win-win.

Det är verkligen tillfredsställande när man lyckas göra sin plikt som bibliotekarie och leda in nya läsare på Den Enda Rätta Vägen. Det vill säga vägen mot ett rikare och roligare liv: livet som bokslukare. För ett par veckor sedan kom det in en man med lätt hjälplös blick på biblioteket och frågade om jag hade tips på äventyr. Jodå, tänkte jag med bultande bibliotekariehjärta eftersom mannen ifråga är hemskt stilig, men förstod att han menade ett bokligt äventyr. Först tänkte jag på Skattkammarön som är den bästa äventyrsroman jag vet, men kom på att låntagaren förmodligen var ute efter något mer vuxet. Från min tid som bokhandelsbiträde mindes jag en farbror som alltid köpte Clive Cussler, Colin Forbes och Wilbur Smith och sa att de var ohyggligt spännande. Alltså plockade jag fram en Cussler och tryckte i händerna på den stilige låntagaren och det var ett val som verkligen gick hem. I går strax före stängning dök han upp igen och medan han skakade lite fåraktigt på huvudet sa han: "Jag hade ingen aning om att man kan fastna i en bok så där. Först var det ju lite rörigt men sedan när pusselbitarna började falla på plats ...Wow! Har ni fler av honom?"

Jajamensan! Jag gick före till hyllan och visade var de står och sa att Cussler skrivit många, många romaner. Han strålade med sina djupblå ögon och log så lyckligt att jag fortfarande känner mig glad och nöjd - om det är som bibliotekarie eller kvinna tänker jag inte analysera just nu.

you've got mail

Oj oj, så spännande det är att vara bibliotekarie! Idag när jag satt i informationen och kollade min jobbmailbox fann jag där ett slags kärleksbrev med anonym avsändare. Vad sägs om det? Först blev jag förskräckt och var säker på att det var från en av dårfinkarna som hänger runt på bibblan och glor mer eller mindre diskret på yours truly. Fast sedan läste jag lite noggrannare och avfärdade mina initiala farhågor.

Den Anonyme är betydligt mer spännande än så. Intelligent. Bildad (har pejl på latin). Van vid att skriva. Poetisk. Mystisk.

Och dårfink?

Save Our Libraries Day

I Storbritannien hotas massor av bibliotek av nedläggning när Camerons regering drar åt svångremmen. Idag anordnar man Save Our Libraries Day och här kan man läsa mer om det.

Delta du också! Det är enkelt. Gå till ditt närmaste bibliotek och låna en hög med böcker och ta hem och läs. Så att inte samma sak händer här.

Stephen Fry, womanizer

Som de flesta älskare av allt som har med Storbritannien att göra, är jag förstås kär i Stephen Fry. "Stephen Fry - actor, writer, raconteur and wit. Cerebral and sophisticated, a true Renaissance man. Or is he?" står det på baksidan av hans senaste alster. Ja, säger jag, he certainly is men han är också absolutely stark, raving mad. För denna bok avslöjar vidden av hans galenskap. Det är nämligen Mrs Frys dagbok som publiceras för första gången. Och hon avslöjar hans hemliga dubbelliv. "[...] the womanizing, the window-cleaning, the kebabs, the karaoke [...]"

Stephen Fry, förlåt, Mrs Fry har också en blogg förstås och twittrar, precis som Stephen. Och vilket äktenskapstycke de har! Inte sant?

Jag kan omöjligt motstå en bok som inleds med följande:

January 1 Saturday. Every January 1st is exactly the same - a cold grey afternoon, nothin on the telly and Stephen with his head down the toilet belching the theme to Dr Zjivago. [...] Apparently he spent the night unconscious in the S&M car park."

ur Mrs Fry's Diary.

Stephen har dock hård konkurrens av andra läsintressen på mitt nattduksbord. Här fick jag tips om Gillian Flynn och är djupt försjunken i Vass egg som är otroligt bra. Språk och stil påminner mig mycket om Raymond Chandlers hårdkokta hjälte, humor och stilistik. Jag gillar det stenhårt. Den är rolig, smart och otäckt spännande. Jag till och med drömde om rakblad inatt, fy katten, så engagerad är jag.

