Framtidshopp

Snöstormen på kvällen den 23 var vacker och julstämningsfull, men det regn och tö och gråväder som varit närvarande sedan julafton gör att jag bara vill plocka ner julpyntet och gå in i en ny fas - vänta på våren-fasen (vilken alltid inleds med nyår, för min del).
Men tills helgerna är över och saker och ting återgått till sitt vanliga sköna lunk, sjunker jag in i Barbara Vines The Child's Child, min julklappsbok. Den är, som Vine alltid är, lysande och en bra bit in lovar den samma lågmält berättade, ytterst dramatiska händelser som exempelvis The Grasshopper eller A Brimstone Wedding. Medan jag ligger här i soffan och smaskar i mig non-stops ekar i huvudet något Ruth Rendell sa i en intervju nyligen. Hon tränar i sitt hemmagym varenda dag och betonade: "I am very fit!".
Det är bra. Ju bättre form hon är i, desto troligare är det att hon lever länge och alltså skriver mååånga böcker till. Ta en halvtimme till på löpbandet, Ruthan.

Snyggt åttiotalsmode och julklappsfilm

 Julstämningen lade sig över nejden ungefär samtidigt som snön. Det var en perfekt första december. Snöfall, frostigt, glittrande och vackert och den mest flippade julkalendern på länge tog sin början (har aldrig sett mer queera spöken!).

Jag pysslar som aldrig förr och klipper och klistrar och viker och får fram vackra stjärnor och snygga julkort. Jag sitter också framför datorn och klickar skamlöst hem julklappar till mig själv eftersom jag tycker jag förtjänar det. Igår öppnade jag den nästan igenfrusna brevlådan (det var minus arton till och med här i Skåne, folks!) och fann första omgången paket. Inuti låg den ganska bortglömda med absolut rafflande-i-Hitchcockstil-thrillern från 1987 Suspect med Cher och Dennis Quaid (1987 var ett lysande år för Cher, då kom också Witches of Eastwick samt underbara Moonstruck), A Christmas Carol (förstås) med Patrick Stewart som Scrooge och blåögde Richard E Grant som den arme Cratchit, och Groundhog Day som av någon anledning alltid får mig att skratta, hur många gånger jag än sett den.

Jag började med (jajaja, julklappar är till för att öppnas) att titta på Suspect. Förutom att den verkligen är spännande finns det en vintrig krispighet i den bleka solen, och den utspelar sig lämpligt nog i veckan före jul. Cher spelar försvarsadvokat åt en mordanklagad, dövstum hemlös (Liam Neeson i en av hans första roller) och Dennis Quaid sitter i juryn och upptäcker att en del saker inte är ordentligt utredda. Han gör en del efterforskning på egen hand och ger Cher lite hintar här och där som kan hjälpa henne att fria hennes klient.

Cher är ju tjusig på ett lite botoxartat sätt, men hon spelar utmärkt och är alltid väldigt avslappnad och naturlig i de filmer hon gör. Här går hon omkring i rymliga kappor, bekväma stora tröjor och mjuka brallor och platta stövlar och det gör mig väldigt glad att se att det fanns ett åttiotal som inte var totalt anskrämligt utan rätt snyggt. Och något helt annat än modet som råder nu, när plaggen så ofta ser ut att vara en eller ett par storlekar för små. Varför? Både obekvämt och fult och man ser dessutom större ut än man är.

Själv ska jag sticka ett par benvärmare, skaffa stora sweatshirts och ha platta stövlar till mina leggings och vänta på nästa julklappspaket. Den här gången med böcker.

Regression på hög nivå

De senaste två veckorna har jag känt mig så himla trött, både intellektuellt och fysiskt, och har dessutom varit rejält förkyld. Jag har både Liza Klaussmanns Tigrar i rött väder och Kate Mortons The Secret Keeper hemma, men är helt oförmögen att ta itu med någon av dem - fast jag är helt övertygad om att de är hur bra som helst.

