Oh, joy!

Inte nog med att Ruth Rendell kommer med en spänningsroman i eget namn i augusti, The St Zita Society. Hon kommer också ut med en ny roman under pseudonymen Barbara Vine i december: The Child's Child. Underbara nyheter. Min favoritförfattare alla kategorier är still going strong (and produktiv), trots att hon är över åttio år. Må hon leva ut i hundrade år!

Här är Ruthan tillsammans med kompisen Phyllis (aka PD James) och kisse.

Lite amerikanska Södern, anyone?

Den här skulle kanske kunna vara något... Eller vad sägs om detta?

"After a personal tragedy, Chicago writer Ava Dabrowski quits her job to spend the summer in Woodburn, Tennessee, at the invitation of her old college friend Will Fraser and his two great-aunts, Josephine and Fanny Woodburn. Her charming hosts offer Ava a chance to relax at their idyllic ancestral estate, Woodburn Hall, while working on her first novel.

But Woodburn is anything but quiet: Ancient feuds lurk just beneath its placid surface, and modern-day rivalries emerge as Ava finds herself caught between the competing attentions of Will and his black-sheep cousin Jake. Fascinated by the family’s impressive history—their imposing house filled with treasures, and their mingling with literary lions Fitzgerald, Hemingway, and Faulkner—Ava stumbles onto rumors about the darker side of the Woodburns’ legacy. Putting aside her planned novel, she turns her creative attentions to the eccentric and tragic clan, a family with more skeletons (and ghosts) in their closets than anyone could possibly imagine. As Ava struggles to write the true story of the Woodburns, she finds herself tangled in the tragic history of a mysterious Southern family whose secrets mirror her own."

citat från amazon

Patetiskt åttiotal på pricken

Jag läste ut Don't Breathe A Word i måndags kväll, men har faktiskt inte riktigt smält den än. De där sista sidorna, alltså... Brrr! Det var länge sedan jag läste en bok som hållit mig på helspänn sida upp och sida ner (i 444 sidor) på det sättet. Det bästa är att man faktiskt kan tolka slutet på flera sätt. Jag tänker inte utveckla möjligheterna vidare, men själv tolkade jag det på det sätt som ger mig själsfrid. Som en förlossningspsykos, helt enkelt. Någon annan möjlighet vill jag inte ens fundera på.

Som på beställning var den en låntagare som lämnade tillbaka Snöängel igår, och eftersom det inte fanns någon på kö och det var tomt på nattduksbordet lånade jag hem den. Ända sedan jag läste Faunen -91 har jag gillat Anna-Karin Palm som bara den. Det är mycket anglofilt, mycket mysterier och naturromantik . Precis som jag vill ha det. Och ett väldigt fint språk - som i och för sig ibland kan kännas lite väl genomarbetat, snudd på pretentiöst. Men samtidigt ger det där lite ungdomligt pretentiösa en genuin känsla av just det åttiotal som Snöängel utspelar sig under. Syrran snurrar upp sitt hennade hår med en pensel, Hedvig själv knallar runt i stan och ler för sig själv - jisses - hur patetisk kan man bli? Jo, precis så som när man är runt tjugo. Jag hade själv hennarött hår med penslar i. Jag känner igen så mycket, därför upplever jag att språket speglar tiden, åldern.
Jag älskar Palms sätt att snurra in sig i verkligt djupsinniga funderingar och känslonystan - och formulera det på ett glasklart och vackert sätt. När jag läste kvinnolitteratur på universitetet skrev jag ett paper där jag analyserade erotiken i Faunen och ju mer jag skrev, desto mer hittade jag. Berättelserna har extremt många lager och tolkningsmöjligheter, och det framkom fler och fler ju djupare in i romanen jag tog mig.

Och sedan har jag Ann Cleeves senaste Vera Stanhope på lut också; The Glass Room. Känns tryggt för en veritabel abibliofobiker att ha lite på lager.

Ruggigt!

