Strålande jul

Yours truly har råkat på värsta förkylningen i mannaminne (nåja, mitt i alla fall) och har varit hemma i tre dagar för att kurera mig. Feber och snuvighet är nästan borta (medelst het dryck med citron, ingefära och honung samt nässköljning = oslagbara vapen mot förkylningsbaciller), nu återstår heshet och hosta. Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag har kunnat ligga och läsa utan dåligt samvete eller vetskapen om att jag borde göra ditten eller datten.

Igår läste jag Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet, vilken jag varit sugen på att läsa om ett bra tag. Och den var just så bra som jag mindes. Igår kväll plockade jag fram Den trettonde historien, också en bok jag tänkt läsa om. Den var en så trevlig upplevelse för fyra år sedan och det verkar inte bli sämre den här gången. Visst är den ett hopkok av gotiska klassiker och mysiga sympatiska (och omysiga osympatiska) karaktärer, men ändå. A good read. Ska den där Diane Setterfield inte skriva något nytt, förresten? Eller var hon bara ett one-hit-wonder?

Idag börjar jag bli människa igen och har ägnat förmiddagen åt att klä granen. Och som jag klätt den! Inte en enda kula, kotte, girland eller garntomte ligger kvar i lådan. Allt - allt säger jag - sitter på granen till lilla kattens stora förtjusning. Han sitter under den, dricker ur julgransfoten och spanar uppåt mot kulorna med öronen rakt upp. Hoppas bara att det inte blir så här:

Jag önskar så att jag kunde känna doften av nyhuggen gran men luktreceptorerna tycks vara lite bedövade efter all snytning och nässpray. Men - det kommer väl, hoppas jag! Doften av hyacint kan jag i alla fall förnimma - den i min bok allra mest signifikativa juldoften.

På julafton hoppas jag finna de här klapparna under granen, men som vanligt är man väl bäste dräng själv och får fynda på mellandagsrean ...

Ruggigt!

Äntligen - äntligen! - en bok jag fastar i och tycker om och som håller vad den lovar. Evig natt inleds i ett lågmält tempo men trappas upp på ett så omärkligt sätt att man får gåshud utan att riktigt förstå hur det blev som det blev.
Kanske har jag finstämt mina Arktis-sensorer i och med att jag läste The Still Point för något år sedan, för jag ryser bara vid allra minsta antydan om ödsliga vidder, ylande huskys och bottenlösa och iskalla vatten med förrädiska isflak. Jag är inte långt in i boken men trivs förträffligt med den. Det är spöklikt, ruskigt och ruggigt och passar alldeles utmärkt att sjunka ner med under ett varmt täcke medan vinden tjuter utanför, denna vecka mellan Halloween och Alla Helgons Dag.

Trist gotik.

Näe, vad är det här? Ett kapitel in i Sömngångerskan undrar jag var allt det där som beskrivits som ett möte mellan Sarah Waters och Charlotte Brontë (stora ord!) äger rum. Jag kan inte uttrycka min uppfattning bättre än Stringhyllan gör här. Trist, segt, ointressant och helt intetsägande. Goth? My ass.
Jag lämnar besviket tillbaka Essie Fox och tar itu med The Vault. Ruth Rendell är ju trots allt alltid Ruth Rendell och Wexford en sann vän i viken.

Segt och fegt

Åååh, vad jag skulle vilja läsa den här! Istället harvar jag på med Telling Tales, som jag känns rätt seg. Funderar allvarligt på att överge den till förmån för andra mer stimulerande grejer, exempelvis viktoriansk gotik. Och är det bara jag som inte gillar filmatiseringarna av Ann Cleeves Vera Stanhope-deckare? De är alldeles för omgjorda och de fegade ur och tog bort det faktum att kommissarie Stanhope ska se ut som en baglady med eksem. Trist.

Gå in och titta på den fina hemsidan Essie Fox har.