Det enda jag mäktar med är Merri Viks Lotta-böcker. Har den här gången börjat helt från början och är nu på Håll masken, Lotta. Det är precis alldeles lagom utmanande för min trötta och tomma hjärna och böckerna är lätta att ha med i sängen på kvällen och på bussen nästa dag.
Men rätt som det är slår läslusten till och då jäklar blir det åka av.
Det finns förresten en finfin Lotta-blogg numera. Här hittar man den.

Lotta - en vän i viken.

Alan Garners magiska mytiska värld

När jag var ganska liten, kanske åtta-nio år (minns inte året. Den gick första gången 1972 men det här måste ha varit ungefär fem år senare), gick Alan Garners ungdomsroman Elidor, det gyllene landet som sommarlovsföljetong på radio och jag var trollbunden. Livrädd, men fascinerad, förälskad och fast. Kanske var det där min kärlek till skräck tog sin början.

Jag gjorde som min storebror (jag var en fruktansvärd men hängiven härmapa) och läste De tre fördömda och blev ännu mer skräckblandat förtjust. Alan Garner hängde sedan med under åren, och jag läste Stenens visdom och Den förtrollade stenen (ja, det är mycket med sten i Garners berättelser) och Orion i ögat. Det finns ett slags magi, något ogripbart och outtalat i Garners romaner. Man vet inte säkert hur det går; om slutet är lyckligt eller inte, och det störde mig nog lite grann när jag var barn.

Det var först när jag som vuxen läste om De tre fördömda som jag insåg vilken lysande författare Garner är. Jag var så rädd att håren reste sig i nacken och jag inte vågade släcka ljuset och den känslan har jag fått varenda gång jag läst om denna briljanta berättelse. Den är definitivt hans mästerverk, men det klart - Elidor står inte långt efter (tänkt, när barnen ser hur någon försöker öppna dörren utifrån fast ingen står på trappan - hu! Och den grå tysta världen i Elidor... Ruskigt! Och vansinnigt sorgligt).
Jag blev hemskt glad när jag såg att en ny bok av Garner skulle komma ut, dessutom en avslutning av Colins och Susans äventyr från Den förtrollade stenen (fy, när de blir jagade av svartalverna...).

Alan Garner, läskig gullefarbror.

Boneland är inte en barnbok, inte ens en ungdomsbok utan skriven för vuxna, vilket äger en viss logik eftersom Colin numera är medelålders. Garner gör det verkligen inte lätt för sig. Romanen är skriven i ungefär samma fragmentariska och korthuggna stil som jag minns att Orion i ögat är. Det tar en stund innan man lär sig språket, stilen, dialogen, och kommer in i berättelsen. Den är allt annat än lättillgänglig och färdigtuggad. Här handlar det om fullkornsprosa och man får själv fylla i luckorna men det är underbart att få använda fantasin, om än ganska frustrerande att inte få tydliga och klara besked. För inte får man några svar på det man kan ha undrat över i Den förtrollade stenen och Månen över Gomrath. Man blir inte det minsta klokare på Colins och framför allt Susans öde, däremot  bjuds det på underbara resonemang och svindlande tankeutsvävningar om tid och rymd, myt och vetenskap. Det är det som är den stora behållningen av Boneland, åtminstone för min del.

Nu i lager

Beställd och klar! Har stora förväntningar efter den senaste, mycket välskrivna och fint sammanvävda Distant Hours. Det kan bli hur bra som helst.

Sjukt spännande

Jag har tidigare skrivit om Belinda Bauers debutroman Mörk jord, som jag tyckte mycket om. Både skildringen av pojkens tankar och sätt att resonera, och dito tillhörande den fängslade pedofilen känns trovärdiga och rimliga. Uppföljaren Skuggsida kändes däremot inte lika gedigen utan snarare lite galen, med polismannen Jonas Holly som mer eller mindre flippar ut på ett ganska häpnadsväckande sätt.
I Ni älskar dem inte avslutar Bauer sin trilogi om folket i byn Shipcott där Exmoor, heden som omger byn, spelar så stor roll. Konstapel Holly är tillbaka och det man trodde hände i Skuggsida känns inte längre lika självklart. Kanske det inte alls var som man uppfattade det?
Ni älskar dem inte är fullproppad av sjuka typer (särskilt en, och då talar jag inte om Holly) och så gott som alla figurer i romanen skildras ingående och levande. Belinda Bauer skriver oerhört bra och känsligt och översättningen (utkom på Modernista i september) är helt okej. Ni älskar dem inte är vansinnigt spännande och jag hade nästan samma problem med att lägga ifrån mig boken om kvällarna som jag har närhelst jag läser en roman av Sharon J Bolton.
Shipcott-trilogin rekommenderas å det varmaste.

