Jag blir inte klok på vad jag tycker

Näe, jag blir inte klok på Snöängel. Inte på boken och inte vad jag tycker om den. Och inte vad jag egentligen tycker om Anna- Karin Palms stil heller. Det är ju så länge sedan jag läste något nytt av henne, kanske jag sitter fast i en föreställning om att hon är fantastisk, bara för att jag tyckte det för femton-tjugo år sedan? Kanske jag gillar henne eller tror att jag gillar henne bara för att jag tycker om en fellow anglofil? Jag minns det Sommarprogram hon hade i början av nittiotalet, hur jag blev trollbunden vid radion under hela programmet fast jag varit på väg någonstans och bara passerade radioapparaten (på den tiden fanns det radioapparater, dears).

Jag har nämligen vissa problem. När jag läser hur Hedvig träffar på olika människor och genast inleder seriösa samtal med dem blinkar en obehaglig, rentav äcklig lampa i bakhuvudet på mig. Lampan stavas Marianne Fredriksson. I hennes romaner brukar folk som inte känner varandra också flockas, föras samman av yttre faktorer, gärna kring ett middagsbord, och diskutera kååånsten, liiivet, kääärleken und so weiter. Och motvilligt drar jag mig till minnes att i Målarens döttrar, ja där flockades människor runt trevliga middagsbord både en och två, kanske fler gånger. Och den tanken får mig att skruva generat på mig. Palm och Fredriksson - skulle de ha något gemensamt? Nääääe. Så kan det ju bara inte vara.

Icke desto mindre tycker jag det är underligt när en unge, Ishmael, som är fem år, sitter och samtalar (märk väl: samtalar. Han tappar inte tråden eller blir okoncentrerad eller uttråkad och sätter igång att leka eller härma en bil medan han drar med skeden över bordsduken som en femåring troligtvis skulle göra - eller har jag fel?) med Hedvig och sin storasyster Aisha och säger så här: "Jamen [...] som i sagorna, det finns ju alltid vissa typer. Prinsen, prinsessan, häxan, den onde kungen, den kloka gumman och sådär. Om man till exempel fattar att man är prinsen, då vet man ju att det kommer att sluta med att han besegrat de onda och vunnit prinsessan och halva kungariket!"

Vilken femåring har analyserat sagor så grundligt att han känner till något som återkommande arketyper och kan formulera att de finns? Vilken femåring är intresserad av att se på sagor på det viset? Vilken femåring menar att man måste komma på vilken typ man är i livet för att veta hur det ska sluta? Har han läst Jung, kanske? Excuse me, men jag känner inte att den här femåringen är något vidare trovärdig vilket ger Palm ett minus, ett stort minus.

Ändå fortsätter jag av någon anledning att läsa - jag som alltid släpper taget om en bok ifall den inte ger mig det jag vill ha. Så tydligen har Snöängel ändå något speciellt. Jag fortsätter att läsa.

Patetiskt åttiotal på pricken

Jag läste ut Don't Breathe A Word i måndags kväll, men har faktiskt inte riktigt smält den än. De där sista sidorna, alltså... Brrr! Det var länge sedan jag läste en bok som hållit mig på helspänn sida upp och sida ner (i 444 sidor) på det sättet. Det bästa är att man faktiskt kan tolka slutet på flera sätt. Jag tänker inte utveckla möjligheterna vidare, men själv tolkade jag det på det sätt som ger mig själsfrid. Som en förlossningspsykos, helt enkelt. Någon annan möjlighet vill jag inte ens fundera på.

Som på beställning var den en låntagare som lämnade tillbaka Snöängel igår, och eftersom det inte fanns någon på kö och det var tomt på nattduksbordet lånade jag hem den. Ända sedan jag läste Faunen -91 har jag gillat Anna-Karin Palm som bara den. Det är mycket anglofilt, mycket mysterier och naturromantik . Precis som jag vill ha det. Och ett väldigt fint språk - som i och för sig ibland kan kännas lite väl genomarbetat, snudd på pretentiöst. Men samtidigt ger det där lite ungdomligt pretentiösa en genuin känsla av just det åttiotal som Snöängel utspelar sig under. Syrran snurrar upp sitt hennade hår med en pensel, Hedvig själv knallar runt i stan och ler för sig själv - jisses - hur patetisk kan man bli? Jo, precis så som när man är runt tjugo. Jag hade själv hennarött hår med penslar i. Jag känner igen så mycket, därför upplever jag att språket speglar tiden, åldern.
Jag älskar Palms sätt att snurra in sig i verkligt djupsinniga funderingar och känslonystan - och formulera det på ett glasklart och vackert sätt. När jag läste kvinnolitteratur på universitetet skrev jag ett paper där jag analyserade erotiken i Faunen och ju mer jag skrev, desto mer hittade jag. Berättelserna har extremt många lager och tolkningsmöjligheter, och det framkom fler och fler ju djupare in i romanen jag tog mig.

Och sedan har jag Ann Cleeves senaste Vera Stanhope på lut också; The Glass Room. Känns tryggt för en veritabel abibliofobiker att ha lite på lager.

dear john

Häromdagen pratade jag med min storebror och lyssnade när han entusiastiskt berättade att han köpt John Ajvide Lindqvists Pappersväggar och hur bra den var, i synnerhet den första novellen. Den där speciella stämningen i hans berättelser jämförde brorsan med den i Håkan Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Hur man känner igen, hur man identifierar sig med och väcker egna minnen till liv. Konsten att skildra ett barns tankar. Det är inte många som klarar det lika fint.