Äntligen - äntligen! - en bok jag fastar i och tycker om och som håller vad den lovar. Evig natt inleds i ett lågmält tempo men trappas upp på ett så omärkligt sätt att man får gåshud utan att riktigt förstå hur det blev som det blev.
Kanske har jag finstämt mina Arktis-sensorer i och med att jag läste The Still Point för något år sedan, för jag ryser bara vid allra minsta antydan om ödsliga vidder, ylande huskys och bottenlösa och iskalla vatten med förrädiska isflak. Jag är inte långt in i boken men trivs förträffligt med den. Det är spöklikt, ruskigt och ruggigt och passar alldeles utmärkt att sjunka ner med under ett varmt täcke medan vinden tjuter utanför, denna vecka mellan Halloween och Alla Helgons Dag.

Sagovärld

Efter ovanligt lång tid, och många kvällar när jag somnat efter en halv sida har jag till slut läst ut Himmelsdalen. Och jag gillade den. Jag gillade den mycket! Marie Hermansson verkar ha lämnat det aningens mer sagobetonade till förmån för lite mer thrilleraktiga romaner. Visserligen tycker jag mer om när hon väver sina berättelser i ett sagoskimmer (favoriten är nog hennes fantastiska version av Snövit) men hon lyckas bra med den här Hermanssonska specialgenren också - det finns ju trots allt ett slags övernaturligt inslag kvar i all spänning.
Himmelsdalen har starka paralleller med Manns Bergtagen och Marlen Haushofers Väggen (som är en av mina favoritböcker). Frisk alpluft, instängdhet, sinnessjukdomens vara eller icke vara, våld, tillit ... Man kan läsa in mycket i Himmelsdalen för det finns många bottnar och frågeställningar i texten, men även om man "bara" läser den upp och ner som en spänningsroman är den utmärkt.
Jag upptäckte Marie Hermansson för många år sedan när jag såg hennes första bok Det finns ett hål i verkligheten på min lokala bibblan (den jag numera jobbar på). Inger Edelfeldt hade gjort omslaget och min 18-åriga fantasi kittlades av titeln. Sedan dess har hon varit en av de författare jag följer slaviskt och har läst allt hon gjort. Ett oskrivet blad är en annan favorit och naturligtvis Musselstranden.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska kasta mig in i. Kanske fortsätta med Sofia Nordins Gå sönder, gå hel som jag bara påbörjat eller kanske Jacobs värld av Jodi Picoult (har inte läst något av henne förut, men är rätt sugen), Richard Yates Cold spring harbour eller Dawn Frenchs En liten smula underbar. Eller Essie Fox Sömngångerskan? Michelle Pavers Dark Matter.
Ibland önskar jag att jag var flera.


Senare: Problemet är löst. Sömngångerskan hade kommit in så ikväll är det den som gäller. Yeay!

Porr i bokhyllan

Alltså, ni bara måste gå in och titta på de här bilderna. Bookshelfporn, yeah.

Brittiska deckare regerar, så är det bara

Åh, vad jag tycker om Ann Cleeves! Den första i serien om fyra böcker (hittills) om Vera Stanhope, kriminalkommissarie i Northumberland, är helt lysande. Varenda person i boken är genomarbetad och trovärdig och känns oerhört levande, och för varje sida blir man allt mer trollbunden när frågetecknen blir fler - trots att flera rätas ut under läsningens gång.

Thank God att jag har två till att sätta tänderna i efter denna (Dolda Djup har jag ju redan läst, men på svenska), Telling Tales och Silent Voices.

Sedan ser jag naturligtvis fram emot Ruth Rendell-släppet i september. Väldigt mycket ser jag fram emot det. Att det är en Wexfordroman gör inte saken sämre. Jag älskar Wexford, han känns som ett slags alter ego. Grumpy old man, liksom.

Intervju med Rutan här.

Hm, vilken ska jag ta först...?

Den här högen fick jag bara så där av bästa väninnan. Inte konstigt att hon räknas som bästa!