Goda nyheter

Hittade det här på fejan imorse. Good news indeed!

Arktisk hjältinna

Hur mycket jag än tycker om miss Marple, Puck Bure, Vera Stanhope, Evie Oliver och Ruth Galloway finns det helt klart hjärterum för fler tuffa och originella hjältinnor. Den senaste heter Edie Kiglatuk och är bosatt på Umingmak Nuna, det vill säga Ellesmereön i Norra Ishavet, strax väster om Grönland.
Jag vet inte varför, men det är något med arktisk miljö som jag bara inte kan motstå. Jo, förresten jag vet precis varför. Kylan, isen, havet och snön gör mig livrädd. Det är den absolut gräsligaste och mest skrämmande miljö och klimat jag kan tänka mig, men ändå är jag sjukt fixerad vid Arktiska (och Antarktiska) upptäcktsresande och skildringar, romaner och foton från de här bistra områdena.
Jag tror jag blev varse min fascination när jag såg Ingenjör Andrés luftfärd och fylldes med fasa inför deras planer och vad som sedan hände. Jag menar: tänk! Vilken mardröm!
Några av mina favoritböcker har detta kyliga tema. Michelle Pavers Evig natt, Susanna Jones When Nights Were Cold och inte minst Amy Sackvilles mästerverk Still Point.
I Där ingen har gått är miljöbeskrivningen lika skräckinjagande som den av vad folket stoppar i sig. Sälköttsgröt till frukost? Inte det? Jäst valrosstarm? Blodsoppa? När de äntligen hittar något smarrigt att äta - röding - smaskar de i sig huvudet först och framför allt delikatessen ögat.
Okej, men frånsett den i mina ögon vidriga matkulturen inuiterna har, är romanen svinspännande, välskriven och underhållande. Och bildande, faktiskt. Författaren Melanie McGrath är från England men har bott i Arktis så hon lär veta vad hon pratar om när hon beskriver livstil och kultur. Att leva i en sådan kyla ("det var milt och behagligt, bara 20 grader minus", typ) måste påverka en människa, kynnet, sättet, känslor och tankegångar - hur man ser på världen. Det är väldigt intressant att fundera på.

Hur som helst, Edie är björnjägare och vildmarksguide och under en tur med några jägare blir en av dem skjuten och det blir utgångspunkten för en svindlande intrig som Edie inte kan låta bli att reda ut.
McGraths coola (sic!) hjältinna har drag både av Elly Griffiths egensinniga Ruth Galloway och Peter Höegs orädda Smilla, men är för övrigt helt sin egen.
Som väl är ska det dyka upp fler böcker om Edie, men innan dess - läs den här!

 

Otäckare och otäckare

Tog flexledigt ett par timmar i förmiddags och satt ute i solen (tänk vilken tur att jag kunde det). Och läste. Ut min bok. Det var helt enkelt omöjligt för mig att lägga ifrån mig den. Herregud, vad spännande Sharon J Bolton skriver, det är helt sjukt. Det är läskigt och nervkittlande och nagelbitande. Som en blandning mellan Elly Griffiths och Elizabeth Hand, kan man kanske säga. Inte lika snällt som Griffiths, men inte heller så rått som Elizabeth Hand (men lika läskigt). Ikväll är det dags att öppna nästa Bolton-bok. Köpte nämligen alla tre som inte finns översatta än. Awakening var det som jag läste ut imorse, ikväll blir det Dead Scared och då har jag ändå kvar Now You See Me.
Och dessutom är Gone Girl av Gillian Flynn på väg hem till mig per kunglig post.
Am I a lucky girl or what?

