Arktisk hjältinna

Hur mycket jag än tycker om miss Marple, Puck Bure, Vera Stanhope, Evie Oliver och Ruth Galloway finns det helt klart hjärterum för fler tuffa och originella hjältinnor. Den senaste heter Edie Kiglatuk och är bosatt på Umingmak Nuna, det vill säga Ellesmereön i Norra Ishavet, strax väster om Grönland.
Jag vet inte varför, men det är något med arktisk miljö som jag bara inte kan motstå. Jo, förresten jag vet precis varför. Kylan, isen, havet och snön gör mig livrädd. Det är den absolut gräsligaste och mest skrämmande miljö och klimat jag kan tänka mig, men ändå är jag sjukt fixerad vid Arktiska (och Antarktiska) upptäcktsresande och skildringar, romaner och foton från de här bistra områdena.
Jag tror jag blev varse min fascination när jag såg Ingenjör Andrés luftfärd och fylldes med fasa inför deras planer och vad som sedan hände. Jag menar: tänk! Vilken mardröm!
Några av mina favoritböcker har detta kyliga tema. Michelle Pavers Evig natt, Susanna Jones When Nights Were Cold och inte minst Amy Sackvilles mästerverk Still Point.
I Där ingen har gått är miljöbeskrivningen lika skräckinjagande som den av vad folket stoppar i sig. Sälköttsgröt till frukost? Inte det? Jäst valrosstarm? Blodsoppa? När de äntligen hittar något smarrigt att äta - röding - smaskar de i sig huvudet först och framför allt delikatessen ögat.
Okej, men frånsett den i mina ögon vidriga matkulturen inuiterna har, är romanen svinspännande, välskriven och underhållande. Och bildande, faktiskt. Författaren Melanie McGrath är från England men har bott i Arktis så hon lär veta vad hon pratar om när hon beskriver livstil och kultur. Att leva i en sådan kyla ("det var milt och behagligt, bara 20 grader minus", typ) måste påverka en människa, kynnet, sättet, känslor och tankegångar - hur man ser på världen. Det är väldigt intressant att fundera på.

Hur som helst, Edie är björnjägare och vildmarksguide och under en tur med några jägare blir en av dem skjuten och det blir utgångspunkten för en svindlande intrig som Edie inte kan låta bli att reda ut.
McGraths coola (sic!) hjältinna har drag både av Elly Griffiths egensinniga Ruth Galloway och Peter Höegs orädda Smilla, men är för övrigt helt sin egen.
Som väl är ska det dyka upp fler böcker om Edie, men innan dess - läs den här!

 

Allt som är gult, gult tycker jag är vackert

När jag var sex år och vi hade avslutning i lekis, sjöng vi en sång som handlade om alla färger. Det slumpade sig så att jag hamnade bland de barn som skulle lovprisa gult ("allt som är gult, gult, tycker jag är vackert, för min bästa vän är solen"). Jag kände mig ytterst motvillig, inte bara för att jag skulle behöva ha ett slags solfjäder av gult crêpepapper på skallen, utan också för att gult inte riktigt var min melodi så att säga. Rött var alltid min grej, ända fram till jag var tjugofem och började inse att jag var mer blå än något annat.

Men gult! Vilken färg! Denna vår känner jag en omåttlig hunger efter gult. Man blir glad av gult. Den lyser upp, den ger energi; den är verkligen som solen. Igår var jag i närmaste storstad, flanerade på stan i solskenet och dök in i prylbutiken med stort L. Mina ögon drogs genast till det som lyste gult. För att göra en kort historia ännu kortare: jag kom ut med två solgula, knubbiga muggar, gula smörknivar och ett paket med prickiga gula servetter. Som just denna gråa marsmorgon med lömskt kylig snålblåst vinande runt knuten lyst upp min frukost.

Bild: min

Är förresten inte Kommissarie Banks riktigt bra? Som väl är har manusförfattarna skalat bort all onödig information som vad Banks lyssnar på för musik i bilen och framställer honom som en riktigt trevlig prick. Och Stephen Tompkinson är så himla bra.

Obs: det är inte bara en gurkhög som ligger där på servetten. Det är en smörgås med ost, dijonsenap och gurka.

