'Tis the season for skräck

Ett inlägg i månaden, ja det kan nog vara lagom.
I novemberdunklet duger bara rysare och spökhistorier, ergo har jag läst både Susan Hill och noveller av de bästa svenska rusk-författarna. Hill är mästerlig på att skapa stämning och ibland är det allt som behövs för att man ska vara knottrig av gåshud hela dagen. Dolly har en stämning så mättad att man kan skära den i tunna skivor men något crescendo blir det aldrig, men heller inget antiklimax. Den är läskig rakt igenom, basta, men man hoppar inte till av skräck i någon speciell scen. Det är en jämn ström av kalla kårar man får. Den rekommenderas så här i dimmiga och kylslagna tider.

De odöda är en nyutgiven samling skräcknoveller av olika författare som Johan Theorin, Anders Fager, Amanda Hellberg och förstås John Ajvide Lindqvist (shit vad sur jag är förresten, för att man inte kan köpa Tjärven i pappersform. Jag vill ju läsa den!), men också klassiker som Edgar Allan Poe och Lovecraft och inte minst Selma Lagerlöf finns med. Det är varierande kvalitet på texterna och mina favoriter är naturligtvis Theorin, Ajvide Lindqvist och Lagerlöf. Amanda Hellbergs bidrag är lika svagt som det jag tidigare läst av henne och även om jag förstår att hon försöker använda ett slags ålderdomligt språk upplever jag det bara som mycket ansträngt. Caroline L Jensen känns lite Ajvide Lindqvistsk med sitt äckliga monster, men okej - läskigt är det även om huvudpersonens reaktioner och tankar känns ganska onaturliga. Åke Edwardssons novell är välskriven och har en oväntad knorr på slutet. Tyvärr hade jag redan läst Ajvide Lindqvists "Equinox" i Pappersväggar, men den var likväl lysande.
Fast jag förstår inte riktigt meningen med att samla ihop och ge ut noveller som redan tidigare givits ut, men det är en annan femma.
De odöda är en bra samling och blir en tunn men trevlig (på ett otäckt sätt) julklapp nästa år.

Alan Garners magiska mytiska värld

När jag var ganska liten, kanske åtta-nio år (minns inte året. Den gick första gången 1972 men det här måste ha varit ungefär fem år senare), gick Alan Garners ungdomsroman Elidor, det gyllene landet som sommarlovsföljetong på radio och jag var trollbunden. Livrädd, men fascinerad, förälskad och fast. Kanske var det där min kärlek till skräck tog sin början.

Jag gjorde som min storebror (jag var en fruktansvärd men hängiven härmapa) och läste De tre fördömda och blev ännu mer skräckblandat förtjust. Alan Garner hängde sedan med under åren, och jag läste Stenens visdom och Den förtrollade stenen (ja, det är mycket med sten i Garners berättelser) och Orion i ögat. Det finns ett slags magi, något ogripbart och outtalat i Garners romaner. Man vet inte säkert hur det går; om slutet är lyckligt eller inte, och det störde mig nog lite grann när jag var barn.

Det var först när jag som vuxen läste om De tre fördömda som jag insåg vilken lysande författare Garner är. Jag var så rädd att håren reste sig i nacken och jag inte vågade släcka ljuset och den känslan har jag fått varenda gång jag läst om denna briljanta berättelse. Den är definitivt hans mästerverk, men det klart - Elidor står inte långt efter (tänkt, när barnen ser hur någon försöker öppna dörren utifrån fast ingen står på trappan - hu! Och den grå tysta världen i Elidor... Ruskigt! Och vansinnigt sorgligt).
Jag blev hemskt glad när jag såg att en ny bok av Garner skulle komma ut, dessutom en avslutning av Colins och Susans äventyr från Den förtrollade stenen (fy, när de blir jagade av svartalverna...).

Alan Garner, läskig gullefarbror.