Med min brors glädje färsk i minnet lånade jag hem Ajvide Lindqvists senaste novellsamling Låt de gamla drömmarna dö som ljudbok. Det blir ju så ibland att man fastnar för en bok någon låntagare lämnar tillbaka. Jag fick cd-boken i mina händer och efter att ha räknat skivorna lånade jag ut den till mig själv.

Jag har försökt lyssna på sammanlagt två ljudböcker i mitt liv och det var verkligen misslyckade projekt. Den första gick ganska bra, men jag gjorde misstaget att lyssna i mörkret i sängen på kvällen. Hur skulle jag veta var jag somnat? Kan tillägga att det var kassetter den gången... Spola fram, spola bak... Andra försöket var för ett drygt år sedan när P D James Patienten kommit ut. Det var hopplöst. Det gick inte. Jag hann lyssna i tio sekunder innan jag tappade koncentrationen och började tänka på annat och utan att tänka på det gick från ljudkällan och gjorde något annat. Visserligen kräver James fokus eftersom hon skriver mer och mer omständligt för varje roman och för varje år hon lägger på sin redan höga ålder men det berodde inte på det. Det var bara helt fel uppläsare. Thomas Bolme är en bra skådis (Åh, tänk Peppis i julkalendern Julens hjältar) men han var värdelös som uppläsare, åtminstone när det gäller Patienten.

Men Låt de gamla drömmarna dö är en helt annan femma. Jag lyssnar och lyssnar och lyssnar. Stryker, knådar deg, vispar majonnäs, dricker te - och lyssnar. Wow. Det är John Ajvide Lindqvist själv som läser och han gör det utomfuckingordentligt.

Lilla stjärna var en fjantig roman, tycker jag. Hur bra som helst ända tills Lilla stjärna herself börjar leka med borrmaskinerna. Ajvide Lindqvist har ett mycket bra språk, levande, fängslande och samtidigt korrekt. Och han kan få ihop bra berättelser. När jag hörde följetongen "Tindalos" kom jag på hur lik han är Stephen King. Fantastiskt bra språk, lysande personskildningar, briljanta miljöbeskrivningar plus den där lilla obehagliga känslan av att något är fel.

Just i "Tindalos" blev deras likheter extra uppenbara eftersom Ajvide Lindqvist flippar ut på precis samma sätt som King gör i Drömfångare. Berättelserna är fängslande och obehagliga och intima men så - vips! Ett monster introduceras. Jag frågar mig varför, för det förstör den trovärdighet som dittills byggts upp i berättelsen. Men jag accepterar det ändå, för att resten är så j-a bra.

Hur som helst. Tummen upp för ljudböcker och för John Ajvide Lindqvist.

Och parallellt läser jag - som riktig bok - Carol Goodmans Arcadia Falls. På omslaget har Daily Express citerats: "Miss Jean Brodie meets Donna Tartt". Jag menar - vem kan motstå en sådan blurb? Inte jag som älskar Muriel Spark och Tartt och Carol Goodmans De döda språkens sjö.

pinsamt dålig skräck.

Jag läste om Amanda Hellbergs debut Styggelsen på flera bloggar när den kom ut för ett par år sedan och kände att jag verkligen ville läsa den. Den verkade ruggigt bra. Jag har till och med lånat hem den en gång från bibblan, men kom mig liksom inte för att sätta igång. I dagarna kom hennes andra skräckroman, Döden på en blek häst, ut och under två kvällar har jag plöjt igenom halva boken. Men nu tror jag inte att det går längre. Den är dålig. Skitdålig. Jag är ledsen, men något annat kan jag inte kalla den.

Den handlar om Maja Grå (samma Maja som är med i Styggelsen), en ung kvinna vars mamma försvann när Maja var tio år. Nu är hon tjugo och försöker lägga sitt gamla ensamma och olyckliga liv bakom sig genom att flytta till Oxford där hon kommit in på en konstutbildning; narrativ illustration. I samband med det hittas Majas mamma mördad på stranden i Brighton. Maja hör och ser spöken, bokstavligt, och känner till exempel hur hon är i sin mammas kropp när hon mördas. Hon hittar meddelanden från sin döda mamma och upplever underliga saker medan hon samtidigt försöker finna sig tillrätta på sin kurs. Hon har ett sjätte sinne.

So far so good. Men så är det språket. Jag tål det bara inte. Visst är de i England och visst talar de engelska med varandra - men varför peppra dialogen med engelska uttryck? Läsaren fattar ändå att de är i England, att de talar engelska. "Där borta har vi sittplatser - fort, hugg dem, Maja. My feet are killing me" säger exempelvis Majas rumskompis Nikita (bara namnet). Eller den här: "Hell, jag tycker inte att Leo, jag menar professorn, är sig riktigt lik från i somras. Det är liksom något ... jagat över honom, don't you think?"

Det vore en sak att skriva så ifall romanfigurerna var från England men befann sig i Sverige och försökte prata svenska men fick ur sig en och annan fras på engelska. Men som det är nu funkar det inte. Det blir bara dåligt. Dessutom finns det alldeles för många anglicismer i meningsbyggnad och idiom.

Och sedan är det Majas underliga reaktioner på spökerierna. Vid ett tillfälle biter hon sig i läppen och börjar blöda och Hellberg beskriver i ett halvt stycke hur blodet kontrasterar mot den vita, darrande handen som hon slagit för munnen. Det är tjatigt, hackigt och babbligt utan ett flöde. Romanidén är bra men jag tycker inte genomförandet fungerar.