Vidare ligger Stephen Kings Full Dark, No Stars och väntar och under den en samling med Marilyn Monroes brev, dikter och anteckningar som Stanley Buchthal och Bernard Comment samlat ihop ur Lee Strasbergs kvarlämnade saker (han fick ärva Monroes prylar). Det var ingen dum brutta. Tvärtom. Hennes anteckningar och dikter tyder på en helt annan sak. Det är rörande att läsa hennes tankar och funderingar och beklämmande att en människa kan vara så missförstådd och olycklig, trots ett sådant massivt fokus.

Höstligt bokbad

Ajajaj, ojojoj, vad det dräller in nya böcker nu när hösten (jo, jag erkänner faktiskt att hösten gjort sitt intåg, inte ens jag kan vidhålla att det är sensommar när stormarna vräker regn och hagel mot fönstren) gjort entré. På gott och ont! Jag som reserverat allt som intresserat mig i god tid, får nya titlar varje vecka och det är ju kul, men hur katten ska jag hinna läsa allt jag skulle vilja läsa?

Jag läste en fjärdedel av Leif G W Perssons Den döende detektiven och jag gillade den ganska mycket, men den var inte tillräckligt driven och spännande för att hålla mig kvar när jag lockades av Inger Edelfeldts Samtal med djävulen. Jag hade inte läst G W förut men vande mig snabbt vid hans något korthuggna och grammatiskt ofullständiga prosa. Jag förstår vad han vill säga, vilken känsla han vill framkalla. Det funkar. Men ändå. Jag lämnar honom därhän tills jag har mer tid att ägna åt honom och inte stressas av att andra låntagare står på kö. Jag köper nog boken i pocket till sommaren och läser klart den då i lugn och ro.

Edelfeldt har jag alltid gillat, framför allt när jag var yngre, men den här korta romanen vet jag inte riktigt varför hon lämnade in till förlaget. Vad säger den? Vart vill hon komma? Vad var hennes idé? Vad problematiserar den egentligen? Inte en bråkdel av vad hon avsåg från början, tror jag. Två män som vuxit upp i en frireligiös miljö tar helt olika vägar i livet, och möts många år senare. Den ena har frigjort sig från skulden och talet om demoner och djävulen, medan den andre är fast i den frireligiösa (begrepps)världen och plågas av ångest, vredesutbrott och mardrömmar. Det är så förenklat att jag börjar misstänka att det inte alls är Edelfeldt som skrivit berättelsen utan någon annan, yngre förmåga. Typ en gymnasietjej som gillar Inger Edelfeldt ... Jag uppfattar romanen som klichéfylld medett banalt persongalleri, förutsägbara problem och lösningar, och slutet är snudd på pinsamt. Jag hade betydligt större förväntningar på Samtal med djävulen och känner mig riktigt snuvad på konfekten.

Som väl är har jag nästa roman redo att dyka ner i; Juliet, naked av Nick Hornby. Han är ganska ojämn, men den här verkar lovande och duger inte den har min efterlängtade fortsättning på Jackson Brodies äventyr kommit och avhämtas på min arbetsplats på måndag.

För övrigt längtar jag efter att se Keira Knightley i Never let me go.

There are all kinds

Tillbaka på jobbet efter semestern får man en smärre chock av vissa låntagarnas pretentioner. En kvinna ringde igår från en förskola. En bok hade kommit bort, de kunde absolut inte hitta den och de hade fått en räkning. Men måste de verkligen betala för boken? undrade kvinnan. De hade sluppit förut när böcker kommit bort. Det är ju så svårt att hålla reda på alla böcker på en förskola, menade hon. "Eeh ... jo, det förstår jag, men man måste ju lämna tillbaka de böcker man lånar, annars blir man ersättningsskyldig. Det är så det brukar fungera på bibliotek", sa jag och hörde i luren hur hon surnade till.