Boneland är inte en barnbok, inte ens en ungdomsbok utan skriven för vuxna, vilket äger en viss logik eftersom Colin numera är medelålders. Garner gör det verkligen inte lätt för sig. Romanen är skriven i ungefär samma fragmentariska och korthuggna stil som jag minns att Orion i ögat är. Det tar en stund innan man lär sig språket, stilen, dialogen, och kommer in i berättelsen. Den är allt annat än lättillgänglig och färdigtuggad. Här handlar det om fullkornsprosa och man får själv fylla i luckorna men det är underbart att få använda fantasin, om än ganska frustrerande att inte få tydliga och klara besked. För inte får man några svar på det man kan ha undrat över i Den förtrollade stenen och Månen över Gomrath. Man blir inte det minsta klokare på Colins och framför allt Susans öde, däremot  bjuds det på underbara resonemang och svindlande tankeutsvävningar om tid och rymd, myt och vetenskap. Det är det som är den stora behållningen av Boneland, åtminstone för min del.

Sjukt spännande

Jag har tidigare skrivit om Belinda Bauers debutroman Mörk jord, som jag tyckte mycket om. Både skildringen av pojkens tankar och sätt att resonera, och dito tillhörande den fängslade pedofilen känns trovärdiga och rimliga. Uppföljaren Skuggsida kändes däremot inte lika gedigen utan snarare lite galen, med polismannen Jonas Holly som mer eller mindre flippar ut på ett ganska häpnadsväckande sätt.
I Ni älskar dem inte avslutar Bauer sin trilogi om folket i byn Shipcott där Exmoor, heden som omger byn, spelar så stor roll. Konstapel Holly är tillbaka och det man trodde hände i Skuggsida känns inte längre lika självklart. Kanske det inte alls var som man uppfattade det?
Ni älskar dem inte är fullproppad av sjuka typer (särskilt en, och då talar jag inte om Holly) och så gott som alla figurer i romanen skildras ingående och levande. Belinda Bauer skriver oerhört bra och känsligt och översättningen (utkom på Modernista i september) är helt okej. Ni älskar dem inte är vansinnigt spännande och jag hade nästan samma problem med att lägga ifrån mig boken om kvällarna som jag har närhelst jag läser en roman av Sharon J Bolton.
Shipcott-trilogin rekommenderas å det varmaste.

Arktisk hjältinna

Hur mycket jag än tycker om miss Marple, Puck Bure, Vera Stanhope, Evie Oliver och Ruth Galloway finns det helt klart hjärterum för fler tuffa och originella hjältinnor. Den senaste heter Edie Kiglatuk och är bosatt på Umingmak Nuna, det vill säga Ellesmereön i Norra Ishavet, strax väster om Grönland.
Jag vet inte varför, men det är något med arktisk miljö som jag bara inte kan motstå. Jo, förresten jag vet precis varför. Kylan, isen, havet och snön gör mig livrädd. Det är den absolut gräsligaste och mest skrämmande miljö och klimat jag kan tänka mig, men ändå är jag sjukt fixerad vid Arktiska (och Antarktiska) upptäcktsresande och skildringar, romaner och foton från de här bistra områdena.
Jag tror jag blev varse min fascination när jag såg Ingenjör Andrés luftfärd och fylldes med fasa inför deras planer och vad som sedan hände. Jag menar: tänk! Vilken mardröm!
Några av mina favoritböcker har detta kyliga tema. Michelle Pavers Evig natt, Susanna Jones When Nights Were Cold och inte minst Amy Sackvilles mästerverk Still Point.
I Där ingen har gått är miljöbeskrivningen lika skräckinjagande som den av vad folket stoppar i sig. Sälköttsgröt till frukost? Inte det? Jäst valrosstarm? Blodsoppa? När de äntligen hittar något smarrigt att äta - röding - smaskar de i sig huvudet först och framför allt delikatessen ögat.
Okej, men frånsett den i mina ögon vidriga matkulturen inuiterna har, är romanen svinspännande, välskriven och underhållande. Och bildande, faktiskt. Författaren Melanie McGrath är från England men har bott i Arktis så hon lär veta vad hon pratar om när hon beskriver livstil och kultur. Att leva i en sådan kyla ("det var milt och behagligt, bara 20 grader minus", typ) måste påverka en människa, kynnet, sättet, känslor och tankegångar - hur man ser på världen. Det är väldigt intressant att fundera på.