Semester.

Bilderna lånade från Weheartit.com. Jag sökte på "reading" så dök de här upp.

tröst när mörkret faller på

Dagarna rasar förbi i en svindlande och skrämmande fart, snart är det midsommar, snart är det höst. Men hösten ger en viss tröst - i alla fall om man ser till bokförlagens utgivning. Följande ligger på min bevakningslista:

1. Moderspassionen av Majgull Axelsson (en roman av henne kan helt enkelt inte vara något annat än bra)
2. Incubus av Carol Goodman (lite aka-porr+mysrys funkar alltid)
3. Himmelsdalen av Marie Hermansson (lite Bergtageninspirerad, kanske?)
4. All denna öppenhet som kommer av Kennet Klemets (den i alla bemärkelser vackraste poeten i min värld)
5. Himmel över London av Håkan Nesser (London+Nessers språkbruk kan vara en riktig hit)
6. Snöängel av Anna-Karin Palm (äntligen - ÄNTLIGEN!!)
7. The Vault av Ruth Rendell
8. Sankta Psyko av Johan Theorin
9. Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigberg

Men tills jag kan kura ner mig i soffan med dessa underbarheter tänker jag ta tillvara varenda dag av sommaren. Nu blommar schersminen, jordgubbarna börjar får röda kinder och jag har hela två plommon på mitt nyplanterade Victoriaträd och igår inhandlade jag Min kamp, En dag och Till sista andtaget som semesterläsning. Allt är faktiskt ganska underbart.

Fridfull igen

Näe, inte fanns det något kul alls på Hamrelius (som annars är en fin bokhandel - det är bara jag som var kräsen just idag) utom Sharp Objcts för 39 pix. Istället beställde jag nyss Huset vid strandens slut (ja ja, jag står i kö på den på bibblan men jag varken vill eller kan vänta två veckor till och dessutom vill jag ändå äga Elly Griffiths böcker) och Dark Places (längtade efter mer Gillian Flynn) på nätet alldeles nyss och känner mig så himla nöjd med min beställning att jag kan lägga mig i lugn och ro med Alla tiders Lotta ikväll utan att längta efter något annat.

Desperado

Det finns bara ett fel med Elly Griffiths romaner om Ruth Galloway. De är alldeles för korta.
Nu läser jag de sista sidorna i Pappersväggar och har ont i magen av att oro för vad jag ska läsa i påsk. Så mycket ledig tid, så mycket sol, så många kvällar. Hemma väntar Siri Hustvedts Den skakande kvinnan men jag vet ju inte om den är min tekopp än. Jag vill ha en R O M A N.
På påskafton ska jag till Malmö, kanske blir det min räddning. Om någon ser en ljushårig kvinna med desperation i blicken smita in på Hamrelius så är det bara jag.

bounty

Så kom den senaste leveransen från Adlibris. Visst är det en vacker syn? Några var det rea på, andra var billiga ändå. Jag har läst allihop förutom Elly Griffiths (som Helena skrivit mycket gott om), och jag tycker så mycket om dem att jag vill äga och ha dem i bokhyllan för att kunna läsa igen vid senare tillfälle. Paul Austers Mannen i mörkret är inte med på bilden, men den var med i paketet.

Dock befinner jag mig mitt i Carol Goodmans Arcadia Falls ännu en tid, och efter det väntar John Ajvide Lindqvists Människohamn som lånats in från annat håll, innan jag kan ta itu med Flickan under jorden. Jag har en härlig månad framför mig.

Tänk så mycket gott det finns i världen ändå.

reading is overrated?

På The Guardians bokblogg skriver Rick Gekoski ett tänkvärt och underhållande inlägg om alla klichéer och floskler som följer i en bokälskares spår. Själva ordet bokälskare opponerar han sig mot och citerar Philip Larkin:

I should never call myself a book lover any more than I call myself a people lover. It all depends on what's inside them.

