Ode to Kate

Jag hittade, fantastiskt nog, Kate Atkinsons senaste i paperback ("When Will There Be Good News?") i min lokala bokhandel och har legat och läst den hela dagen. Dels för att slippa se det eländiga regnet som får bladverk att tyngas ner mot marken och gräset att lägga sig. Men självklart mest för att boken är så förbannat omöjlig att lägga ifrån sig. Det är hennes bästa på länge, skulle jag vilja påstå. Kate Atkinson är precis lika skicklig författare som hon är tjusig. Och det säger inte lite.

Kate, I love you.

Jag älskar att man först fastnar i den makalösa prosan och sedan bombarderas av våldsamma incidenter, den ena värre än den andra, fullkomligt oväntade händelser. Knivdåd, mord, drunkningar, tågolyckor, fler mord, ensamma barn, övergivna barn, döda mammor, mördade systrar ... Man bli drabbad och berörd. Hon är helt otrolig på att teckna personporträtt. Hon använder exakt rätt ord, exakt rätt fraser för att man ska lära känna det ganska komplexa persongalleriet. Och det är så hjärtslitande allmänmänskligt.
Och jag har aldrig tidigare velat åka till Edinburgh så mycket som jag vill nu.

När min bror på min inrådan läst "Mänsklig krocket" gav han mig en fantastisk komplimang som jag sparar i byrålådan, for a rainy day som idag. Han sa "Om du hade skrivit en bok hade du skrivit så här". He knows me so well.

Medelhavsdrömmar

Italien måste vara det mest fantastiska land i hela världen. Ett av dem i alla fall. Italien har allt. Framför allt ett underbart kök man aldrig tröttnar på.

Jag gillar bland annat Spaghetti alla Puttanesca, men gör en egen version utan sardeller eftersom jag anser det vara en vidrighet av sällan smakat slag. Man bryner vitlök i olivolja, lök och pepperoncino. Sedan häller man på krossad tomat och kokar upp. Sedan häller man i kapris i vinäger och svarta urkärnade oliver. Vill man variera kan man ha i lite tonfisk. Viktigast för en Puttanesca är att den smakar vitlök, är stark och salt. Strö över rikligt med persilja och basilika. Häll såsen över spaghettin och låt pastan dra åt sig smakerna. Ett vitt mineraligt vin, som Canaletto, passar utmärkt till.

Ät och dröm om det här ....

Det är många år sedan, alldeles för många, som jag var vid Medelhavet. Under flera år vistades jag längre perioder i Italien och jag kan gripas av en otroligt stark längtan efter det livet ibland. Inte livet jag levde då, utan tillvaron i Italien. Smaken av brödet, camparin före middagen, ljudet av röster nere i gränden, tanternas hucklen och gubbarnas tandlösa skratt. De fåniga närmandena från italienska killar på supermercaton, den barska parkeringsvakten nere i Cisano. Skinkan som var så mör att den föll isär - men det var bara Lisettas skinka som var så fin. Hon hade också de godaste grissini med lök i. Dagar på stranden, panini med skinka, olivpasta, tonfiskmajonnäs, bel paese och tonfisk - allt på samma smörgås. Tanten som kom med nyfriterade vaniljmunkar. Duschen efter en dag vid havet. Tystnaden när vinden mojnade klockan sex. Nätterna jag sov ute på terassen under stjärnorna.
Men framför allt - det stora blå. Medelhavet. Inget hav är som det. Längtan finns som en fysisk del av mig själv som ibland blir svår att negligera. Medelhavet är ett gift. När det väl tagit plats i kroppen kan man inte bli fri.

Objekt eller subjekt

Så här absolut sjukt vacker var Elizabeth Taylor en gång. Inte när hon var helt ung, utan när hon fått några år på nacken och lite karaktär i nyllet. Utstrålning, erfarenhet. Sexappeal, som man sa förr.



Jag funderade lite på skillnaden mellan Marilyn Monroes attraktionskraft och Taylors. Visst är Marilyn mycket tilltalande och erotisk, åtminstone på en del bilder, men jag hade alla gånger valt Liz som object of my desire. Marilyn tilltalar nog människor som är en aning osäkra på sin förmåga, sin potential, sin sexualitet. Henne knullar man, liksom. Men Liz är en kvinna man knullas av. Hon har krav, lidelser, önskemål, egna behov. Hon är inte den som kniper käft om det är något hon inte är nöjd med. Att behaga är inte hennes främsta mål.

Det här är naturligtvis bara fria fantasier och har förmodligen inget som helst att beskaffa med verkligheten.

Brott och straff

Victoria

Ikväll fortsätter Lynda la Plantes lysande serie Trial and Retribution på SVT1. Eller Brottet och straffet som den heter på svenska. La Plante är geniet bakom många crime-serier, bland annat Änkorna på åttiotalet samt I mördarens spår med Helen Mirren i huvudrollen.
I Trial and Retribution är det numera den rent ut sagt skitsnygga Victoria Smurfit som har huvudrollen som hårt pressad kriminalkommissarie.