Hur som helst, Edie är björnjägare och vildmarksguide och under en tur med några jägare blir en av dem skjuten och det blir utgångspunkten för en svindlande intrig som Edie inte kan låta bli att reda ut.
McGraths coola (sic!) hjältinna har drag både av Elly Griffiths egensinniga Ruth Galloway och Peter Höegs orädda Smilla, men är för övrigt helt sin egen.
Som väl är ska det dyka upp fler böcker om Edie, men innan dess - läs den här!

 

Otäckare och otäckare

Tog flexledigt ett par timmar i förmiddags och satt ute i solen (tänk vilken tur att jag kunde det). Och läste. Ut min bok. Det var helt enkelt omöjligt för mig att lägga ifrån mig den. Herregud, vad spännande Sharon J Bolton skriver, det är helt sjukt. Det är läskigt och nervkittlande och nagelbitande. Som en blandning mellan Elly Griffiths och Elizabeth Hand, kan man kanske säga. Inte lika snällt som Griffiths, men inte heller så rått som Elizabeth Hand (men lika läskigt). Ikväll är det dags att öppna nästa Bolton-bok. Köpte nämligen alla tre som inte finns översatta än. Awakening var det som jag läste ut imorse, ikväll blir det Dead Scared och då har jag ändå kvar Now You See Me.
Och dessutom är Gone Girl av Gillian Flynn på väg hem till mig per kunglig post.
Am I a lucky girl or what?

Bolton-mania

Läste Ond skörd helt maniskt och samma dag jag lämnade tillbaka den på bibblan, lånade jag hem Sharon J Boltons första thriller Rov. För en kvart sedan tvingade jag mig att slita mig från boken efter tre timmars morgonläsning. Hon skriver så förbaskat bra, helt enkelt. Så fruktansvärt spännande och otäckt, håren reser sig i nacken och man vill bara skrika "nej, lita in på honom!" till huvudpersonen. Jag är inte en konspiratoriskt lagd människa, men de sammansvärjningar som finns i Boltons hittills två romaner tror jag benhårt på. Det är mycket med barn och blod. Huvva. I love it.

Kalla kårar

Äntligen en "riktig" bok, en vuxenbok, igen. Den här gången blev det Ond skörd av Sharon J Bolton. Minns absolut inte i vilka kringelikrokar det boktipset har nått mig, men den verkar oerhört lovande. På de första sidorna är det ösregn, lervälling och geggamojja och i en tio år gammal barngrav - som rubbats på grund av att muren intill rasat - finner man två andra barnkroppar. Det är hur ruggigt som helst och tilltalar mitt morbida jag mycket starkt.
Det är sannerligen en kontrast till den Lotta-idyll jag rört mig i de senaste veckorna...
Åh, dessa damer som skriver så läskigt att man tappar andan. Gillian Flynn, Elizabeth Hand och nu Sharon Bolton.

Iskallt, livsfarligt, vidrigt och härligt

Så har jag hetsläst Available Dark och varit ute på en kylig, mörk och våldsam resa. Jag har känt mig lika frusen som Cass måste ha gjort under sin resa till Helsingfors och sedan till Island. Hon är ju så illa klädd! Jag har själv varit på Island och tycker väderbeskrivningarna är väldigt träffande och exakta. Det är svinkallt, snön kan vräka ner för att övergå i hagel eller regn och sedan solsken - kallt - på det. Island är väderhelvetet på jorden. Ödsligheten och kargheten känns i hela kroppen när man läser. Mörkret, det snudd på obeskrivliga våldet (men Elizabeth Hand beskriver det naturligtvis både utmärkt och vidrigt) sitter som en istapp av skräck i magen, ovissheten om vem som är att lita på ... Ruskigt, härligt, hemskt och beroendeframkallande.