Gekoski blir till exempel upprörd å Maxim Gorkijs fars vägnar eftersom Gorkij har sagt "Everything that is good in me should be credited to books".

"If I were his father I'd give him such a slap", skriver han och menar att Gorkij med all sannolikhet också har lärt sig något av sina föräldrar och inte bara av de böcker han läst.

Det finns ett slags romantiserande kring böckers betydelse som vi bokälskare omhuldar och gärna manifesterar genom att citera diverse kända personer som sagt något mer eller mindre dumt (enligt Gekoski) om böckers betydelse.

"We read to know that we are not alone", sa C S Lewis. "What total cod", menar Gekoski och tycker Lewis uttalande är arrogant.

Böcker är faktiskt inte något nödvändigt för mänskligheten. Tror man det har man läst in lite för mycket i dem, skriver Gekoski.

Läs inlägget och begrunda. Även om han tolkar de citat han tar upp lite väl bokstavligt (sic!) och även om jag älskar massor av böcker för att de gett och ger mig så enormt mycket, har han nog en poäng. Det finns viktigare saker, och saker som varit mer avgörande för mänskligheten än just böcker. Eller?

gillar!

Den här gillar jag skarpt. Den är smart, snygg och rolig. Och spännande. Här kan man läsa mer om Scarlett Thomas.

läsro.

Nu längtar jag tills det blir väder att ligga ute och läsa. I skogen till exempel.

Bild från Little Girl Lost.

Vinterpärlor

Och jag som trodde att berättelsen om Mrs Chippy hade ett lyckligt slut. Jag hade fått för mig att den där Ernest Shackleton och hans män var ena riktiga hedersknyfflar som tog hand om skeppskatten också efter det att Endurance krossats av isen i Antarktis och gått under, och att kissen i fråga kunde åka hem till England och äta sardiner och vandra i gröna skogar igen.

Men så var det förstås inte. Den arma Mrs Chippy (en hankatt trots att han kallades Mrs C - detta eftersom hans husse gick under namnet Chippy) fick sätta livet till när besättningen var tvungna att lämna sitt skepp och vandra iväg på isen i jakt på fastland. Shackleton (som tydligen var en bra expeditionsledare men riktigt vissen på att planera) beordrade sina mannar att göra sig av med all överflödig packning, inklusive sådan som skulle nagga på deras matranson. Chippy, Mrs Chippys husse, förlät aldrig Shackleton.

Männen - nu husdjurslösa - slog läger på fastlandet på Elephant Island i ungefär tio månader medan Shackleton själv och ett par till stack iväg för att skaffa hjälp. Männen överlevde under ett par uppochnervända båtar och lagade mat på en spis som eldades med späck. Röken från denna spis var kolsvart och gjorde så att männens kläder och ansikten täcktes av en - kan man förmoda - vedervärdig hinna av svart fett. De var ingen vacker syn när Shackleton väl kom till deras undsättning i augusti 1916. (Se nedan.)

Mrs Chippys sista expedition är en liten pärla, smårolig, klok och allmänbildande och för den som har haft närkontakt med katter finns det många igenkännande leenden att hämta. Katten tar sitt arbete på fullaste allvar, jagar möss och spanar efter säl i vattnet. Han ser sig som en av besättningsmännen. "Jag förmodar att jag är något kortare till växten än många av mina skeppskamrater, men jag kan inte säga att jag någonsin funderat närmare på det" skriver kissen i sin dagbok.

En annan absolut lysande roman är Susan Hills The Small Hand. En riktigt ruggig spökhistoria i stil med Sarah Waters The Little Stranger. Det är en sansad och förnuftig man, Adam, i femtioårsåldern (gissar jag) som handlar med ytterst värdefulla gamla böcker (exempelvis förstaupplagor av Shakespeare) som är huvudperson, och en kväll när han är på väg hem till en av sina klienter ute på landsbygden utanför London kör han vilse och hamnar i en mycket vildvuxen trädgård. När han står vid grinden och tittar in känner han hur en liten hand tar hans. Den där handen återkommer vid senare tillfällen och försöker bokstavligen driva honom i döden. Allting hänger ihop med händelser Adam var med om i just denna övervuxna - då berömd och frodig - trädgård när han var fem år, men som han inte minns ett dugg av i vuxen ålder.