En annan kvinna skulle åka på semester och kom med famnen full av relativt nyutkomna böcker. "Kan jag få dem på sommarlån?" undrade hon. "Vi har egentligen inte sommarlån, men jag kan ge dig sex veckors lånetid istället för fyra", svarade jag. "Jaha. Kan jag inte få ha dem till den 30 augusti?" "Nej, det blir ju två månader", sa jag. "Men till den 27, då?" Suck. "Du kan ju alltid ringa och låna om dem när lånetiden närmar sig sitt slut" föreslog jag. Kvinnan stirrade på mig. "Men jag ska ju på semester!" utbrast hon som om jag var helt galen som trodde att hon skulle ha tillgång till telefon under sin ledighet på två månader. Oh, well. Tanten fick sex veckors lånetid.

Men allt är så klart inte elände på bibblan - långt ifrån - för naturligtvis finns det ljuspunkter i det sommarsvettiga mörkret. Till exempel en flicka på elva-tolv år som igår kom med en gammal bok från sin farmor och ville ha fortsättningen. Vilken boken var? Gårdarna runt sjön av Anna Sparre*. Är det inte helt underbart? Hon hade varit hos sin farmor vid havet och inventerat dennas bokhylla och fastnat i den här gamla bygderomanen och kunde nu inte få nog. Hon gick hem med ett lyckligt leende och famnen full av Sparre-romaner. Det finns hopp, också för den yngsta generationen.

Min egen sommarläsning går i ett behagligt långsamt tempo. Varje kväll öppnar jag boken men det är inte säkert att jag orkar läsa ett ord innan ögonen faller ihop. Minette Walters skriver ibland väldigt bra, och hittills är Kameleontens skugga riktigt bra och välskriven. För övrigt njuter jag av sol, värme och lata dagar - de jag inte jobbar - på filt i gräset med bok över näsan.

*Birgit Sparre menar jag förstås.

Allmän serviceinrättning

Läser hos Arga bibliotekstanten hur folk (ja, man måste få generalisera ibland) tycker att biblioteket ska stå till tjänst med precis allt och vara ett slags allmän serviceinrättning. Häromdagen kom en jeppe som tillhör något slags flummig djurvänlig rörelse i stan in och lämnade en bunt affischer och broschyrer. "Ni kan väl sätta upp ett par av de här", bad han. Visst, men resten då? Jo, dem skulle en annan djurvän komma och hämta om ett par dagar. Jag såg frågande på honom, men han missuppfattade min undrande min. "Ja, hon heter NN", förklarade han.

Visst, lämna bara in era grejer på bibblan så överlämnar vi dem åt era kompisar. Vi har ju inget annat att göra och har förstås massor av plats där bakom disken åt era pinaler som ni själva inte pallar leverera.

Igår kom en kvinna med beskäftig min in och frågade om vi hade polletter till toaletterna som finns utanför. Det är inte bibliotekets toaletter utan en allmän bekvämlighetsinrättning som hör till kulturhuset, vilken alla kan använda mot att de stoppar in två kronor. "Ja visst, har vi det. Fungerar inte toaletterna?" frågade jag. "Jo, det hoppas jag. Ger ni inte biblioteksbesökarna polletter? Det gör ju kaféet här intill?" undrade kvinnan. "Nej, vi ger inte låntagarna polletter" svarade jag. "Men ... har biblioteket inte skyldighet att tillhandahålla en toalett?" "Nej", sa jag och log milt och j-igt nöjt.

För varför skulle just bibblan se till att deras kiss- eller ännu värre-nödiga besökare ska spara in hela två spänn? Vi har en toalett inne på barnavdelningen - för barn - men annars räknar vi faktiskt med att vuxna människor kan punga ut med den ofantliga summan två kronor eller knipa ihop tills de kommer hem. Kvinnan snörpte ihop munnen, fnös och vände på klacken och skyndade iväg ut ur bibblan, skitsur.

I was looking for a job and then I found a job

Ibland förundras man mer än vanligt över hur människan fungerar och resonerar. Jag har påbörjat ett vikariat på en av kommunens filialbibliotek och trivs som fisken i vattnet. Låntagarna på orten är trevliga och ganska många, faktiskt. Det är en välbesökt filial, till skillnad från andra filialer jag tidigare arbetat på.