Generation loss - here I come!

Än en gång tackar jag Helena för tipset.

Patetiskt åttiotal på pricken

Jag läste ut Don't Breathe A Word i måndags kväll, men har faktiskt inte riktigt smält den än. De där sista sidorna, alltså... Brrr! Det var länge sedan jag läste en bok som hållit mig på helspänn sida upp och sida ner (i 444 sidor) på det sättet. Det bästa är att man faktiskt kan tolka slutet på flera sätt. Jag tänker inte utveckla möjligheterna vidare, men själv tolkade jag det på det sätt som ger mig själsfrid. Som en förlossningspsykos, helt enkelt. Någon annan möjlighet vill jag inte ens fundera på.

Som på beställning var den en låntagare som lämnade tillbaka Snöängel igår, och eftersom det inte fanns någon på kö och det var tomt på nattduksbordet lånade jag hem den. Ända sedan jag läste Faunen -91 har jag gillat Anna-Karin Palm som bara den. Det är mycket anglofilt, mycket mysterier och naturromantik . Precis som jag vill ha det. Och ett väldigt fint språk - som i och för sig ibland kan kännas lite väl genomarbetat, snudd på pretentiöst. Men samtidigt ger det där lite ungdomligt pretentiösa en genuin känsla av just det åttiotal som Snöängel utspelar sig under. Syrran snurrar upp sitt hennade hår med en pensel, Hedvig själv knallar runt i stan och ler för sig själv - jisses - hur patetisk kan man bli? Jo, precis så som när man är runt tjugo. Jag hade själv hennarött hår med penslar i. Jag känner igen så mycket, därför upplever jag att språket speglar tiden, åldern.
Jag älskar Palms sätt att snurra in sig i verkligt djupsinniga funderingar och känslonystan - och formulera det på ett glasklart och vackert sätt. När jag läste kvinnolitteratur på universitetet skrev jag ett paper där jag analyserade erotiken i Faunen och ju mer jag skrev, desto mer hittade jag. Berättelserna har extremt många lager och tolkningsmöjligheter, och det framkom fler och fler ju djupare in i romanen jag tog mig.

Och sedan har jag Ann Cleeves senaste Vera Stanhope på lut också; The Glass Room. Känns tryggt för en veritabel abibliofobiker att ha lite på lager.

Underbart, läskigt

Helena har ju sällan fel och jag litar stenhårt på hennes lysande boktips. Speciellt eftersom jag gärna läser på engelska. Senast var det Don't Breathe A Word av Jennifer McMahon som jag köpte efter att ha läst rapporten på Dark Places. Efter att haft den liggande på nattduksbordet till förmån för A Room Full of Bones (absolut fantastisk, allt jag hoppades et cetera. Läs Helenas recension här. Jag har inget mer att lägga till den) plockade jag fram den i söndags. Och oj oj, vad jag gillar den! Personerna, personteckningen, miljön, intrigen... Det är så bra och så läskigt och man anar skuggor i berättelsen hela tiden, ungefär som Phoebe ständigt ser skuggor i ögonvrån.

Böcker som Don't Breathe A Word får mig att känna mig överlycklig för att jag lever, för att jag kan läsa och att det finns en sådan lyxig, underbar och livsnödvändig uppfinning som romanen. Vad kan man mera önska av livet? Ge mig en bra bok så är jag nöjd och blir glad och snäll och klok på kuppen.