Bolton-mania

Läste Ond skörd helt maniskt och samma dag jag lämnade tillbaka den på bibblan, lånade jag hem Sharon J Boltons första thriller Rov. För en kvart sedan tvingade jag mig att slita mig från boken efter tre timmars morgonläsning. Hon skriver så förbaskat bra, helt enkelt. Så fruktansvärt spännande och otäckt, håren reser sig i nacken och man vill bara skrika "nej, lita in på honom!" till huvudpersonen. Jag är inte en konspiratoriskt lagd människa, men de sammansvärjningar som finns i Boltons hittills två romaner tror jag benhårt på. Det är mycket med barn och blod. Huvva. I love it.

Oh, joy!

Inte nog med att Ruth Rendell kommer med en spänningsroman i eget namn i augusti, The St Zita Society. Hon kommer också ut med en ny roman under pseudonymen Barbara Vine i december: The Child's Child. Underbara nyheter. Min favoritförfattare alla kategorier är still going strong (and produktiv), trots att hon är över åttio år. Må hon leva ut i hundrade år!

Här är Ruthan tillsammans med kompisen Phyllis (aka PD James) och kisse.

Comfort reading

Såg i SvB:s Sommarens böcker att Johan Theorin kommer med en ny bok i juni. Hurra, tänkte jag och trodde att det var nummer fyra i Ölandskvartetten. Men icke. Istället är det en samling kortare berättelser (På stort Alvar) som utspelar sig på Öland, men roman numro fyra (Rörgast) får vi tydligen vänta på lite till. Johan Theorin har uppenbarligen skrivkramp.

Precis som jag, fast jag egentligen kanske skulle kunna skriva hyll(ande)meter om de Lotta-böcker jag plöjer igenom (och har gjort ett par veckor nu). De är så förbenat trevliga (åh vad jag gillar att alla är artiga mot varandra) och sympatiska och när man läser så här många på raken, typ femton-tjugo, lär man verkligen känna Lotta och hennes sextiotalsvärld. Ändå är det samma problem och oro som nu. Människan är sig lik och att plocka fram sina ungdomsböcker är alltid till stor tröst. Och nöje.

Lite amerikanska Södern, anyone?

Den här skulle kanske kunna vara något... Eller vad sägs om detta?

"After a personal tragedy, Chicago writer Ava Dabrowski quits her job to spend the summer in Woodburn, Tennessee, at the invitation of her old college friend Will Fraser and his two great-aunts, Josephine and Fanny Woodburn. Her charming hosts offer Ava a chance to relax at their idyllic ancestral estate, Woodburn Hall, while working on her first novel.

But Woodburn is anything but quiet: Ancient feuds lurk just beneath its placid surface, and modern-day rivalries emerge as Ava finds herself caught between the competing attentions of Will and his black-sheep cousin Jake. Fascinated by the family’s impressive history—their imposing house filled with treasures, and their mingling with literary lions Fitzgerald, Hemingway, and Faulkner—Ava stumbles onto rumors about the darker side of the Woodburns’ legacy. Putting aside her planned novel, she turns her creative attentions to the eccentric and tragic clan, a family with more skeletons (and ghosts) in their closets than anyone could possibly imagine. As Ava struggles to write the true story of the Woodburns, she finds herself tangled in the tragic history of a mysterious Southern family whose secrets mirror her own."

citat från amazon

Iskallt, livsfarligt, vidrigt och härligt

Så har jag hetsläst Available Dark och varit ute på en kylig, mörk och våldsam resa. Jag har känt mig lika frusen som Cass måste ha gjort under sin resa till Helsingfors och sedan till Island. Hon är ju så illa klädd! Jag har själv varit på Island och tycker väderbeskrivningarna är väldigt träffande och exakta. Det är svinkallt, snön kan vräka ner för att övergå i hagel eller regn och sedan solsken - kallt - på det. Island är väderhelvetet på jorden. Ödsligheten och kargheten känns i hela kroppen när man läser. Mörkret, det snudd på obeskrivliga våldet (men Elizabeth Hand beskriver det naturligtvis både utmärkt och vidrigt) sitter som en istapp av skräck i magen, ovissheten om vem som är att lita på ... Ruskigt, härligt, hemskt och beroendeframkallande.