Det märks inte minst i scenerna som ska återge lektionerna och samtalen med professorn. Jag har själv harvat mig igenom diverse konstskolor under många år och jag har då aldrig hört sådana taffliga resonemang och diskussioner som man får läsa i Döden på en blek häst. Konsten och det konstnärliga uttrycket diskuteras på en nivå som ligger långt under till och med den mest grundläggande och det blir helt enkelt inte trovärdigt.

Jag skippar Hellberg och återgår till Stephen Kings andra noveller (har bara hunnit läsa den första och längsta, vilken var oerhört välskriven om än lite överdriven och verklighetsfrämmande på visa punkter...) i Full Dark, No Stars. Han kan skräck, han.

Vinterpärlor

Och jag som trodde att berättelsen om Mrs Chippy hade ett lyckligt slut. Jag hade fått för mig att den där Ernest Shackleton och hans män var ena riktiga hedersknyfflar som tog hand om skeppskatten också efter det att Endurance krossats av isen i Antarktis och gått under, och att kissen i fråga kunde åka hem till England och äta sardiner och vandra i gröna skogar igen.

Men så var det förstås inte. Den arma Mrs Chippy (en hankatt trots att han kallades Mrs C - detta eftersom hans husse gick under namnet Chippy) fick sätta livet till när besättningen var tvungna att lämna sitt skepp och vandra iväg på isen i jakt på fastland. Shackleton (som tydligen var en bra expeditionsledare men riktigt vissen på att planera) beordrade sina mannar att göra sig av med all överflödig packning, inklusive sådan som skulle nagga på deras matranson. Chippy, Mrs Chippys husse, förlät aldrig Shackleton.

Männen - nu husdjurslösa - slog läger på fastlandet på Elephant Island i ungefär tio månader medan Shackleton själv och ett par till stack iväg för att skaffa hjälp. Männen överlevde under ett par uppochnervända båtar och lagade mat på en spis som eldades med späck. Röken från denna spis var kolsvart och gjorde så att männens kläder och ansikten täcktes av en - kan man förmoda - vedervärdig hinna av svart fett. De var ingen vacker syn när Shackleton väl kom till deras undsättning i augusti 1916. (Se nedan.)

Mrs Chippys sista expedition är en liten pärla, smårolig, klok och allmänbildande och för den som har haft närkontakt med katter finns det många igenkännande leenden att hämta. Katten tar sitt arbete på fullaste allvar, jagar möss och spanar efter säl i vattnet. Han ser sig som en av besättningsmännen. "Jag förmodar att jag är något kortare till växten än många av mina skeppskamrater, men jag kan inte säga att jag någonsin funderat närmare på det" skriver kissen i sin dagbok.

En annan absolut lysande roman är Susan Hills The Small Hand. En riktigt ruggig spökhistoria i stil med Sarah Waters The Little Stranger. Det är en sansad och förnuftig man, Adam, i femtioårsåldern (gissar jag) som handlar med ytterst värdefulla gamla böcker (exempelvis förstaupplagor av Shakespeare) som är huvudperson, och en kväll när han är på väg hem till en av sina klienter ute på landsbygden utanför London kör han vilse och hamnar i en mycket vildvuxen trädgård. När han står vid grinden och tittar in känner han hur en liten hand tar hans. Den där handen återkommer vid senare tillfällen och försöker bokstavligen driva honom i döden. Allting hänger ihop med händelser Adam var med om i just denna övervuxna - då berömd och frodig - trädgård när han var fem år, men som han inte minns ett dugg av i vuxen ålder.

Det är oerhört väl berättat och historien är perfekt uppbyggd för att man ska bli uppskrämd och vilja veta mer; läsa vidare. Språket är underbart och Adams beskrivning av kärleken till böcker som artefakt är underbar och slår an många strängar i en bibliofils lilla hjärta.

Gotik, angloporr och bibliofili i en och samma lilla bok - den har ett högst förtjusande omslag och format - det är inte illa det.

Sansad anglofili - om sådan nu finns

Förra veckan fick jag i mina händer Kate Mortons nya roman The Distant Hours. Det är en tjock lunta på dryga 650 sidor och efter fyrtio av de sidorna är jag redo att avlägga en första rapport. I love it.

I Mortons debutroman The House at Riverton vräkte hon på med vad man kan föreställa sig var allt hon någonsin älskat i brittisk litteratur och film.

I efterordet nämnde hon flera tv-serier, bland annat Upstairs, downstairs om jag inte missminner mig, som inspiration. Och det märktes.

Det blev nästan lite för mycket av det goda, det vill säga sådant som alla anglofiler älskar. Miljöer, kläder, sätt att uttrycka sig, kläder, möbler, intriger...

I sin andra roman, The Forgotten Garden, var det en något mer sansad anglofili (om nu någon sådan finns) som fanns som ram och filter. Visst fanns där den typiskt engelska trädgården, anspelningar på The Secret Garden (och Frances Hodgson Burnett), små cottages, hemgjorda teblandningar, den lilla byn (som tagen ur Midsomer Murders - minus morden, då) et cetera, et cetera. Men som sagt - anglofilin var något mer sansad och intrigen fick ta mer plats och jag anade att Kate Mortons författarskap hade en enorm potential (trots att en pensionerad kollega kallade The Forgotten Garden för pigroman).

Med The Distant Hours känns det som att Morton verkligen har hittat rätt . Språket är (vad jag kan bedöma) utsökt utan att vara sökt och överarbetat, personerna är fint tecknade och miljöerna är mycket levande och verkliga. Den enda nackdelen som jag kan se det, är att själva boken är så tjock att den är besvärlig att hantera när man ska läsa i sängen. Men det kan jag leva med.