Det är oerhört väl berättat och historien är perfekt uppbyggd för att man ska bli uppskrämd och vilja veta mer; läsa vidare. Språket är underbart och Adams beskrivning av kärleken till böcker som artefakt är underbar och slår an många strängar i en bibliofils lilla hjärta.

Gotik, angloporr och bibliofili i en och samma lilla bok - den har ett högst förtjusande omslag och format - det är inte illa det.

Farväl till en god vän

Så läste jag då sista kapitlen av The Distant Hours igår kväll och det var faktiskt så rörande att jag grät en skvätt. Dels är det ju faktiskt lite högtidligt att avsluta en bok man tycker så mycket om och som man hållit på med ett par veckor - det är ju en god vän! - dels var det faktiskt ett väldigt fint slut. Utan att vara sentimentalt på något sätt. Tårarna kom sig av att jag är en aning överkänslig ibland och har lätt för att gråta överhuvudtaget.

Ända tills de sista sidorna var jag väldigt orolig för att det skulle bli patetiskt och lika förutsägbart som Morton retfullt förlett oss till att tro, men så var det inte. Tack och lov. Visserligen anade jag hur det egentligen låg till, men man kan ju aldrig vara säker.

Och det var så fint att pappan började läsa och förstå vikten av god litteratur. Jag älskar när Edies mamma säger att "han har nyss börjat på Bleak House". Och att mamman tar upp sitt livs passion - skrivande - igen. Åh, nu börjar jag gråta igen.

The Distant Hours är en lysande roman, det är allt jag har att säga. Bara det att Edie alltid har ett exemplar av Jane Eyre i handväskan, om hon nu skulle få tråkigt när hon väntar på tuben eller sitter på tåget. That's my girl!

Eftersom jag är en serial reader började jag på nästa bok en stund efteråt. Jag hörde av

Pomegranate i en kommentar att i det i Midvinter råder en skön jul-/vinterstämning, men jag var inte riktigt på humör för Pilchers pensionärsstilistik, utan lade undan den igen och plockade fram min favorit Ruth Rendells senaste alster. Det var mycket bättre.

Boken som stämningsskapare och snuttefilt

Även om jag i vanliga fall inte precis är något fan av Mats Gellerfeldt, så tyckte jag mycket om den här artikeln han skrivit om Sherlock Holmes i Svenskan. Jag blev till och med lite rörd när han skriver hur han som liten ordnade det för sig när han skulle läsa:

Jag var nörd redan som barn och älskade ”mysfaktorn” i berättelserna. Jag minns ännu känslan av att komma hem från skolan och rosta bröd på ett primitivt galler (men det blev frasigare än med elektrisk brödrost), koka te och sedan placera mig själv och den tjocka katten Rasmus I i sängen och läsa om Holmes och Watson, medan oktoberregnet trummade mot fönstret.

Inte alls långt från mina egna upplevelser, inte bara med Conan Doyle, utan också exempelvis Maria Lang, C S Lewis, Susan Cooper, J R R Tolkien för att inte tala om Lotta-böckerna. Också i vuxen ålder älskar jag det där, att ta fram en bok, sätta mig på en skön plats och duka fram en kanna te och kakor eller läskande citronlemonad om det nu är på en filt ute i solen jag ämnar parkera mig. Inte sällan är det också omläsningar det gäller. När man vet att det kommer att bli mysigt, vet vilka känslor som kommer att infinna sig.