Generation loss - here I come!

Än en gång tackar jag Helena för tipset.

Underbart flippat.

Jag öppnade Spelreglerna och sedan var det kört. Jag blev fast. Och kom inte loss. Inte för att jag ville komma loss. Den är så lätt, så självklar, så enkel. Och samtidigt så übersmart och genialiskt. Språket, berättelserna, idéerna.

Jag fullkomligt älskar de två längsta novellerna "Fakturan" och "Presenten". I "Fakturan" får huvudpersonen en fet faktura för allt det han upplevt i livet. "Tror du att allt det där är gratis" frågar en handläggare på företaget som skickat fakturan, när han ringer och undrar vad det är fråga om.

En rätt flippad kille.

Det är en så underbart flippad idé att komma på och samtidigt finns det ju en helt annan problematik eller tematik i novellen. Nämligen konsten att vara lycklig utan att egentligen "ha" så mycket, men ändå ha fått hög poäng när det gäller U. L. (Upplevd Lycka, som företaget baserar sina avgifter på). Huvudpersonen har upplevt mycket, haft starka passioner och känslor - både upp och ner, och det är det som ger honom en så hög poäng.

Handläggaren säger en sak som berörde mig mycket:

Folk är väldigt olyckliga. Dom flesta människor mår fruktansvärt dåligt. Dom har ont. Dom är sjuka och äter mediciner, har ångest, är rädda och oroar sig för saker. Dom kanske är stressade eller panikslagna, sörjer, har dåligt samvete, prestationskrav, koncentrationssvårigheter eller så är dom bara uttråkade, ifrågasatta, känner sig orättvist behandlade, lurade, misslyckade, skyldiga, you name it. Dom flesta människor upplever, på sin höjd, några år av någorlunda förnöjsamhet i barndomen. Det är oftast där dom får sina poäng. Efter det är det rätt mörkt. Du skulle bara veta.

Det låter oerhört sorgesamt, men det ligger förmodligen en del sanning i det.

Jag satt ute i solskenet i lä och läste novellen "Presenten" och garvade högt flera gånger. Helt genial. Ett par grannar försöker överträffa varandra i fina presenter men plötsligt vänder hela grejen och de ger istället varandra så mycket skit som det bara går. Att det tar ände med förskräckelse, kan man lugnt säga.

*

Idag har det sannerligen varit försmak av vår. Inte många plusgrader, men sol sol sol och jag har varit ute i flera timmar. Städat i trädgården lite, rensat fågelholkar, burit upp vinterkläderna på vinden (yes!). Kommer definitivt att somna gott med en bok över näsan. Vilken det blir får vi se.

Jorå. Den är snart här.

Okej, snön ligger vit på taken, men ändå. I helgen kommer den att smälta åtminstone här, för nu ska det bli plusgrader, regn. Underbart. Tänk alla dofter: jord, mull, gödsel, grönt. Det är ljust när man går upp på morgonen. Och fortfarande ljust när man kör hem från jobbet; man behöver inte ha helljuset på längre. Imorse hade jag solbrillor på i bilen för solen var så skarp när den gick upp. Visserligen var det snorkallt och jag hade snowboots och halsduk virad tre varv, men ändå.

Solen är varm, det har droppat helt galet från taken i veckan och jag har till och med suttit ute med en kopp te och en Lottabok i näven någon halvtimme och fått en hälsosam rodnad på kinderna. På en fårskinnsfäll, men ändå.

Det är den tiden på året som man pälsar på sig sjukt mycket på morgonen men håller på att förgås i raggsockarna och yllekoftan under dagen. Det är nu det syns hur blek man är och att det är dags att boka tid för benvaxning.

Det är två månader sedan vintersolståndet, och bara en enda futtig månad till vårdagjämningen. Ni hör va? Vårdagjämning.