Edie jobbar på ett mycket litet förlag i Notting Hill och får i uppdrag att köra ut på landsbygden i Kent för att ordna ett kontrakt med en författare. På vägen hem kör hon vilse och ser en skylt där det står "Milderhurst Castle". Hon tvärbromsar, eftersom hon känner igen namnet från ett brev hennes mamma fått ett par månader tidigare. Ett brev som hade skickats 1941, men som legat bortglömt i en försvunnen postväska ända tills nu, när postverket äntligen delar ut det. Brevet hade fått Edies mamma att gråta och Edies mamma är inte den som visar känslor i första taget. Mamman berättar så pass mycket för Edie att hon under kriget evakuerades från London som barn och hamnade på Milderhurst Castle hos den egensinniga Juniper Blythe, då sjutton år, och hennes äldre tvillingsystrar och deras far, författaren. Han har bland annat skrivit Mud Man, en barnbok som Edie älskade så mycket som barn att hon stal den från biblioteket.

Och här står nu Edie, på ett B&B strax intill Milderhurst Castle, med löftet om att få en guidad tur inuti slottet dagen efter.

Jag ber om ursäkt för att jag inte skriver mer, men The Distant Hours pockar obönhörligen på min uppmärksamhet...

Boklig vederkvickelse

Minette Walters Dödlig list (Fox Evil) var lika bra rakt igenom; en av hennes bästa skulle jag vilja påstå. Efter den hade jag tänkt ta itu med den franska författarduon Claude Izners Mordet i Eiffeltornet och det gjorde jag också. I tre kapitel kämpade jag - hårt. Sedan gick det bara inte mer. Jag blev alldeles sjösjuk av hur de olika personerna fokaliserades (det hoppas friskt mellan olika huvudpersoner, ibland i samma mening, lite grann som Mons Kallentoft gör), jag klarade helt enkelt inte av det. Och den krystat klämkäcka tonen, som en illa dold - och sämre utfört - stöld från Carina Burmans böcker om Euthanasia. Jag lade ifrån mig boken och letade sedan igenom högen på nattduksbordet. Bergens döttrar? Njae, inte just nu. Peter Robinson? Njae, jag har ju just läst en brittisk deckare. Istället plockade jag fram Lars Ulvenstams Ulvens sommar, som jag har haft liggande sedan början av sommaren då jag slukade första halvan. Nu fortsatte jag med andra halvan och ack vilken vila, och samtidigt vilken vederkvickelse, att läsa något så proppat med substans och visdom. Lars Ulvenstam funderingar rör sig kring återkommande temata varje sommar. Det är hur människor levde förr: hur tillvaron och världen och dess villkor förändrats så oerhört under 1900-talets senare hälft; det är det svindlande universum och det är döden. Döden, döden, döden, som Astrid Lindgren alltid sa när hon ringde upp sin syster (bara för att få den biten avklarad, liksom). Han älskar sin kolonilott, han älskar sin Lena och han sitter i sin minnesberså och betraktar trädgårdens och livets förunderligheter och krumbukter.

I vår ungdom tror vi att händelserna som spelade en roll i vårt liv kommer att anmäla sig med pukor och trumpeter. Men när vi på ålderdomen ser tillbaka, visar det sig att de stora grejerna trängde sig in helt still, nästan obemärkt som genom en bakdörr, att våra största erfarenheter faktiskt skedde i våra stillsammaste ögonblick, att det är just i den skenbara overksamhetens timma som vår själ arbetar.

Nu är emellertid min älskade Ulv också utläst och jag har tre alternativ att välja mellan.

Maria Lang - Svar till ensam Eva

Jenny Berthelius - ... Kom ljuva krusmynta

Frans G Bengtsson - Tankar i gröngräset

Ack, ljuva dilemma, eller kanske snarare trilemma...

I write like...

I write like
Kurt Vonnegut

I Write Like by Mémoires, Mac journal software. Analyze your writing!

... och det hade jag banne mig ingen aning om. Måste genast läsa något av karln. Han måtte vara riktigt bra...

Det är inte lätt att hålla reda på alla snygga danskar

Satt på jobbet, lite sysslolös och sur för att jag inte kunde vara ute i solen istället (därav gnäll på petitesser), och kollade i senaste reklambladet från Science Fiction Bokhandeln. Jag förfasades först över en bild på Bella och Edward från Twilight, där han håller henne i famnen, hon lutar sig bakåt och skulle förlora balansen ifall han inte höll henne, han har blicken fäst på hennes uppåtvända hals medan hon har blicken i fjärran och ser allmänt avstängd och blasé ut.
Vilken j-a tråkig bild av ung, passionerad kärlek.


Vidare förfasades jag av hur dåligt folk som har som arbete att skriva skriver. Hör här vad det står om en dvd med Vägen (dock inte i katalogen utan på SF Bokhandelns hemsida): "Världen är i stort sett död efter en trolig klimatkollaps". Vad menas? Är en klimatkollaps trolig? Är skribenten miljöexpert? Klimatexpert? Eller menade han/hon kanske att världen i Vägen i stort sett är död, troligen efter en klimatkollaps?

Jodå, svenska språket kan minsann vara lite knepigt ibland. Var man placerar orden i meningen får olika betydelse i slutänden, nämligen. Vad får de lära sig i skolan nuförtiden?
(Därmed inte sagt att min egen grammatik är felfri - men så får jag inte betalt för att uttrycka mig i skrift heller.)
Fast roligast i SF Bokhandelns katalog var att det står så här - också i texten som rör Vägen:
"Mads Mikkelsen är mycket bra som fadern". Ha ha ha! Dansk som dansk, eller?