På filialer blir det ju gärna så att folk inte plockar upp sina lånekort - om de ens har dem med sig - eftersom bibliotekarien vet vilka de är. Men konstigt nog verkar låntagarna också tro att man har överfört den ordinarie bibliotekariens ansikts- och namnminne i sin hjärna när man tar över som vikarie. Alla låntagarna har konstaterat att jag är ett nytt ansikte, men lik förbannat säger dem när jag frågar efter lånekortet: "Åh, det har jag aldrig med mig, jag är välkänd stamkund här, hö hö hö!"

Efter den tjugonde låntagaren som sagt så gott som exakt samma sak, tar jag ett djup andetag och säger, leende men något sammanbitet "Men jag är inte stamkund, så jag skulle gärna vilja låna ditt lånekort eller din legitimation, tack".

Hur tänker dem? Hur ska jag veta vad de heter? Tror de att det finns ett register med foton på låntagarna som jag varit tvungen att plugga in för att få jobbet?

Nå, det är inget stort problem, om än omfattande. Större - men tack och lov inte särskilt utbrett - är problemet med låntagare som talar om för en hur man ska sköta sitt jobb. "Leta i Libris. Det finns på den här adressen", sa en beskäftig farbror häromdagen och sträckte fram en utskrift från Libris. "Du får inte behålla pappret, men du kan få titta på det", fortsatte han.

Jag försökte tänka att han bara ville vara hjälpsam, men misstänker att det snarare var ett utslag av ett djupt rotat kontrollbehov.

Well, vi har alla våra problem. Men jag tänker definitivt inte låta honom bli ett av mina.

En lösning på problemet

Som små barn har inte lyckats engagera mig, eller, rättare sagt så har jag inte lyckats engagera mig i Perrottas roman. Den är bra, men säger mig liksom inget. Inte just nu i alla fall. Till och med den mysrysare jag stack emellan med talade mera med mig. Eller det var kanske just det att den inte sa mig något alls utan bara underhöll mig lite som gjorde att den kändes bättre? Ibland är det ju så att inget känns bra, ingen bok känns okej och det är verkligen ett obehagligt tillstånd man hamnar i då. Man öppnar en bok, bläddrar i den, men lägger ifrån sig den igen och längtar efter något som man inte riktigt vet vad är. Igår kväll plockade jag fram Pat Conroys Tidvattnets furste och läste femtio sidor. Efter Driving Miss Daisy som jag sett tidigare på kvällen ville jag ha mer av amerikanska södern. Conroy var helt okej. Den är bra, välskriven och wow, vilka underbara beskrivningar av naturen, marsklandet, saltvattnet, räklukten... Men ändå kände jag mig inte helt tillfredsställd.

Men nyss fick jag lösningen på mina problem: Blodläge finns att hämta på bibblan. Hurra! Äntligen mer Johan Theorin.

En vanlig dag på jobbet - en ögonblicksbild

Onsdag eftermiddag i december på biblioteket. Det är lugnt och tyst, och de två bibliotekarierna hjälper varsin låntagare vid receptionsdisken. Den ena blir klar med sin låntagare men hinner inte ens säga hej då till denna, förrän en man, modell äldre, stiger fram och slänger en näve mynt på disken och grinigt kräver: "Ge mig den här boken!" medan han daskar ner ett papper på disken intill mynten. Pappret är ett meddelande han fått hem om att hans reserverade bok inkommit till biblioteket och att han kan komma och hämta den. Mannens tonfall och ordval får bibliotekarien att häpet se på mannen och upprepa: "Ge mig den här boken?" "Ja, släng hit den nu, bara!" säger gubben mycket irriterat. "Det finns ingen anledning för dig att vara otrevlig" säger bibliotekarien och tittar på mannen utan en min av att vilja hämta boken. "Äh, otrevlig, men, va' fan? Släng hit boken nu då!" tjatar gubben.

Bibliotekarien vidhåller att mannen låter mycket otrevlig och att man faktiskt kan framställa sitt ärende på ett annat sätt än att ge order. Gubben fräser och blir allt mer otrevlig, faktiskt så pass otrevlig att andra låntagare säger åt honom att lugna ner sig och tänka på hur han uppför sig. "Men du har ju ett jobb" spottar gubben fram med illa dold avsky och menar förmodligen att det är bibliotekariens jobb att plocka fram böcker. Bibliotekarien medger att det visserligen är hennes arbete att hjälpa folk, men att det alltid blir trevligare om man är artig och visar lite respekt. Gubben tuggar vid det laget fradga men verkar inse att han inte kommer att få sin bok om han inte är tyst.