Kreation och rekreation

Idag tillbringade jag min lediga dag på ett högst nöjsamt och avkopplande sätt. Två olika slags pepparkakor har jag gjort - den ena degen ligger fortfarande och slaggar i kylen men den andra ligger i form av en stor hög kakor på bänken i köket och doftar knäck och mandel. Så har jag lyssnat på Kates 50 Words for Snow hela dan (varje låt är cirka tio minuter - oh joy! tycker jag som älskar långa låtar. Om de är bra), läst femtio sidor i Syskonmakaren (såå himla bra, trevlig och rörande), strukit och lagt ut juldukar och satt fram röda kulljusstakar i trä samt gosat med katterna.

Inatt ska det snöa mer, tydligen. Ja ja. det är ju väldigt vackert och stämningsfullt och jag har inget emot snön i sig. Bara det inte blir kallare så här. Typ noll är alldeles lagom och man slipper huttra både ute och inne.

Prova mina pepparkakor! Minns inte varifrån receptet kommer, men de är urgoda.

Skurna mandelpepparkakor

Drygt 1,5 dl farinsocker

1 dl ljus sirap

175 g smör

0,75 msk kanel

0,5 msk nejlika

0,5 msk torkad malen ingefära

1,5 dl skållad ganska fint hackad mandel

6 dl vetemjöl

1 tsk bikarbonat

Smält smöret och blanda i farinsocker, sirap och kryddor och sjud ihop. Låt svalna. Rör ner mandeln, sikta ner mjöl och bikarbonat och rör ihop till en fast smet. Låt vila i rumstemperatur i en halvtimme och forma rullar och lägg dem i smörpapper och lägg in i kylen. Låt vila ett par timmar. Skär i tunna skivor (1-2 mm) och grädda i 175° i 7-8 minuter mitt i ugnen. Låt svalna på plåten (plant).

Enjoy!

Lovebombing

Idag passar 50 Words for Snow extra bra eftersom den första snön just föll utanför mitt fönster.

She never lost it, she was only lost for a while

Med bävan satte jag på Kate Bush nya album 50 Words for Snow när jag kom hem. Men det räckte med två sekunders lyssnande för att släppa oron och inse att damen ifråga fortfarande kan skapa magi och få mig att vaggas in i musikaliska underligheter och underbarheter. Det beror förmodligen till större delen på att det är Kate och ett piano som dominerar på skivan. Jag känner igen flickan som spelade in The Man with the Child in his Eyes för trettiofem år sedan och som fick mig att fullständigt kapitulera och ge mig hän åt livslång dyrkan. För jag älskar det här, jag älskar fortfarande Kate.
Visserligen gör hon inte riktigt lika starka låtenheter, så att säga, men stämningen och magin är densamma som alltid och på 50 Words for Snow anar man ekon av The Ninth Wave (b-sidan av Hounds of Love-albumet), A Sky of Honey (andra skivan på Aerial) och inte minst The Kick Inside. Igår kväll var jag så inne i musiken och borta i frostnupna, vita tankar att min arma pojkvän frågade om det var något som hänt när han ringde. Nejdå, jag lyssnar bara på lite musik, svarade jag.
Men det är verkligen inte vilken musik som helst. Det är magi på högsta nivå.
Sedan hade jag ju definitivt älskat 50 Words for Snow ännu mer om Kate strukit Elton Johns medverkan och sjungit verserna på Snowed in at Wheeler Street själv, men ingen är ju fullkomlig. Däremot är Kates son Berties medverkan på första spåret (herregud, det där lät som Kaj Kindvall från ett Discorama anno 1979) riktigt fint och han sjunger som en gosse i kyrkokören. Rent, ljust och väldigt innerligt. Äpplet har inte fallit långt från trädet alls.
Alla de hemska mixarna av gamla låtar på Director's Cut är förlåtna och begravda djupt i minnets dolda mylla. Med nya skivan visar Kate att hon fortfarande är Kate och inget tossigt före detta geni som fått en släng av alzheimer. Hon fick bara en liten knäpp men nu är hon tillbaka och jag är så tacksam för det. Tack.


Se fler av Kates fantastiska videos på Kate Bush Music Channel på YouTube.