Klädsel: aftontoilette

Så har den då äntligen dumpit ner i brevlådan: inbjudan till de kungliga festligheterna i juni. Ja, inte i min brevlåda då, tyvärr. Jag hade gärna gått på en fest där föreskriven klädsel lyder "aftontoilette". Jag älskar stavningen, ordet, doften av stil, aningen om gammaldags bal, historiens vingslag som flaxar i en sådan formulering.

Partiledaren för kommunisterna kommer inte att tacka ja till inbjudan och värdparet är bara att gratulera inför det beslutet.

När jag var liten var min mamma kommunanställd, och hennes närmaste chef hade en bild av vår då nyblivna drottning i sitt arbetsrum. Den där chefen var inte särskilt populär bland de andra.

RIP Kerstin Thorvall

Så har Kerstin Thorvall lämnat den jordiska världen, den enda kvinna i världen som kunde bära upp en ful, asymmetrisk och experimentell frisyr utan att se ut som en kulturkärring, trots att hon i högsta grad var det; fantastiskt duktig tecknare och tillika författare. Det finns mycket i hennes romaner jag inte gillar och hennes alter egon tycker jag ofta direkt illa om, men konstig nog har jag alltid känt stark sympati för dem. Framför allt skriver hon så rysligt bra. Stilen och språket är otroligt ...tja, bra. När jag var tonåring läste jag med förtjusning Tänk om det är klimakteriet, trots att jag inte hade en aning om vad klimakteriet var. Efter hand insåg jag att det var något som skulle drabba även mig och var glad för att det skulle dröja länge tills det började forsa från olika ställen. Jag är en grön bänk i Paris är det senaste jag läste av henne och det är en samling mycket starka dikter och den rekommenderas varmt. Annars ingår ju Det mest förbjudna i allmänbildningen och den självbiografiska trilogin som inleds med Att skjuta arbetare är kanske hennes bästa och bredaste romaner.

Den som inte har läst Kerstin Thorvall tidigare bör genast skubba till närmaste loppis eller antikvariat. Där brukar hennes böcker finnas till billig penning.

Gåshudsframkallande melankoli

Att skriva ner de förflugna tankar som far genom de inklingska hjärnvindlingarna i april verkar ganska ointressant nu när det är vår och det finns massor att göra utomhus. Man har ju trädgård. En trädgård som vaknar. Jag plöjer gärna olika nummer av Allt om trädgård och diverse trädgårdsböcker, just nu Trädgårdens natur av Lotte Möller och Engelska trädgårdar av Ann Larås. Jag gillar Lotte Möllers böcker. Klart, hon är ju anglofil hon med och blandar alltid in lite Englandsporr. Men hon har också trevliga tankar och resonemang om trädgårdens vara. Om man gillar både trädgård och England är hennes fina bok Till England ett hett tips.

Till slut - in a good way - kom jag till sista sidan i The Still Point av Amy Sackville. Det måstevara en av de bästa romaner jag läst i mitt liv. Fullkomlig. Språkligt, strukturmässigt och intrigmässigt. Melankoliskt, eftertänksamt och präglat av en stark närvaro, medvetenhet.

Strax före förra sekelskiftet far polarforskaren Edward Mackley iväg med sin expedition för att finna den exakta nordpolen men kommer aldrig tillbaka. Han är nyligen gift, och mycket förälskad, och hustrun sitter i sin svågers och svägerskas hus och väntar. År efter år. Först efter sextio år får hon reda på vad som hände, när man finner hans kropp begravd i isen och kan överlämna hans dagbok till henne.

Samma dagbok läser Mackleys brors barnbarnsbarn Julia drygt hundra år senare, när hon sitter i samma hus och försöker strukturera Mackleys saker och samla ihop material till en bok. Hon identifierar sig starkt med Mackleys änka Emily, trots att hennes man i högsta grad är levande. Deras äktenskap är dock mycket skakigt, kanske mest för att de inte längre når varandra eftersom Julia skärmat av sig från livet som fortgår utanför huset och Simon, maken, är trött på och känner sig frustrerad av hennes "nonworldliness".

Fridtjof Nansen

The Still Point är som roman också en aning utomvärldslig, och de ganska korta berättelsefragmenten från olika tider och platser som överlappar och pusslas ihop skapar en stark men melankolisk väv. Styckena ur Mackleys dagbok är oerhört starka och Sackville har tagit hjälp av Nansens och andra polarforskares berättelser för att få den så autenstisk som möjligt. Och det funkar. Jag har ständig gåshud av obehag när isen, snön, det halvårslånga mörkret, det lika långa bländande ljuset, smutsen, bristen på mat, tröttheten, fasorna - ja, allt detta som beskriver den mardröm detta sökande efter nordpolen utgör. Med samma intensitet och närvaro beskriver Sackville den heta sommardag som vi följer Julia - och Simon.

Det arktiska området

The Still Point finns på the long list till Orange-priset.
Här finns en fin recension i the Independent.

Fara vilse bland fragment

Efter att ha läst flera lysande recensioner av Elin Ruuths Fara vill blev jag såklart väldigt sugen på att läsa den. Sagt och gjort, när jag fick syn på den i vagnen med nya böcker på bibblan lånade jag den utan att blinka. Började läsa och fångades genast av humorn och reflektionerna över de små detaljerna i tillvaro. Men efter några sidor blev det bara oerhört tröttsamt. På varje sida i den lilla boken står det ett par rader eller ett par stycken, inte mer. Ibland dyker det upp några meningar som med lite god vilja kan påstås knyta ihop fragmenten till en helhet, men det funkar lik förbaskat inte. Elin Ruuth har språket, formuleringsförmågan, humorn och begåvningen. Men hon har inget att berätta. Inte för mig.