Mordmysterier och andra rysligheter

Wow, Evig natt var verkligen lika bra och lika läskig som jag hoppats på. Tyvärr alldeles för kort, men kanske är det nödvändigt för en rysare att vara något så när kort för att hålla stämningen på topp - eller på botten.
Jag tycker inte att det är själva handlingen och de händelser som inträffar som skrämmer huvudpersonen Jack som är mest otäcka. Precis som i Theorins Nattfåk är det beskrivningen av skräcken som griper tag i honom och tar över som är det mest fasansfulla. Man känner själv hur håret reser sig i nacken och hur varenda muskel i kroppen är vaksam och beredd på flykt. Själv ryckte jag till när katterna hoppade upp i sängen och när jag gick ut i köket tyckte jag mig se ett ansikte utanför fönstret. Hu!
Evig natt rekommenderas å det varmaste åt alla skräckälskare.

Nu är det Ruth Rendells senaste alster som ligger på nattduksbordet och jag känner mig mer förtjust i Wexford än någonsin. Han känns så bekant och trivsam och jag känner verkligen för honom när han saknar polisarbetet. Men det känns allt lite trist att han och Dora flyttat in till London (även om de fortfarande har kvar huset i Kingsmarkham). I sann Wexford-anda vill jag ju att allt ska vara som det alltid har varit. Men visst är det härligt att läsa om hur han promenerar runt i ett junivarmt London och häpnar över hur frodiga parkernas rabatter och grönska är.
Nu har han anlitats som konsult av en gammal bekant och före detta kollega och ska hjälpa till med att lösa ett till synes olösligt mordmysterium. I kolkällaren i ett gammalt hus har kvarlevor av fyra kroppar hittats och polisen får inte ihop hur de hamnat där, varför och vilka de är.
Den som har läst En lisa för ögat vet naturligtvis svaren på alla de där frågorna men jag som har minne som en guldfisk tycker att det är svinspännande eftersom jag inte alls minns detaljerna kring morden.
Jag är hemskt glad för att Ruth beslutade sig för att skriva ännu en Wexfordroman trots att hon egentligen kände sig färdig med honom.

För övrigt har hennes kollega P D James skrivit ett slags fortsättning på Jane Austens Stolthet och fördom - naturligtvis ett mordmysterium. Death comes to Pemberley heter den och den är numera med på önskelistan till jul.

Ruggigt!

Äntligen - äntligen! - en bok jag fastar i och tycker om och som håller vad den lovar. Evig natt inleds i ett lågmält tempo men trappas upp på ett så omärkligt sätt att man får gåshud utan att riktigt förstå hur det blev som det blev.
Kanske har jag finstämt mina Arktis-sensorer i och med att jag läste The Still Point för något år sedan, för jag ryser bara vid allra minsta antydan om ödsliga vidder, ylande huskys och bottenlösa och iskalla vatten med förrädiska isflak. Jag är inte långt in i boken men trivs förträffligt med den. Det är spöklikt, ruskigt och ruggigt och passar alldeles utmärkt att sjunka ner med under ett varmt täcke medan vinden tjuter utanför, denna vecka mellan Halloween och Alla Helgons Dag.

Arktisk skräckroman

"Året är 1937 och 28-årige Jack lever ett hopplöst liv i London - han är fattig ensam och har fått ge upp sina drömmar om att studera vidare. Men så får han sitt livs chans; han blir erbjuden att vara med som radiotelegrafist på en aktisk expedition. Fem män och åtta polarhundar korsar Barents hav, ser midnattssolen och slår läger i en avlägsen obebodd vik i Barents hav. De jagar, dricker whiskey och lever ett liv som är ljusår från den smutsiga dimman i London.
Men den arktiska sommaren är kort. När nätterna åter bli mörka känner Jack ett krypande obehag. Han ser en mörk gestalt stiga upp ur havet, men vågar inte berätta något om det för sina vänner. Inbillade han sig bara? Mörkret tilltar. En efter en tvingas expeditionens medlemmar att ge sig och av och till slut är Jack ensam kvar. Hur ska han klara av fyra månader ensam i mörkret? Den eviga arktiska natten kan man inte fly ifrån och snart fryser havet. Då kan Jack inte lämna lägret. Men Jack är ju inte helt ensam - något vandrar i mörkret där ute ..."



