon använder rösten som ett instrument, kommer man inte undan tankeassociationen.

Kate

För mig sällar von Hausswolff sig till den exklusiva skara av sjukt musikaliskt begåvade musiker med starkt röst de spelar på där förutom Kate Bush också Joanna Newsom befinner sig och även P J Harvey på skivan White Chalk. Den sistnämnda har dock inte samma vackra röst, även om hon använder den på samma sätt som de andra.

På youtube kan man se The Tram Sessions, där Anna von Hausswolff sitter på spårvagnen och sjunger. Cool, superbra. Hennes musik är svart som Harveys White Chalk-skiva, vacker som Kate Bush och rösten är stark, egen och med risk för att låta patetisk: otroligt uttrycksfull. Den går rakt in i magen på en. Och framför allt är hennes musik melodisk. Lika lite som jag tycker om fragmentariska romaner, tål jag atonal och tja, omelodisk musik. Men von Hausswolff skriver låtar man kommer ihåg, melodier.

Debutalbumet Singing From The Grave kom förra veckan. En stjärna är född. Missa henne inte.

Favoriter på albumet är Move on, Pills och The Book.