Skärpning, Kate!

Jag, som bokstavligen har dyrkat Kate Bush sedan jag var i elvaårsåldern (det var hennes fel att jag började tona håret rött och gjorde hål i öronen hemma i flickrummet trots att jag inte fick för mina föräldrar), blev naturligtvis eld och lågor när jag hörde att ett nytt album skulle släppas. Glädjen blev dock kort eftersom jag snart blev varse att det var nyinspelningar av gamla låtar det handlade om. Varför? Åh, VARFÖR?

När förra albumet Aerial damp ner tog det mig extremt lång tid att medge för mig själv att Kates storhetstid nog är över. Och ännu mer påtagligt blir detta faktum i och med Director's Cut. Jag tog tidigare idag mod till mig och lyssnade igenom skivan helt och hållet och nu har jag faktiskt lite ont i magen. Kate är fortfarande min husgud och ikon men bättre än hon var på Hounds of Love blir hon aldrig.

Sämre än på Director's Cut blir hon förhoppningsvis aldrig. För det är bitvis faktiskt riktigt kass. Mycket på grund av att Kate helt enkelt inte sjunger lika bra längre. Och lite för att det är för mycket gitarr (innan hon fick ihop det med sin gitarrist Dan McIntosh var hennes musik pianobaserad). Hennes speciella röst funkar bara ihop med hennes underliga musik i originella arrangemang med fairlight, piano och brorsan Paddys hembyggda instrument. Inte fucking elgitarr!

Ingen av låtarna har blivit bättre eller starkare och de enda som klarar sig något så när i jämförelse med originalversionerna är This Woman's Work och Song of Solomon. I långsamt suggestivt tempo klarar Kates röst av att låta stark och intensiv men oftast låter hon bara ganska löjlig. I Flower of the Mountain, tidigare The Sensual World, blir de upprepade "yes"-en en ren parodi på de ursprungliga mycket sensuella viskande "mmm, yeees".

Kate jobbar emellertid med en helt ny skiva och låt oss bedja till Apollo och andra musikgudar att det blir musik att älska.

Kates snygga hemsida hittar du här.

Gillar! Gillar massor!

...från Anna Järvinens nya skiva Anna själv tredje.

Stilsäker

Fick syn på en Youtube-snutt på Dimmiga dagarna där min gamla favorit Stevie Nicks sjunger en tidig version av Wild Heart backstage och har sedan dess inte kunnat få den ur öronen, ur skallen. Hon är så förbaskat bra och rösten stark och mycket speciell. Stevie är dessutom otroligt söt i videon, fräsch som en nyponros, solbränd som en Californian girl och inte alls så där teatralisk och uppsminkad som hon ofta är på bild. Här är lite fler fina bilder på Stevie och här kan du se Stevie sjunga Wild Heart.

tjyvgubbar

Hurra för att Peter Apelgren och Helen Benno vann På spåret i fredags! Peter är alltid lika sjukt rolig, kanske med betoning på sjukt. Men när det var dags för den andra musikfrågan blev jag en aning konfunderad. Jag kände naturligtvis igen både Wuthering Heights och Cat Stevens-låten, men sedan? Gitarriffet var otroligt bekant men jag kunde inte placera det. När svaret sedan var Rolling Stones protesterade jag högljutt framför tv:n. Jag avskyr Rolling Stones och kan definitivt inte identifiera det där riffet som tillhörande dem. Resten av helgen har jag gått och nynnat just de den där lilla melodislingan och igår kom jag på det. Den kommer ju från Joni Mitchells Coyote! Slempundartönten Richards har alltså stulit hennes riff rakt av. Rolling Stoneslåten Waiting On A Friend är från -81, Coyote är från -76. Need I say more?

Det gav mig inte precis någon anledning att ändra min uppfattning om Rolling Stones musikaliska eh ... förtjänster således.

Här är klippet från På spåret:

Och här är Joni Mitchells låt. Stäng av bakgrundsmusiken längst ner på sidan och lyssna och jämför.

Love is in the air...

Underbara J S Bach, dels till Pomegranates vinterterapi, dels till prins William som eklaterade sin förlovning med Kate Middleton igår. Gratulerar!