Men jag hyser samma förhoppning inför Ruuths författarskap som inför Martina Lowdens och Amanda Svenssons: att de kommer igen när de har en plot, en story, en intrig, en berättelse. För alla skriver de förbannat bra, det är bara det att väl formulerade fragment ur en anteckningsbok aldrig kan bli en roman.

I Janet Frames makalösa tankevärld

Janet Frames tre självbiografiska romaner ligger som grund till Jane Campions utmärkta film An angel at my table. Frame diagnostiserades felaktigt som schizofren när hon var drygt tjugo år och tillbringade sedan flera år på psykiatriska kliniker. Lyckligtvis räddades hon undan en fatal lobotomi tack vare att hennes debutbok blev prisbelönt. Verkligheten överträffar verkligen dikten ibland.
Mot ännu en sommar skrevs redan 1963 men Frame ansåg att den var alldeles för privat och att hon inte ville ge ut den förrän efter sin bortgång. Inte så mycket, tror jag, för att den skildrar en helg hos ett par bekanta och möjligen utlämnar dem, utan snarare för att hon utlämnar sig själv och hur hon fungerar eller rättare sagt inte fungerar mentalt. I Frames alter egos huvud (Grace Cleaves) flödar tankarna smidigt och välformulerade men när hon ska försöka få ut dem ur munnen torkar dem ihop och blir små infertila russin. Grace Cleave är oförmögen att fungera socialt, hon vet helt enkelt inte hur hon ska bete sig. Eller; hon vet vad hon borde göra och säga men det går bara inte. Allting låser sig och blir fel.
I sina bekantas kalla hus i norra England längtar hon hem till sin skrivmaskin för att samtala med sina romanfigurer istället.
Personligen har jag alltid haft en aning svårt för obeslutsamhet, för folk som är så menlösa att de går med på allt trots att de skriker: nej! Nej! i sina huvuden. Grace vill egentligen inte hälsa på sina bekanta men eftersom de insisterar går hon med på det. Trots att hon vet att det kommer att bli ett helvete. Jag vill bara skaka om henne och säga "men skärp dig, gör det du vill istället! Visa lite kurage!"

Ja var Grace älsklingsord; det besparade en så många förklaringar, det var vanligare att folk ville ha förklaringar när man sa Nej, då väntade de på att man skulle säga något mer, och dividerade med en för att bevisa att ens Nej borde ha varit ett Ja. [s. 97]

Trots Grace jag-svaghet och mähä-mentalitet tycker jag om henne. Trots det vindlande och i spiraler invecklade språket - jag föredrar egentligen ett rakt berättande utan utsvävande kringelikrokar - älskar jag hennes sätt att skriva. För Janet Frame har en oemotståndlig humor och en enastående intelligens. Hon hittar på ord och metaforer som är helt underbara och flera gånger medan jag läste med ett enda trött öga öppet på kvällen vaknade jag till av mitt eget skratt.
På stationen har hon hittat en ledig plats bredvid en kvinna som sover.

Varje gång kvinnan rörde sig i sömnen var det som om rörelsen lockade en liten luftström att passera genom henne, och hennes lukt kom fläktande mot Grace, som från en vajande svettodling. [s. 35-36]

På ett annat ställe i boken ligger hon i sitt värdpars gästrum och huttrar.

Den väntande frosten trevade över fönsterrutan, sköt upp kattluckor av glas, smög sig in i rummet och sträckte sin bestående nattköld ut i alla fyra hörnen, strök över Grace huvudkudde som sedan förblev iskall hela natten. [s. 86]

Jag har all förståelse för Grace längtan tillbaka till sin egen lägenhet, till ensamheten och hennes egna tankar. Att befinna sig ostörd i hennes makalösa tankevärld måste ha varit något alldeles speciellt. Och det kan vi faktisk uppleva själva, allihop! Gå bara till närmaste bibliotek och låna en roman av den fantastiska Janet Frame.

Fingrarna har tinat och tangentbordet går varmt

Tiden går men inget blir skrivet; jag skyller på frusna fingrar i vargavinterkylans grepp. Men under tiden som kölden bitit sig fast i tillvaron har jag ruvat på ett par saker.

Jag skulle vilja skriva om Mary Stewart som är så bra och sympatiskt och som alltid har läsande hjältinnor. I De nio karosserna som jag läser nu älskar Linda poesi och uttrycker sig så här vackert och med min egen uppfattning överensstämmande när hon är ute och tar en promenad i vårluften:

Det kändes en stark, våt doft av jord, och växtlighet, vårens lukt - inte blomdoftande och balsamisk utan något skarpt och kärvt som trängde in i ens sinnen så som nytt liv tränger upp ur marken. April är grymmast av månaderna - driver syrener fram ur de döda markerna ... Ja, så var det. Så var det. Det var inte första gången jag kände mig varmt tacksam mot pappa, som hade gjort poesiläsning till en vana hos mig. De bästa orden i den bästa ordningen ... man genomilades alltid av samma igenkännandets och glädjens rysning när någon annas ord dök upp och mötte en tanke eller gav namn åt en tavla. Pappa hade haft rätt. Poesi var ett mycket gott material att tänka med.