Demoner och mördare

Incubus var en intressant läsupplevelse. Den vanliga Carol Goodman-världen finns där: ensam kvinnlig akademiker hamnar på en udda internatskola där det sker underliga saker. Men. Och detta är ett stort men. Professor McFay (väldigt vad många professurer det fanns på Fairwick! Varför blir man inte helt enkelt lektor?) är betydligt menlösare och fjolligare än de vanliga Goodmanhjältinnorna. Och jag är inte helt förtjust i att blanda ihop fantastiska inslag med den verkliga världen. Det blir lite för mycket Harry Potter när diverse häxor, omvända demoner och gudomar står i köket på tacksägelsedagen och skalar potatis och rör i grytorna utan att röra en fena. Det funkar i Harry Potter men kanske inte i en roman för vuxna. För det är väl en roman för vuxna? Bitvis får jag en känsla av att Incubus riktar sig mot en yngre läsare än Goodman vanligtvis gör.

Och så är det de erotiska inslagen. Goodmans hjältinna skriver själv om bodice rippers och det är faktiskt precis vad Incubus delvis är. Professor McFays demoniske älskare är hårdhänt och brutal och det verkar vara precis det som triggar vår professor. Inget fel med det, men det blir lite väl mycket Harlequinestetik över det hela. Och dessutom struntar väl jag i vad människan har på sig? Christian Louboutin-skor, my ass. Läser jag Carol Goodman vill jag inte ha upplysningar som skulle platsa i en chicklitroman.

Oh well. Det är ändå spännande och ganska välskrivet, även om det inte är lika bra som Goodman brukar vara. Jag tror nog trots allt att jag tänker läsa uppföljaren i Fairwickserien, The Water Witch, men Helena skriver att den ska ha en annan protagonist - jag som vill veta om McFays demon kommer tillbaka!

Igår påbörjade jag Ann Cleeves första Vera Stanhope-roman, The Crow Trap. Den kommer före Hidden Depths (Dolda Djup) och jag vet inte riktigt varför den inte översattes och kom ut före Dolda Djup på svenska, och varför ITV filmade Hidden Depths först. Och vad jag ännu mindre förstår är varför man valde Brenda Blethyn som Very Stanhope. BB i all ära, men jag fick intryck av att Vera ska vara rejält överviktig och i fyrtiofemårsåldern och inte närmare sextio, tjusig och normalbyggd? När man väl ser filmatiseringen faller säkert bitarna på plats, men det blir ändå en aning irriterande att ha Brenda Blethyns ansikte utanpå boken där en helt annan Vera beskrivs.

hårresande spökhistoria

Varje kväll den här veckan har jag lyckats somna med The Woman in Black över näsan efter bara ett par sidor lästa. Det har varit mycket frustrerande eftersom jag var så nära slutet och den var så sjukt spännande och gåshudsframkallande. Men igår läste jag i alla fall ut de sista sidorna och jäklar, vilken tvättäkta spökhistoria det är! Susan Hill fruktansvärt skicklig på att skapa en otäck stämning och göra så att det känns som att man är där. Den här vintern har jag läst The Small Hand, Mist in the Mirror och nu The Woman in Black, och de är lika bra allihop. Hon har inte skrivit så vansinnigt många spökhistorier just, men det finns åtminstone en till som står på min lista; The Man in the Picture.

En nyinspelning av The Woman in Black är under produktion och det är Daniel Radcliffe som ska spela huvudrollen, Arthur Kipps. Jag tror att han klarar det galant och ser fram emot att se BBC:s filmatisering.

Calliope har också nyligen läst The Woman in Black och tyckte den var lika hårresande som jag.

Den unge juristen Arthur Kipps får i uppdrag att resa till det ensligt belägna Eel Marsh House för att reda upp ett dödsbo efter en gammal ensam kvinna som dött. Huset ligger mitt i marsklandet vid kusten och man kan bara nå dit - och komma därifrån - vid ebb. Till en början är Kipps entusiastisk och blir lite förälskad i den vackra platsen men efter att ha sett en svartklädd kvinna vid begravningen av den döda damen förändras hans lite romantiska inställning. Ingen i den närbelägna byn vill köra honom till huset, ingen vill tala om det eller om den svartklädda, och när han väl lyckats ta sig ut till Eel Marsh House ser han och hör saker som får honom att aldrig vilja komma dit igen. Det är fruktansvärt otäckt och man sitter på helspänn från första till sista sidan.