Vad sägs? Bara den här lilla teasern ger mig gåshud och jag kan bara ana hur läskig Michelle Pavers nya roman - för vuxna - är. Mörker, kyla, utsatthet, okända skuggor på isen ... Låter som ett slags underbar blandning mellan Amy Sackvilles The Still Point och Susan Hill-rys. Evig natt heter den kommande skräckromanen som kommer ut nu i oktober. Dark Matter heter den på original och tusan vet om jag inte kommer att råka klicka iväg en beställning på den senare idag ...

Texten hämtad från Adlibris beskrivning av boken.

Woman in black teaser

En förhandstitt på Woman in Black med Daniel Radcliffe i huvudrollen. Ser läskigt ut...
Premiär i februari.

Summer as it used to be

De första dagarna i juni är som ett riktigt gammaldags sommarlov. Het sol från arla till särla, det doftar torrt gräs, aklejorna blommar, fåglarnas ungar piper i holkarna och jag ligger på en filt och läser och äter jordgubbar.

Läsningen av Dark Places har varit underbar men bara ägt rum sena kvällar före sängåendet så det var oerhört lyxigt att kunna ägna en hel dag åt att läsa ut denna makalösa roman. My God - så spännande, så välskrivet, så tragiskt, så hoppfullt - faktiskt. Och ända in i slutet har man inte en aning om vem som mördat.

Gillian Flynn är helt enkelt ett geni.

Vissa partier är så äckligt obehagliga att jag knappt kunnat läsa men mest av allt kan Flynn konsten att fånga de där små detaljerna som säger allt i bara en mening. Hon har en skarp iakttagelseförmåga och ett lysande språk. Koncist. Exakt.

*

Ja, vad återstår då att läsa efter att ha blivit så totalt blown away av något? Jag plockade fram farmors gamla Min bror Michael, en Mary Stewart-favorit som utspelar sig i Delfi i slutet av femtiotalet. Jag har läst den många gånger men slås ändå av det fina språket, den behagliga översättningen och stämningen av äkta mysrys - härliga miljöer blandat med ett svart stråk av obehag. Filten väntar och det finns jordgubbar kvar. Ut i solen med mig!

Lovebombing

Jag är inne i värsta Ajvide Lindqvist-trippen just nu och det känns riktigt trevligt. Han skriver så vansinnigt bra. Nu är det Pappersväggar som ligger på nattduksbordet (jag älskade trollnovellen!) och Människohamn har jag återbördat till min bror som med stor entusiasm rekommenderade den. Och jag förstår honom.

John Ajvide Lindqvist kan verkligen konsten att teckna levande personporträtt och skapa runda och trovärdiga karaktärer. I Människohamn vimlar det av berättelser i berättelsen och romanen är som en fet rysk gumma full av historier och människor. Framför allt tycker jag om den äldre mannen Simon och hans särbo Anna-Greta och deras olika bakgrunder. Och tonårsskildringen från åttiotalet känns igen i varenda detalj. Det är en rik roman med en komplex intrig som knyts ihop och flätas samman allt eftersom man kommer längre in i boken. Visserligen är slutet kanske lite väl storslaget och Stephen Kingskt, men det spelar ingen roll. Jag köper det rakt av eftersom Ajvide Lindqvist är så fantastiskt på att berätta och skapa en levande värld fylld av trovärdiga figurer.

jag skäms inte ett dugg, faktiskt

Idag låg jag kvar i sängen halva förmiddagen och läste ut Carol Goodmans Arcadia Falls och jag måste säga att jag ... gillar den. Med en viss reservation, men den har egentligen bara med skamfaktorn att göra. Kanske borde jag skämmas för att jag tycker om den? För det är ju faktiskt bara en helt vanlig mysrysare.

Mord och romantik och stämning i en skön blandning.