Hon kan sin T S Eliot, Linda, och Mary Stewart själv kan en hel del, hon också. Hennes romaner är alltid tryfferade med citat ur klassisk litteratur och dramatik och fulla av allusioner på de samma. I De nio karosserna spökar Jane Eyre; Linda är guvernant och hon tycker till en början att hennes arbetsgivare tycks komma direkt från Thornfield. Bara en sådan sak gör damen läsvärd! Mary Stewart rules.

Sedan skulle jag vilja skriva om en så pass profan företeelse som Stjärnorna på slottet. What can I say? Det är tv-underhållning på högsta nivå. Siw Malmqvist visar sig vara en skorrande, skön (och aningens lomhörd) bonntjej med en högst basal humor. Ranelid kläcker ur sig den ena guldkantade aforismen efter den andra - och då avser jag inte hans väl inövade och tjatigt upprepande meningar innehållande orden "stranden jag", "stranden du" och "havet vi". Nej nej, det är bättre än så. Mycket bättre. Min favorit är "jag älskar kvinnor som tvättar trosor" som han fick ur sig när han ertappade Meg Westergren (vilken stylish donna!) i badrummet medan hon sköljde upp lite underkläder. Kjell Bergqvist är precis lika sympatiskt rättfram och attitydslös som jag alltid uppfattat honom som och det ska bli roligt att se hur hans egen dag kommer att ta gestalt (hans oneliner "är det köbepaddar" kommer man inte heller att glömma i första taget). Tommy Körberg är en rolig prick, en riktig diva samtidigt som han har en enorm självdistans och glimten i ögat. Megs dag var ju ganska fantasilöst planerad och tämligenorättvis. Kunde inte männen också fått varsin ansiktsmask och lite massage? Jag kan bara föreställa mig hur alla skulle ligga där på rad och fnittra likt Jan Malmsjö, Monica Nielsen och Isa Quensel gör i den där underbara tvättstugesketchen från sjuttiotalet. Fast de fnittrar rätt bra ändå, förstås, och tycktes ha väldigt trevligt på Megs dag trots brist på aktiviteter.


Ja, den här omgången av Svt-såpan har varit storartad. Man har inte fått någon negativ bild av någon som man fått i tidigare omgångar (Börje Ahlstedt, Arja Saijonmaa et altri), utan alla är varma och hjärtliga. Det kanske låter tråkigt, men det är verkligen värmande och hoppingivande att få se människor ha roligt och trivas tillsammans som årets gäng verkar göra. Till och med nämnde författare smälter in. Jag tycker fortfarande att han är en ganska förarglig figur och dessutom sliskigare än jag trodde (hallå! Slicka bort en persiljekvist från Meg Westergrens halsgrop när hon spillde!? Ööörk! Linne under kavajen? Örk! Dra in magen à la Johnny Weissmüller medan han satt i bar överkropp med de andra männen! Pinsamt örkigt) men jag har fått en större förståelse för varför han har ett sådant enormt självhävdelsebehov ("Det är inte alls märkvärdigt, men jag är fullständigt unik" typ). Å andra sidan tycker jag att man kanske bör ha kommit över sådana saker när man är i pensionsåldern...
Vilka i hela världen ska de dra ihop till inspelning i sommar? Gud, så spännande! Vilken klipphängare! Jag håller andan.

Och till sist så skulle jag vilja skriva om det lilla språkmagasinet Språk. Jag lånade hem ett par ex från bibblan och har suttit och småläst i dem under helgen. Och är en aning besviken. Varför detta erbarmliga format? Det är omöjligt att få ett bra grepp om ett sådant litet föremål om man är över tio år. Och lay-outen är förskräcklig. Spretig, fula färger, fult, fult, FULT. Artiklarna känns ganska mycket som något jag läst förut (det har jag antagligen också eftersom jag pluggat svenska och litteraturvetenskap och fått mig en hel del språkböcker till livs), exempelvis Fredrik Lindströms texter (vilken jag för övrigt gillar mycket). Det är truismer, upprepningar, utsagor ägnade åt nybörjare och amatörer. Inget ont i det sistnämnda men jag hade fått för mig att Språk var ett magasin för dem som verkligen gillar språk och redan kan en del, så som var julen har sitt ursprung, att skriftspråket bara funnits i högst femtusen år och att man först och främst är en lyssnande människa före att vara en läsande dito.
Däremot gillade jag verkligen Martina Lowdens (kan ingen ge människan en pincett?) lovebombing av SAOL och andra ordböcker. Den var strålande och precis så välskriven som bara hon kan. Frågor och svar-avdelningen längst bak är också kul.
Men kan de inte göra den i lite större format? Med lite mer innehållsrika artiklar och fördjupande texter? Eller är det bara jag som är gnällig och kräver för mycket (som vanligt)?

Nå, nu har jag fått ur mig det som legat och skavt en vecka så nu ger jag mig ut på nya äventyr. Allt i jakten på stoff att skriva om.

Jag och jaget och fåglarna och underbara ben

Jag gillar Jaget och fåglarna av Maj-Britt Wiggh. Den är oerhört välskriven, intressant och tja, bra. Men lik förbannat klarar jag inte av att läsa ut den (har läst hälften). Jag vet inte riktigt varför, men det har förmodligen något att göra med att jag inte hittar det minsta jag kan identifiera mig med; inget jag kan känna igen mig i; inget jag varit, inget jag är, inget jag skulle vilja bli. Jag vet att jag är en dålig människa - en dålig läsare - som inte läser ut boken bara på grund av detta. Tål jag inte lite motstånd? Jo, det gör jag - om det känns fruktbart, om motståndet verkar leda mig någonstans. Som det är nu kan jag inte koncentrera mig på Jaget och fåglarna och jag skäms eftersom det så uppenbart är en bra roman. Men jaget intresserar mig inte.