Men lika otäckt som de hemska spökerierna skildras, lika härligt utmålas marsklandet och kusttrakten dagtid. Det är tidig vinter, solen skiner och glittrar i vattnet, luften är saltmättad och frisk och allt är fullt av livgivande energi. Jag kan riktigt känna hur underbart det måste vara där. Men sedan kommer skymningen, den ogenomträngliga dimman, de fasansfulla ljuden, iskylan som tränger in i märg och ben ... Man förstår verkligen Kipps kluvna uppfattning om platsen.

Ja, ni hör. Är man svag för gotik, spökerier, förtätade stämningar och mysrys - med betoning på rys - så måste man bara läsa Susan Hills spökhistorier.

Äkta gotik

En ny stjärna har seglat upp på min himmel och den lyser starkt, starkare än de flesta faktiskt. Susan Hill heter min nyfunna kärlek och jag är i slutet av min andra av hennes spökhistorier; The Mist in the Mirror. Den handlar om en man, James Monmouth, någon gång runt förra sekelskiftet, som när han är fem år gammal överlämnas åt en förmyndare som uppfostrar honom, delvis i Afrika, delvis i Indien. Som ung man ägnar han all tid åt att göra resor till otillgängliga platser i en upptäcktsresandes, Conrad Vanes, spår. Monmouth är mer eller mindre besatt av denne Vane och när han i yngre medelåldern känner att han vill återvända till sitt ursprung, England, beslutar han sig för att där forska om och skriva en biografi över Vane. Men han stöter på patrull direkt. Alla varnar honom för att ha med Vane att göra, men ingen vill tala om varför.

Väl i England jagas Monmouth av spöklika syner, en pojke tycks förfölja honom och ser på honom med bedjande och desperat blick, han hör en pojke gråta på nätterna, han känner sig förföljd och iakttagen och grips ibland av en oförklarlig skräck. Samtidigt känner han sig lycklig och äntligen hemma på en plats och har ingen som helst lust kvar att flacka runt på resor. När han åker till skolan Vane gick på för att forska snubblar han i en artikel om Vane över sitt eget namn, Monmouth, och hans forskning tar en ny bana.

Vem är han? Var kommer han ifrån? Vad hände med hans familj? På vilket sätt är han sammankopplad med Vane? Vem är pojken som gråter?

Det är en, precis som The Small Hand, otrolig välskriven berättelse där spökinslagen känns oerhört trovärdiga och riktigt otäcka. Dessutom utspelar den sig i en härligt stämningsfull och mycket engelsk miljö med Themsen i centrum. Boken är mumma för en anglofil med förkärlek för det gotiska arvet. Här kan man läsa mer om både Susan Hill och The Mist in the Mirror.

Jag kommer att söka med ljus och lykta efter fler av Hills spökhistorier när jag slukat The Woman in Black som väntar på biblioteket. The Woman in Black är filmatiserad, finns delvis här.

Vinterpärlor

Och jag som trodde att berättelsen om Mrs Chippy hade ett lyckligt slut. Jag hade fått för mig att den där Ernest Shackleton och hans män var ena riktiga hedersknyfflar som tog hand om skeppskatten också efter det att Endurance krossats av isen i Antarktis och gått under, och att kissen i fråga kunde åka hem till England och äta sardiner och vandra i gröna skogar igen.

Men så var det förstås inte. Den arma Mrs Chippy (en hankatt trots att han kallades Mrs C - detta eftersom hans husse gick under namnet Chippy) fick sätta livet till när besättningen var tvungna att lämna sitt skepp och vandra iväg på isen i jakt på fastland. Shackleton (som tydligen var en bra expeditionsledare men riktigt vissen på att planera) beordrade sina mannar att göra sig av med all överflödig packning, inklusive sådan som skulle nagga på deras matranson. Chippy, Mrs Chippys husse, förlät aldrig Shackleton.

Männen - nu husdjurslösa - slog läger på fastlandet på Elephant Island i ungefär tio månader medan Shackleton själv och ett par till stack iväg för att skaffa hjälp. Männen överlevde under ett par uppochnervända båtar och lagade mat på en spis som eldades med späck. Röken från denna spis var kolsvart och gjorde så att männens kläder och ansikten täcktes av en - kan man förmoda - vedervärdig hinna av svart fett. De var ingen vacker syn när Shackleton väl kom till deras undsättning i augusti 1916. (Se nedan.)