Vilken ring Kate fick? Jo, "my mother's engagementring" som William förklarar. Man blir ju alldeles tårögd.

Uppfriskande

Svalkande, flippat, lysande.

Bosch!

Nej, känner jag när jag läst ut Lilla stjärna. Vilket trams. Vad är poängen? Att påtala hur alienerade tonårsflickor kan känna sig? Vilka ytterligheter det kan ta? Eller ska man bli rädd? För min del tycker jag att det mest av allt är ett tämligen ansträngt försök att skrämmas genom att kombinera unga flickor med mardrömsvapen som borrmaskiner och hammare. Tjafs! Bosch(sic!)! Och ABBA? Vad har de med det hela att göra?

Ode to Kate, del två

Förra sommaren vid den här tiden skrev jag en hyllning till Kate Atkinson, men det här är en hyllning till en annan Kate från de brittiska öarna. Igår premiärsatt jag utemöblerna för säsongen och läste - lusläste - artikeln (i Uncut) om Kate Bush jag nämnde i förra inlägget. Den spänner över tolv sidor och absolut briljant. Artikelförfattaren Graeme Thomson har gjort en djupdykning i albumet Hounds of Love, Kates bästa, starkaste och mest enhetliga någonsin. Det är makalöst intressant att läsa om hur hon utgick från demon och istället för att bara ha den som förlaga byggde på den, lade på fler lager och experimenterade med instrument, röster, fairlight, trummaskin och alla tekniska möjligheter. Hon och hennes dåvarande pojkvän Del Palmer, som också var hennes basist och fortfarande är, satt i studion hon byggt i uthuset hemma hos sina föräldrar i Lewisham. De började i november -83 och den blev klar knappt två år senare. En av studioteknikerna Hayden Bendall berättar hur han kom dit på morgonen, gick in i köket där hela familjen Bush satt samlad:

"You walked in through the garden into the kitchen: all the family's business and conversations took place around this huge kitchen table. Paddy [Kates ena bror] were always around, and the two dogs, Bonnie and Clyde, the hounds of love on the albums cover. There were pigeons and doves alla over the place, her dad smoking his pipe and her mum making sandwiches. It was idyllic."

Ja, verkligen. När man är uppvuxen i en familj där ens kreativitet ständigt blivit uppmuntrad och man känt sig trygg är det inte konstigt att ha en så stark övertygelse att det man vill göra musikaliskt är rätt, som Kate hade. Och har. Kate skrev The Man With the Child in His Eyes som finns med på debutalbumet The Kick inside när hon var tretton. Bara en sådan sak.

Kate, Bonnie och Clyde

När jag läste artikeln kom jag på en av anledningarna till att jag tycker så mycket om just Hounds of Love. Den handlar till stor del om naturen. Efter den förra skivan The Dreaming hade hon köpt en stor gård i Devon där hon höll på i trädgården mycket. "The stimulus of the countryside is fantastic", sa hon. Låten The Big Sky handlar om hur hennes katt brukade sitta på grindstolpen och titta upp på stjärnhimlen på kvällarna. Baksidan - för på den här tiden fanns det en baksida på skivalbumen, ungdomar - är till större delen en tematisk helhet som rör sig i utomhus: is, vatten, sjöar, åar, skog, snö, koltrastar, dimma... The Morning Fog är en underbar hyllning till det nära, det verkliga: en morgon när naturens skönhet är slående.

"Part pop record, part epic romantic poem, Hounds of Love 'has a mystical, bardic quality that is part of our ancient British tradition" menar Youth från Killing Joke som medverkar på skivan. Och det stämmer. Natrurromantiken har alltid varit framträdande i den brittiska kulturen.

Efter tjugofem år är det fortfarande mitt favoritalbum, alla kate(sic!)gorier och den berör mig lika starkt varje gång. Efter Hounds of Love har hon inte nått samma svindlande höjder igen, det är alla kritiker och fans överens om. Men å andra sidan är hon tillräckligt bra vad hon än gör - hon är ju Kate Bush.