Bibliotekarien hämtar boken till mannen, ber om lånekortet, sträcker fram boken och ger honom kvitto på lånet, räknar ihop mynten - reservationsavgiften - och säger hej då, dock inte utan viss anspänning i rösten. När gubben försvunnit med sin ilska och sin bok får bibliotekarien mottaga mängder av sympati och uppmuntran från de andra låntagarna som bevittnat scenariot, och det är sådana människor - de varma, snälla, de som visar medmänsklighet - som får bibliotekarien att vilja fortsätta med sitt jobb istället för att antingen skaffa en AK4 och utföra en massaker eller ta livet av sig själv. Tack för att ni finns.

Scrooge, en riktig gullegris i jämförelse

Knäppgökar

Min förra chef sa alltid konkluderande, när vi talat om någon konstig figur, att "ja, alla är vi olika". Och det uttalandet rymmer faktiskt allt.

På min arbetsplats finns det många stammisar. Många kommer in varje dag, vissa blir man glad när man ser, andra inte. De låntagare man har minst lust att prata med dras obönhörligen till en som järnfilspån till en magnet. (Men det är som med män: de man inte är intresserade tror att man vill ligga med dem hur avvisande man än är, men de man verkligen vill knulla fattar ingenting.) Jag gjorde misstaget att svara en dam i sjuttioårsåldern när hon började prata med mig och nu hänger hon sig på mig så fort ögonkontakt etablerats - alltid på grund av slarv från min sida. Damen babblar i ett rasande tempo och bryter kraftigt på sitt hemspråk, eller rättare sagt: hon fyller i med icke-svenska ord där hon inte kan det svenska. Och det är märkligt irrelevanta saker hon kommer med (de gånger jag hänger med i samtalet som för det mesta sköts uteslutande av henne).

En annan besvärande figur är Norman. Jag kallar honom så på grund av att han bor tillsammans med sin mamma, trots en ålder på åtminstone fyrtio år (Psycho, ni vet). Han är kort, rätt fet och skallig. Varje dag kommer han till biblioteket och skriver ut bilder. Han flinade igår när jag gav honom utskrifterna och sa på grov dialekt (oh, den är inte vacker): "Jag har en sådan här tjock pärm med bilder nu, hö hö" och måttade cirka sju centimeter med fingrarna. "Nähä?" sa jag måttligt intresserat men det märkte han såklart inte, och började närma mig en annan låntagare som behövde ha hjälp.

Hans fuktiga hundögon följer mig vart jag än går i biblioteket. Jag kan inte rå för det, men he gives me the creeps.

Sedan finns det naturligtvis massor av trevliga och välartade låntagare som man glatt välkomnar och byter några ord med. De är tack och lov betydligt fler än knäppgökarna, även om den senare gruppen märks mer. Ett märkligt men ofrånkomligt faktum.

när jag hör ordet kultur osäkrar jag min mentala revolver

Lördagar på biblioteket är ganska trevliga i jämförelse med resten av veckans arbetsdagar. Folk som kommer till biblioteket på lördagar har inte så förbannat bråttom utan strosar runt i lugn och ro, småpratar med varandra och med personal och man slipper för det mesta de mest outhärdliga låntagarna; de stressade och ganska otrevliga - de som inte ser en som medmänniska utan som en funktion, ett hjälpmedel för dem att få det de vill ha - snabbt!

Nyss kom en gosse som ville ha en bok vars titel jag inte kunde uppfatta. Han envisades med att upprepa den med ett märkligt "Kiiiis"-ljud mitt i. "Kan du bokstavera det?" frågade jag. "Ja-a", svarade han frågande och nästan lite irriterat. "C-a-s-e" fortsatte han. "Jaha, case!" utbrast jag lättat. "Ja-a, kiiiiis", bekräftade han med ett tonfall som antydde att han tyckte jag var både trög och puckad.

Är det underligt att man ibland känner en viss... öh... otålighet bubbla under sin civiliserade fernissa?