Mrs Chippys sista expedition är en liten pärla, smårolig, klok och allmänbildande och för den som har haft närkontakt med katter finns det många igenkännande leenden att hämta. Katten tar sitt arbete på fullaste allvar, jagar möss och spanar efter säl i vattnet. Han ser sig som en av besättningsmännen. "Jag förmodar att jag är något kortare till växten än många av mina skeppskamrater, men jag kan inte säga att jag någonsin funderat närmare på det" skriver kissen i sin dagbok.

En annan absolut lysande roman är Susan Hills The Small Hand. En riktigt ruggig spökhistoria i stil med Sarah Waters The Little Stranger. Det är en sansad och förnuftig man, Adam, i femtioårsåldern (gissar jag) som handlar med ytterst värdefulla gamla böcker (exempelvis förstaupplagor av Shakespeare) som är huvudperson, och en kväll när han är på väg hem till en av sina klienter ute på landsbygden utanför London kör han vilse och hamnar i en mycket vildvuxen trädgård. När han står vid grinden och tittar in känner han hur en liten hand tar hans. Den där handen återkommer vid senare tillfällen och försöker bokstavligen driva honom i döden. Allting hänger ihop med händelser Adam var med om i just denna övervuxna - då berömd och frodig - trädgård när han var fem år, men som han inte minns ett dugg av i vuxen ålder.

Det är oerhört väl berättat och historien är perfekt uppbyggd för att man ska bli uppskrämd och vilja veta mer; läsa vidare. Språket är underbart och Adams beskrivning av kärleken till böcker som artefakt är underbar och slår an många strängar i en bibliofils lilla hjärta.

Gotik, angloporr och bibliofili i en och samma lilla bok - den har ett högst förtjusande omslag och format - det är inte illa det.

No dawn, no dusk, november

Dagarna blir allt kortare och himlen hänger tungt över marken men det spelar ingen roll eftersom jag bara vill sitta inomhus i min vinröda sammetssoffa framför brasan och läsa. Vilket jag också gör, så mycket jag bara kan. Jag har fortfarande en bit kvar i The Distant Hours, jag älskar när en bok jag vill försvinna in i är lång och varar länge. För försvinna vill jag. Det är en fantastisk berättelse och huvudpersonen, berättaren Edie, är lika sympatisk, lågmäld och lätt att identifiera sig med som Clodagh i Barbara Vines Grasshopper. Det är inga stora gester, men det är starka känslor. Mycket engelsk, helt enkelt.

Ömsom får man följa hennes berättelse om hur hon försöker reda upp vad som hände i slottet Milderhurst (hur uttalas det? [mıld-] eller [maıld]?) 1941 när hennes mamma evakuerades från London till slottet och blev bästa vän med den udda Juniper, yngsta dotter (det finns ett äldre tvillingsysterpar också) i huset. Ömsom följer man också systrarnas - och Edies mammas - upplevelser 1939-41. Berättelsen bär på många överraskningar och hela tiden anar man att det finns mer bakom nästan allting som sägs, som syns. Den som hyser minsta förkärlek till Storbritannien måste bara älska den här romanen. Och jag kan inte låta bli att associera den till Sarah Waters The Little Stranger, trots att de är väldigt olika så har ramen för berättelsen många likheter. De bär på ett gotiskt arv, båda två.

*

På tal om mörker och november hittade jag en fin dikt på Therese Bohmans utmärkta blogg. Here it goes:

No sun – no moon! No morn – no noon - No dawn – no dusk – no proper time of day. No warmth, no cheerfulness, no healthful ease, No comfortable feel in any member - No shade, no shine, no butterflies, no bees, No fruits, no flowers, no leaves, no birds! - November!

Thomas Hood

Och så läste jag den här vinterdikten i Kerstin Thorvalls diktsamling Doften av Pion (finns också i Jag är en grön bänk i Paris):

Vinterdikt

Förut

tyckte jag det var så tragiskt

med de nakna träden.

Nu

ser jag hur starka de är.

Kanske är det så man ska se på de kala, svarta träden som piskar och böjer sig i stormbyarna? Att de är starka som överlever: att de klarar allt - till och med ännu en vinter?