Ett svart hål djupt in i hjärtat, magen, själen

I Kulturnyheterna häromveckan recenserade Per Sinding-Larsen - en man vars omdöme jag synnerligen respekterar - en nyutkommen cd av debutanten Anna von Hausswolff. Klipp visades, musiksnuttar spelades och jag blev totalsåld. Förhäxad, hypnotiserad.

I senaste numret av musiktidningen Uncut finns en lång artikel om hur min all time heroine Kate Bush påverkat andra musiker. Under åren har jag tyckt det varit ganska tröttsamt att höra hur diverse halvbegåvade sångerskor jämförts med denna gudinna, exempelvis den i mitt tycke urtrista Tori Amos - bara för att de spelar piano och sjunger okonventionellt - men när man hör hur Anna von Hausswolff sjunger, hur hon använder rösten som ett instrument, kommer man inte undan tankeassociationen.

Kate

För mig sällar von Hausswolff sig till den exklusiva skara av sjukt musikaliskt begåvade musiker med starkt röst de spelar på där förutom Kate Bush också Joanna Newsom befinner sig och även P J Harvey på skivan White Chalk. Den sistnämnda har dock inte samma vackra röst, även om hon använder den på samma sätt som de andra.

På youtube kan man se The Tram Sessions, där Anna von Hausswolff sitter på spårvagnen och sjunger. Cool, superbra. Hennes musik är svart som Harveys White Chalk-skiva, vacker som Kate Bush och rösten är stark, egen och med risk för att låta patetisk: otroligt uttrycksfull. Den går rakt in i magen på en. Och framför allt är hennes musik melodisk. Lika lite som jag tycker om fragmentariska romaner, tål jag atonal och tja, omelodisk musik. Men von Hausswolff skriver låtar man kommer ihåg, melodier.

Debutalbumet Singing From The Grave kom förra veckan. En stjärna är född. Missa henne inte.

Favoriter på albumet är Move on, Pills och The Book.

Lovebombing

Lily Allen skulle inte kunna vara något annat än brittisk. Hennes musik kan inte vara annat än brittisk. And I love her and it med hull och hår.

Kolla på Alfie här eller The Fear här.

Youtube har inaktiverat "inbäddning", så ni får besvära er med att klicka själva. Men det är det värt, jag lovar.

Hösttröst

Återfunnen hjältinna

Bland mina undanlagda cd-skivor - undanlagda på grund av att jag sällan spelar dem samt har utrymmesbrist - hittade jag en gammal favorit. Ghost of A Dog med Edie Brickell and the New Bohemians från 1990. Jag älskade den skivan och lyssnade jämt på den. Edie är en fruktansvärt begåvad låtskrivare och musiker och jag blev glatt överraskad när jag fyra år senare läste att hon gift sig med Paul Simon. Han producerade också albumet som kom 1994, Picture Perfect Morning, som jag om möjligt tyckte ännu mer om än det föregående. Det var en viktig och avgörande tid för mig och jag fick ofta ångest när jag lyssnade på hennes texter, där det antyddes att någon inte mådde bra i sin tillvaro. Som ville bort, ut. Precis som jag ville, även om det tog två år för mig att ta mig samman. Edie är däremot fortfarande gift med Paul.

Jag hälsar Edie tillbaka till min skivhylla.


I'm glad no one's here just me by the sea
I'm glad no one's here to mess it up for me
I'm glad no one's here just me by the sea
But man, I wish I had a hand to hold

Edie Brickell, Me By the Sea (Ghost of A Dog)

Smärtsamt bra

Six Ribbons

Januari är en märklig månad (tanken stulen från frenchmix). Den är kanske mer än andra mycket beroende på vad man får. Minsta solstrimma - bokstavlig eller metaforisk - gör att allt är ljust, varmt och för en framåt och allt mörker i världen har vikt undan. Å andra sidan gör minsta motgång att mörkret faller över en och vinter och stagnation är utan slut.

Idag var en bra dag och alldeles nyss hörde jag en sång på SR Minnen jag glömt existerade och blev glad för påminnelsen. Jon English Six Ribbons, en fantastiskt vacker kärlekssång. Och den glädjen får mig att hålla ut ännu ett tag. För jag vet att det kommer ljusare tider. De är redan på god väg.

Två gentlemän och en julsång