Underbart, läskigt

Helena har ju sällan fel och jag litar stenhårt på hennes lysande boktips. Speciellt eftersom jag gärna läser på engelska. Senast var det Don't Breathe A Word av Jennifer McMahon som jag köpte efter att ha läst rapporten på Dark Places. Efter att haft den liggande på nattduksbordet till förmån för A Room Full of Bones (absolut fantastisk, allt jag hoppades et cetera. Läs Helenas recension här. Jag har inget mer att lägga till den) plockade jag fram den i söndags. Och oj oj, vad jag gillar den! Personerna, personteckningen, miljön, intrigen... Det är så bra och så läskigt och man anar skuggor i berättelsen hela tiden, ungefär som Phoebe ständigt ser skuggor i ögonvrån.

Böcker som Don't Breathe A Word får mig att känna mig överlycklig för att jag lever, för att jag kan läsa och att det finns en sådan lyxig, underbar och livsnödvändig uppfinning som romanen. Vad kan man mera önska av livet? Ge mig en bra bok så är jag nöjd och blir glad och snäll och klok på kuppen.

Olidligt!

Hur trött jag än var igårkväll kunde jag bara inte sluta läsa Room Full of Bones. Den är så förbaskat spännande. Till slut somnade jag vare sig jag ville eller inte, så jag har fortfarande de sista femtio sidorna kvar. Oh, my. Nelson! Judy! Narkotikaligan! Lord Smith och hans stall och de arma hästarna! Jag låg och hoppade medan Judy och Clough var ute och sprang i mörkret ... Vilken olidlig spänning!

Ruth känns mer och mer som en god vän och jag börjar till och med gilla fåntratten Cathbad.

När kommer nästa bok om Rutan?

Stå inte där och flina, Elly. Sätt igång och skriv!

Porriga Sherlock

Just som jag konstaterat att en andra omgång av Sherlock börjat sändas i Storbritannien under julen, får jag reda på att den kommer att visas av Svt redan om en månad - wow! Sådant gillar man ju. När de är snabba. Ryktet har också nått mina öron att det blir sex i första avsnittet. Sherlock faller pladask för Irene Adler och damen i fråga syns i en nakenscen, vilken väckt stor uppståndelse bland pryda brittiska tv-tittare. Inget naket före klockan nio, gu'bevars! Själv är jag av en helt annan uppfattning och undrar om man vågar hoppas på att Sherlock himself kanske är naken.



För övrigt läser jag Söderlund och Söderlind. Båda väldigt bra. Jag äter grönsaker och semlor, lyssnar på gamla Eldoradoprogram, har plockat ner julsakerna och satt fram vita ljus och krokus i kruka. Dagarna går.

Krokus och pärlhyacint och nytt från BBC

Lika mycket som jag älskar julen och längtar dit under november och december, lika starkt längtar jag efter att lägga allt bakom mig när väl annandagen är till ända. Ner med adventstakar, pynt och röda dukar. Fram med gröna och gula ljus, vita dukar och pärlhyacint i kruka.

Jag vet. Det är inte ens januari, men sådan är jag. Är alltid långt före verkligheten. Men hittills har det gått bra och jag gillar att kunna längta, släppa loss drömmar och tankar på vår och ljusa morgnar och kvällar.

Och det är enkelt att fantisera om vår när det knappt varit en enda frostnatt i vinter (här nere i Skåne, that is) och man hör koltrasten drilla en solig decemberförmiddag. Det kommer säkert något bakslag med arktisk kyla och snö i februari, men strunt samma.

Gårdagen bjöd på ny tv-serie från BBC på Svt; South Riding. Man blev väl inte helt överraskad av själva storyn (inte hittills i alla fall) men ändå. En bra historia, välgjort, välspelat och himmel vad sugen jag blev på att tona håret rött. Jag var rödhårig hela min ungdom och visst är det något visst med rött hår när man är blekfisar som jag och Anna Maxwell Martin...

Den trettonde historien är lika trevlig den här gången som för fyra år sedan. Något förutsägbar, men bra. Trevlig. Underhållande, med mysig miljö och allt en anglofil kan önska sig.

Men vad katten ska jag läsa imorgon när sista sidan är läst? Ständigt dessa problem...

Min favorit från South Riding: en poet i vardande, Lydia Holly