Bilden är från yorkshirewalks.org

Spöken och spökhistorier

Har just börjat komma in i Andrew Taylors Nattvandraren och är inte helt förtjust i tiden den utspelar sig i; 1780-talet, men platserna och atmosfären är det inget fel på (London och Cambridge, spöklik). Helena har skrivit en rapport om den och att försöka överträffa den skulle bara vara dumt, så läs hennes inlägg här istället (okej, jag erkänner att jag är en aning lat också). Taylor har skrivt flera romaner tidigare men den enda jag läst är den näst senaste, Det blödande hjärtat, som också utspelar sig i London men på 1930-talet. Den var ruskigt bra och därför tänker jag fortsätta läsa Taylor och när tid giver också läsa mig bakåt. Den amerikanske pojken fick visst urbra recensioner.

Är det förresten fler än jag som har en lång lista med böcker som ni tänker läsa när ni blir pensionärer (det vill säga får tid, eller rättare sagt, tror att man får tid)? Andrew Taylors romaner finns på min, liksom Palmemordstrilogin av Leif G W Persson. Alla fem-böckerna och ett par Thomas Mann finns där också. Och dessutom har jag tänkt skaffa hund när jag blir pensionär, hur ska jag hinna?

Hur som helst. Jag varvar Taylor med lite annat. Härom dagen var det en tuff liten kille som lånade Onkel Montagues spökhistorier på bibblan och jag blev genast lite sugen på den och gick för att leta upp ett annat ex. Det är just det slags barnbok jag gillar väldigt mycket, lite typ Spiderwick, brittisk barnbokstraditions ande svävar över den och det finns fina detaljerade teckningar i den.

Och så läser jag Sofia Olssons superba seriealbum Hetero i Hägersten. My God, så bra och roligt! Hon sätter verkligen huvudet på spiken, hittar en knorr på allt och tecknar dessutom bra - till skillnad från många tecknare som prisas hit och dit. Men eftersom jag är en, om än inte åldersmässigt (än) så, mental pensionär är mitt favoritseriealbum Medelålders plus (jag vet, visst är det tragiskt/pinsamt/patetiskt? Men det är å andra sidan ganska trevligt att både identifiera sig både med trettioåriga medelklassakademiker som flyttar runt i andrahandslägenheter och med nyblivna pensionärer. Och spökrädda pojkar). Album numro två har nyligen kommit ut, och ett reserverat ex finnes snart att hämta på bibblan.

Andrew Taylor - Nattvandraren

Chris Priestley - Onkel Montagues spökhistorier

Sofia Olsson - Hetero i Hägersten

Sven-Bertil Bärnarp - Medelålders plus

Ode to Kate, del två

Förra sommaren vid den här tiden skrev jag en hyllning till Kate Atkinson, men det här är en hyllning till en annan Kate från de brittiska öarna. Igår premiärsatt jag utemöblerna för säsongen och läste - lusläste - artikeln (i Uncut) om Kate Bush jag nämnde i förra inlägget. Den spänner över tolv sidor och absolut briljant. Artikelförfattaren Graeme Thomson har gjort en djupdykning i albumet Hounds of Love, Kates bästa, starkaste och mest enhetliga någonsin. Det är makalöst intressant att läsa om hur hon utgick från demon och istället för att bara ha den som förlaga byggde på den, lade på fler lager och experimenterade med instrument, röster, fairlight, trummaskin och alla tekniska möjligheter. Hon och hennes dåvarande pojkvän Del Palmer, som också var hennes basist och fortfarande är, satt i studion hon byggt i uthuset hemma hos sina föräldrar i Lewisham. De började i november -83 och den blev klar knappt två år senare. En av studioteknikerna Hayden Bendall berättar hur han kom dit på morgonen, gick in i köket där hela familjen Bush satt samlad:

"You walked in through the garden into the kitchen: all the family's business and conversations took place around this huge kitchen table. Paddy [Kates ena bror] were always around, and the two dogs, Bonnie and Clyde, the hounds of love on the albums cover. There were pigeons and doves alla over the place, her dad smoking his pipe and her mum making sandwiches. It was idyllic."