Jag har oftast inga problem med att lägga ifrån mig en bok jag inte vill läsa klart. Det finns så många bra romaner jag inte läst, romaner som jag skulle älska med varenda nervcell, som jag kan ägna mig åt istället - som exempelvis Flickan från ovan. När den kom fick jag för mig att den tillhörde samma kategori som Pojken som kallades det - jag menar, titeln - hallå? Flickan hit och pojken dit, nej tack. Men efter att ha läst Månvarv och peppats av Camillas inlägg om den kommande filmen visste jag att det var dags. Och när ju Maj-Britt Wiggh trilskades så uppenbarade sig ett ypperligt tillfälle att plocka ner det nästan orörda antikvariatfyndet från hyllan. Flickan från ovan, eller The Lovely Bones som låter bättre, är fantastiskt bra. Och jag flyter igenom den, utan minsta tvekan eller motstånd.

Precis som det ska vara.

Lektyr lämpad för jul

Efter femtio sidor blev det äntligen lite flyt i Andrew Taylors Det blödande hjärtat och nu är den ett rent nöje att öppna om kvällen. De första kapitlen var dock en aning ... sega. Jag kan inte förklara vad det var, men berättelsen flöt helt enkelt inte framåt. Inte då. Nu gör den det, tack och lov, och den blir allt mer spännande. Trots det tror jag att jag tar ett par dagars paus från den och ägnar mig åt Maria Langs Tragedi på en lantkyrkogård istället. Det är en oläst Lang och den ska tydligen utspela sig i juletid och det är en stämningsskapare jag gillar: böcker!

Dessutom har jag Jaget och fåglarna att läsa ut, en märklig men hittills underbar och fängslande roman. Språket, bilderna, figurerna... Mycket originell. Men varför i hela världen är omslaget så förfärligt?

Naturen har sin gång

I samma sekund som jag läste om Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman Naturen visste jag att den skulle vara något för mig. Naturromantiker som jag är så föll jag förstås för titeln och när jag på Adlibris läste några sidor som smakprov (strålande möjlighet) avgjorde det saken. Språket är fantastiskt och mycket eget, och på ett sätt som till exempel Amanda Svensson nog eftersträvar men tyvärr inte riktigt lyckas med, klarar Caroline Ringskog Ferrada-Noli av att skapa en huvudperson som är ganska rubbad och minst sagt originell i beteende och tankar. I flera av de stora dagstidningarnas recensioner har jag läst att denna huvudperson är obehaglig och skrämmande men själv gillar jag henne rakt av. Hon har slående giftiga och pricksäkra formuleringar och iakttagelser av samtidsfenomen och medmänniskor, men samtidigt en självdistans och faktiskt ett slags värme. Det trauma hon fortfarande, efter flera år, är präglad av gör att hon betraktar omvärlden i detaljer; som i ett förstoringsglas och då är ingenting vackert. Hon hatar allt och framför allt sig själv. "Jag hatar Stockholm. Men är det något jag hatar mer är det folk som hatar Stockholm" (s. 85) rymmer hennes sätt att resonera i ett nötskal. Allt eftersom berättelsen närmar sig slutet avslöjar Erika, huvudpersonen, allt mer om vad som hänt och kanske är det denna hennes "bekännelse" som möjliggör att sista meningen ändå ger löfte om att det finns hopp för henne; att hon till slut trots allt närmar sig en balans där hon inte längre hatar och äcklas av alla som fortfarande lever.

Naturen är en vansinnigt bra roman, språkligt är den ett rent nöje att läsa sig igenom och jag hoppas på fler romaner av samma dignitet från denna underbara författare i vardande.

Brott och straff

Victoria

Ikväll fortsätter Lynda la Plantes lysande serie Trial and Retribution på SVT1. Eller Brottet och straffet som den heter på svenska. La Plante är geniet bakom många crime-serier, bland annat Änkorna på åttiotalet samt I mördarens spår med Helen Mirren i huvudrollen.
I Trial and Retribution är det numera den rent ut sagt skitsnygga Victoria Smurfit som har huvudrollen som hårt pressad kriminalkommissarie.

Det var i ett av de första avsnitten jag såg Richard E Grant första gången och föll som en fura - trots att han är spritt språngande galen och mördare och slänger offrets huvud som blivit fullt av mask på kommissariens skrivbord. Han är fullkomligt lysande, en av de absolut bästa skådespelarna i Storbritannien. Och ingen kan tala brittisk engelska som han (hans betydligt äldre hustru lärde honom det, har jag hört, före det hade han Swaziland-dialekt). Och han har de kanske blåaste ögonen i landet också, icke att förglömma.
Richard E Grant har för övrigt medverkat i kultfilmen Whitnail and I samt var efter Nicole Kidman i Portrait of a Lady. Jag är glad att jag inte var Ladyn i den sistnämnda filmen. Hur katten skulle man kunna välja mellan Richard och Viggo Mortensen? Vilken mardröm. Tur att man slipper ta itu med sådana saker.

Richard

Bläckfläckar

Igår kväll skulle jag just stänga av tv:n när jag plötsligt hörde Stephen Frys högst behagliga röst. Aha, tänkte jag. Ett program om Gutenberg och boktryckarkonsten, det måste jag se på. Sagt och gjort. Det är en njutning att lyssna på Stephen Fry vad tusan han än talar om. Orden "inky fingers" fastnade i min hjärna så här är jag nu, med metaforiskt bläckfläckade fingrar.

Boys with inky fingers may dine outside, som pastorn säger i Mill on the Floss.