Det var i ett av de första avsnitten jag såg Richard E Grant första gången och föll som en fura - trots att han är spritt språngande galen och mördare och slänger offrets huvud som blivit fullt av mask på kommissariens skrivbord. Han är fullkomligt lysande, en av de absolut bästa skådespelarna i Storbritannien. Och ingen kan tala brittisk engelska som han (hans betydligt äldre hustru lärde honom det, har jag hört, före det hade han Swaziland-dialekt). Och han har de kanske blåaste ögonen i landet också, icke att förglömma.
Richard E Grant har för övrigt medverkat i kultfilmen Whitnail and I samt var efter Nicole Kidman i Portrait of a Lady. Jag är glad att jag inte var Ladyn i den sistnämnda filmen. Hur katten skulle man kunna välja mellan Richard och Viggo Mortensen? Vilken mardröm. Tur att man slipper ta itu med sådana saker.

Richard

Filmfläta

Påskafton tillbringade jag framför min dvd och A Passage to India från 1984 (efter en roman av E M Forster). Judy Davis är utsökt och mycket lik sin fellow aussie Nicole Kidman. Numera är förstås båda två en aning förändrade när det gäller utseendet, av olika orsaker. Den ena på grund av att åren gått, den andra på grund av diverse operationer och medvetna åtgärder såsom ögonbrynsplockning och hårfärgning. Visserligen är Nicoles ögonbryn gudomligt vackra nu men en fantastisk skådespelerska har hon alltid varit. Liksom Judy Davis spelar hon med små medel, uttryck i ögonen, en minimal ryckning i läppen. Lysande.

Bäst är nog Kidman i Portrait of A Lady, av Jane Campion efter en roman av Henry James. Campion som bara gjort otroligt bra filmer; Holy Smoke, Pianot, In the Cut ... (i vilken Meg Ryan gör sin bästa rollprestation någonsin - men hon har också något inpumpat i läpparna, liksom Nicole..)

Med i A Passage to India är också min gamla favorit Peggy Ashcroft. Hon är för övrigt fantastisk i serien Juvelen i kronan som spelades in någon gång i början av åttiotalet, efter en romansvit av Paul Scott.

Det är David Lean som gjort A Passage to India och han har också gjort den otroligt vackra filmen Lawrence av Arabien där Peter O'Tooles ögon är blåare än någonsin. Har någon filmhjälte varit vackrare än han, där i öknen?


Andra fantastiska ökenfilmer är The English Patient (byggd på en roman av Michael Ondaatje), den mest romantiska film som gjorts, och The Sheltering Sky (efter Paul Bowles roman).


Häpnadsväckande bra båda två. Det är något särskilt med ökenfilmer.
Det är något särskilt med film överhuvudtaget. Hur skulle man kunna leva utan dem? Så fattigt och futtigt livet skulle vara.


T. v. Ralph Fiennes i The English Patient, ovan Judy Davis i A Passage to India, Nicole Kidman i Portrait of a Lady och ett nytaget porträtt(sic!) samt Peter O'Toole i Lawrence of Arabia.

Återfunnen hjältinna

Bland mina undanlagda cd-skivor - undanlagda på grund av att jag sällan spelar dem samt har utrymmesbrist - hittade jag en gammal favorit. Ghost of A Dog med Edie Brickell and the New Bohemians från 1990. Jag älskade den skivan och lyssnade jämt på den. Edie är en fruktansvärt begåvad låtskrivare och musiker och jag blev glatt överraskad när jag fyra år senare läste att hon gift sig med Paul Simon. Han producerade också albumet som kom 1994, Picture Perfect Morning, som jag om möjligt tyckte ännu mer om än det föregående. Det var en viktig och avgörande tid för mig och jag fick ofta ångest när jag lyssnade på hennes texter, där det antyddes att någon inte mådde bra i sin tillvaro. Som ville bort, ut. Precis som jag ville, även om det tog två år för mig att ta mig samman. Edie är däremot fortfarande gift med Paul.

Jag hälsar Edie tillbaka till min skivhylla.


I'm glad no one's here just me by the sea
I'm glad no one's here to mess it up for me
I'm glad no one's here just me by the sea
But man, I wish I had a hand to hold

Edie Brickell, Me By the Sea (Ghost of A Dog)

Smärtsamt bra

Från den tid man verkligen hade stil

Fönstret mot Gården, James Stewart och Grace Kelly

Stilsäker

Philip Glenister

Stilsäker

David Niven

Six Ribbons

Januari är en märklig månad (tanken stulen från frenchmix). Den är kanske mer än andra mycket beroende på vad man får. Minsta solstrimma - bokstavlig eller metaforisk - gör att allt är ljust, varmt och för en framåt och allt mörker i världen har vikt undan. Å andra sidan gör minsta motgång att mörkret faller över en och vinter och stagnation är utan slut.

Idag var en bra dag och alldeles nyss hörde jag en sång på SR Minnen jag glömt existerade och blev glad för påminnelsen. Jon English Six Ribbons, en fantastiskt vacker kärlekssång. Och den glädjen får mig att hålla ut ännu ett tag. För jag vet att det kommer ljusare tider. De är redan på god väg.