Ja, verkligen. När man är uppvuxen i en familj där ens kreativitet ständigt blivit uppmuntrad och man känt sig trygg är det inte konstigt att ha en så stark övertygelse att det man vill göra musikaliskt är rätt, som Kate hade. Och har. Kate skrev The Man With the Child in His Eyes som finns med på debutalbumet The Kick inside när hon var tretton. Bara en sådan sak.

Kate, Bonnie och Clyde

När jag läste artikeln kom jag på en av anledningarna till att jag tycker så mycket om just Hounds of Love. Den handlar till stor del om naturen. Efter den förra skivan The Dreaming hade hon köpt en stor gård i Devon där hon höll på i trädgården mycket. "The stimulus of the countryside is fantastic", sa hon. Låten The Big Sky handlar om hur hennes katt brukade sitta på grindstolpen och titta upp på stjärnhimlen på kvällarna. Baksidan - för på den här tiden fanns det en baksida på skivalbumen, ungdomar - är till större delen en tematisk helhet som rör sig i utomhus: is, vatten, sjöar, åar, skog, snö, koltrastar, dimma... The Morning Fog är en underbar hyllning till det nära, det verkliga: en morgon när naturens skönhet är slående.

"Part pop record, part epic romantic poem, Hounds of Love 'has a mystical, bardic quality that is part of our ancient British tradition" menar Youth från Killing Joke som medverkar på skivan. Och det stämmer. Natrurromantiken har alltid varit framträdande i den brittiska kulturen.

Efter tjugofem år är det fortfarande mitt favoritalbum, alla kate(sic!)gorier och den berör mig lika starkt varje gång. Efter Hounds of Love har hon inte nått samma svindlande höjder igen, det är alla kritiker och fans överens om. Men å andra sidan är hon tillräckligt bra vad hon än gör - hon är ju Kate Bush.

Stackars Jane

Så bevittnade jag ännu en massaker av min älskade Jane Eyre. Den här gången en filmatisering från 1997 med Samantha Morton i titelrollen och Ciaran Hinds som Rochester. En bra rollbesättning, inte tu tal om det, men manuset, manuset! Varför, ack varför, hackar man gång på gång ner denna utmärkta roman och plockar ut det man anser vara godbitarna (kärlekshistorien), bättrar på (?) och tar bort? Varför inte göra en serie om sex delar istället och ha med alla beståndsdelar från romanen: allt det som gör Jane till Jane och Jane Eyre till Jane Eyre?

Den bästa filmatiseringen enligt mig är den från 1983 med Timothy Dalton och Zelah Clarke för att den följer romanen slaviskt och dessutom är Dalton i mina ögon perfekt som Rochester; dark, brooding, sliten av livet, brysk men känslig. Zelah Clarke är en aning för beskäftig kanske men hon är helt okej. Jane är ju ganska näbbig av sig men kanske saknar Clarke Janes lågmäldhet.

Hur som helst. Denna film med Morton och Hinds finns i en box där det också finns en filmatisering av Svindlande höjder (den ska beskådas ikväll), en miniserie om syskonen Brontë från 1973 och believe me, det märks att den är från -73. Tala om trollperuker! Skådespeleriet är dock utmärkt och man ser en ung Michael Kitchen i rollen som brodern Bramwell. Vidare finns en dokumentär om systrarna som också skall beses vid tillfälle.

Efter Sargassohavet och denna "påbättrade" version av Jane Eyre känner jag att jag kanske borde läsa om romanen, men samtidigt är det fel årstid för det. Jag läser alltid JE på hösten. Nå, det dröjer inte länge förrän oktober är här och löven gulnar. Då plockar jag fram JE igen för att försäkra mig om att den fortfarande är bäst.

För övrigt: Flickan vid stenbänken finns nu på billig dvd och den ligger och väntar på mig på bibblan. Lycka! Dessutom har den superba serien om Lillie Langtry också kommit på dvd. Ett måste för en viktorianaporrslav.

Sargassohavet

Jag läste ut Jean Rhys Sargassohavet häromnatten och har fortfarande inte riktigt hämtat mig från läsningen. Dels är boken väldigt intensiv, tät och klaustrofobiskt obehaglig, dels lägger den sig i den bästa roman som någonsin skrivits: Jane Eyre.