En härlig miljö (flick-internat), en sympatisk huvudperson/hjältinna (litteraturvetare med sagor och folklore som specialämne), ruggiga mord (både i det förflutna och i nutid), hemska hemligheter och fruktansvärda hjärtesorger (barn födda i hemlighet, barnhem, otrohet, svek, moderlöshet) och så förstås en trygg och stark man som troget väntar på att den tvehågsna hjältinnan ska ta ett beslut, och dessutom räddar livet på henne både en och två gånger (i det här fallet sheriffen).

Det är ungefär samma recept som i alla Mary Stewarts romaner och jag kan bara inte låta bli att älska dem. Det kan vara så att mysrysare är min absoluta favoritgenre.

Och det står jag för.

dear john

Häromdagen pratade jag med min storebror och lyssnade när han entusiastiskt berättade att han köpt John Ajvide Lindqvists Pappersväggar och hur bra den var, i synnerhet den första novellen. Den där speciella stämningen i hans berättelser jämförde brorsan med den i Håkan Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Hur man känner igen, hur man identifierar sig med och väcker egna minnen till liv. Konsten att skildra ett barns tankar. Det är inte många som klarar det lika fint.

Med min brors glädje färsk i minnet lånade jag hem Ajvide Lindqvists senaste novellsamling Låt de gamla drömmarna dö som ljudbok. Det blir ju så ibland att man fastnar för en bok någon låntagare lämnar tillbaka. Jag fick cd-boken i mina händer och efter att ha räknat skivorna lånade jag ut den till mig själv.

Jag har försökt lyssna på sammanlagt två ljudböcker i mitt liv och det var verkligen misslyckade projekt. Den första gick ganska bra, men jag gjorde misstaget att lyssna i mörkret i sängen på kvällen. Hur skulle jag veta var jag somnat? Kan tillägga att det var kassetter den gången... Spola fram, spola bak... Andra försöket var för ett drygt år sedan när P D James Patienten kommit ut. Det var hopplöst. Det gick inte. Jag hann lyssna i tio sekunder innan jag tappade koncentrationen och började tänka på annat och utan att tänka på det gick från ljudkällan och gjorde något annat. Visserligen kräver James fokus eftersom hon skriver mer och mer omständligt för varje roman och för varje år hon lägger på sin redan höga ålder men det berodde inte på det. Det var bara helt fel uppläsare. Thomas Bolme är en bra skådis (Åh, tänk Peppis i julkalendern Julens hjältar) men han var värdelös som uppläsare, åtminstone när det gäller Patienten.

Men Låt de gamla drömmarna dö är en helt annan femma. Jag lyssnar och lyssnar och lyssnar. Stryker, knådar deg, vispar majonnäs, dricker te - och lyssnar. Wow. Det är John Ajvide Lindqvist själv som läser och han gör det utomfuckingordentligt.

Lilla stjärna var en fjantig roman, tycker jag. Hur bra som helst ända tills Lilla stjärna herself börjar leka med borrmaskinerna. Ajvide Lindqvist har ett mycket bra språk, levande, fängslande och samtidigt korrekt. Och han kan få ihop bra berättelser. När jag hörde följetongen "Tindalos" kom jag på hur lik han är Stephen King. Fantastiskt bra språk, lysande personskildningar, briljanta miljöbeskrivningar plus den där lilla obehagliga känslan av att något är fel.

Just i "Tindalos" blev deras likheter extra uppenbara eftersom Ajvide Lindqvist flippar ut på precis samma sätt som King gör i Drömfångare. Berättelserna är fängslande och obehagliga och intima men så - vips! Ett monster introduceras. Jag frågar mig varför, för det förstör den trovärdighet som dittills byggts upp i berättelsen. Men jag accepterar det ändå, för att resten är så j-a bra.

Hur som helst. Tummen upp för ljudböcker och för John Ajvide Lindqvist.

Och parallellt läser jag - som riktig bok - Carol Goodmans Arcadia Falls. På omslaget har Daily Express citerats: "Miss Jean Brodie meets Donna Tartt". Jag menar - vem kan motstå en sådan blurb? Inte jag som älskar Muriel Spark och Tartt och Carol Goodmans De döda språkens sjö.