Jag gör det fortfarande. När sommaren nalkas plockar jag till exempel ofta fram Tordyveln flyger i skymningen (inger ofelbart en sommarlovskänsla, men då måste man ha leverpastej och andra goda pålägg hemma eftersom en av de bästa scenerna i boken utspelar sig hemma hos prästen Lindroth där han serverar smarriga mackor som får det att vattnas i munnen på läsaren) och när hösten kommer läser jag gärna om Jane Eyre. Inledningskapitlet i vilket Jane sitter i fönstersmygen och läser bakom gardinen (varför gillar man att läsa om andra som läser? Rena metaporren!) medan regnet smattrar mot rutan känns lika mysigt (men bara just i början, ett par sidor längre in är det inte precis mysigt...) som Gellerfeldts Holmes-upplevelse.

Det är verkligen fantastiskt. Böcker kan faktiskt ge vilken upplevelse som helst: de kan vända helt upp och ner på ens världsbild, välta världen, underhålla, skrämmas eller få en att skratta men de kan också agera snuttefilt för den trygghetstörstande. Det är bara att välja.

Sansad anglofili - om sådan nu finns

Förra veckan fick jag i mina händer Kate Mortons nya roman The Distant Hours. Det är en tjock lunta på dryga 650 sidor och efter fyrtio av de sidorna är jag redo att avlägga en första rapport. I love it.

I Mortons debutroman The House at Riverton vräkte hon på med vad man kan föreställa sig var allt hon någonsin älskat i brittisk litteratur och film.

I efterordet nämnde hon flera tv-serier, bland annat Upstairs, downstairs om jag inte missminner mig, som inspiration. Och det märktes.

Det blev nästan lite för mycket av det goda, det vill säga sådant som alla anglofiler älskar. Miljöer, kläder, sätt att uttrycka sig, kläder, möbler, intriger...

I sin andra roman, The Forgotten Garden, var det en något mer sansad anglofili (om nu någon sådan finns) som fanns som ram och filter. Visst fanns där den typiskt engelska trädgården, anspelningar på The Secret Garden (och Frances Hodgson Burnett), små cottages, hemgjorda teblandningar, den lilla byn (som tagen ur Midsomer Murders - minus morden, då) et cetera, et cetera. Men som sagt - anglofilin var något mer sansad och intrigen fick ta mer plats och jag anade att Kate Mortons författarskap hade en enorm potential (trots att en pensionerad kollega kallade The Forgotten Garden för pigroman).

Med The Distant Hours känns det som att Morton verkligen har hittat rätt . Språket är (vad jag kan bedöma) utsökt utan att vara sökt och överarbetat, personerna är fint tecknade och miljöerna är mycket levande och verkliga. Den enda nackdelen som jag kan se det, är att själva boken är så tjock att den är besvärlig att hantera när man ska läsa i sängen. Men det kan jag leva med.

Edie jobbar på ett mycket litet förlag i Notting Hill och får i uppdrag att köra ut på landsbygden i Kent för att ordna ett kontrakt med en författare. På vägen hem kör hon vilse och ser en skylt där det står "Milderhurst Castle". Hon tvärbromsar, eftersom hon känner igen namnet från ett brev hennes mamma fått ett par månader tidigare. Ett brev som hade skickats 1941, men som legat bortglömt i en försvunnen postväska ända tills nu, när postverket äntligen delar ut det. Brevet hade fått Edies mamma att gråta och Edies mamma är inte den som visar känslor i första taget. Mamman berättar så pass mycket för Edie att hon under kriget evakuerades från London som barn och hamnade på Milderhurst Castle hos den egensinniga Juniper Blythe, då sjutton år, och hennes äldre tvillingsystrar och deras far, författaren. Han har bland annat skrivit Mud Man, en barnbok som Edie älskade så mycket som barn att hon stal den från biblioteket.

Och här står nu Edie, på ett B&B strax intill Milderhurst Castle, med löftet om att få en guidad tur inuti slottet dagen efter.

Jag ber om ursäkt för att jag inte skriver mer, men The Distant Hours pockar obönhörligen på min uppmärksamhet...