Jag tycker om Sargassohavet som självständigt verk, men som komplement till JE tycker jag mindre om den, kanske mest för att den svärtar ner min hjälte Rochester. När Rochester i Jane Eyre berättar för Jane om Bertha berättar han om någon som är vulgär, högljudd, ful i mun, oberäknelig och påfallande galen ända från början av deras äktenskap. I Sargassohavet är Bertha en ganska resonabel och klartänkt person, om än traumatiserad och labil. Hon försöker diskutera med Rochester men han är alldeles för påverkad av klimatet, isoleringen, hans fars och brors svek och den oroliga stämning som råder på ön efter att slaveriet avskaffats för att kunna agera förnuftigt. Dessutom blir han påverkad av människors illasinnade prat om Berthas eventuella galenskap och hennes mors öde. Alltså flyr han hem till trygga England för att installera Bertha och sig själv där. På vägen dit, i Sargassohavet, brister det för Bertha och hon blir galen på riktigt.

Men jag tycker att det är för mycket som inte stämmer i romanen för att jag ska kunna lägga Sargassohavet ovanpå Jane Eyre och få en helare bild av storyn. Nu har jag inte läst JE på ett par år, men jag kan inte minnas att man någonstans får reda på att Bertha egentligen heter Antoinette Cosway. Om någon vet så säg var, please! Och de ska leva tillsammans i fyra år innan de åker till England, men i Sargassohavet verkar det bara vara ett halvår, om ens det. Och så det här med att Bertha verkar vara hyfsat normal och stabil när de gifter sig, enligt Rhys, medan hon i JE visar tecken på galenskap redan då.

Dessutom är det svårt att få ihop två berättelser som är skrivna med så olika språk och stil.

Nej, för min del fungerar Sargassohavet nog bäst som fristående roman . Jag tycker inte att den går att pussla ihop med Jane Eyre: bitarna passar inte ihop riktigt och det går inte att tvinga ihop dem. Ändå måste läsningen avJean Rhys bli rikare och man känner till Jane Eyre.

Äh, jag får helt enkelt inte någon rätsida på den här romanen.

Men Jane Eyre står fortfarande kvar, orubbad, på första plats.

Tillägg: Namnet Antoinette nämns i Jane Eyre, när advokaten kommer och avbryter Rochesters och Janes bröllop. Men Cosway...Nix.

Hardcoregotik

Lagom efter att jag hämtat mig från Carola Salisburys utsvävande äventyr söker jag på nytt upp gotiken och det vi kallar mysrysare. Nu pratar jag om mysrysare hardcore. Den typ som jag köpte i kiosker för en femma i början av åttiotalet, när jag som elva-tolvåring slukade det slags böcker. De som har utanpåskriften "Mysrysare" utanpå, med liksom gåshudstypsnitt. Ja, titta här på bilderna så förstår ni vad jag menar. Jag kan inte vara ensam om att ha köpt, läst och älskat de här böckerna.

På Tradera hittade jag flera stycken av de titlar jag ägde annu dazumal och som den hopplösa nostalgiker jag är klickade jag naturligtvis hem dem. Och jag är riktigt lycklig över att ha hittat dem! Jag minns en som handlade om en kvinna som lämnade ett välbetalt jobb och storstan för att bo i ett år i ett hus vid havet med sin hund och bara läsa böcker. Naturligtvis hör hon ljud från ett hemligt rum som hon inte har åtkomst till och dessutom hittar hon à la Lady Dona i du Mauriers Frenchman's Creek en pipa och tobak efter en man som varit i hennes hus. Jag vill minnas att hon också har förträngda minnen från barndomen som på något jungianskt sätt till slut når ytan.

En annan Mysrysare jag minns är en historisk variant om en guvernant, naturligtvis, som kommer till ett hus där det försiggår obehagligheter och till sin hjälp får hon en stilig adelsman med ljusgrå ögon.

Många av dessa mysrysare, kanske de allra flesta om jag tänker efter, var ohyggligt dåliga men en del var riktigt bra och hade litterära anspelningar som dem jag nämnde ovan, vilket ändå är ganska trevligt och ger plus i kanten åt en annars ganska pinsam genre.

En guilty pleasure? Absolut inte. Bara en högst enjoyable pleasure som jag inte skäms ett jota för.

Även om jag kanske borde.