Jag och jaget och fåglarna och underbara ben

Jag gillar Jaget och fåglarna av Maj-Britt Wiggh. Den är oerhört välskriven, intressant och tja, bra. Men lik förbannat klarar jag inte av att läsa ut den (har läst hälften). Jag vet inte riktigt varför, men det har förmodligen något att göra med att jag inte hittar det minsta jag kan identifiera mig med; inget jag kan känna igen mig i; inget jag varit, inget jag är, inget jag skulle vilja bli. Jag vet att jag är en dålig människa - en dålig läsare - som inte läser ut boken bara på grund av detta. Tål jag inte lite motstånd? Jo, det gör jag - om det känns fruktbart, om motståndet verkar leda mig någonstans. Som det är nu kan jag inte koncentrera mig på Jaget och fåglarna och jag skäms eftersom det så uppenbart är en bra roman. Men jaget intresserar mig inte.

Jag har oftast inga problem med att lägga ifrån mig en bok jag inte vill läsa klart. Det finns så många bra romaner jag inte läst, romaner som jag skulle älska med varenda nervcell, som jag kan ägna mig åt istället - som exempelvis Flickan från ovan. När den kom fick jag för mig att den tillhörde samma kategori som Pojken som kallades det - jag menar, titeln - hallå? Flickan hit och pojken dit, nej tack. Men efter att ha läst Månvarv och peppats av Camillas inlägg om den kommande filmen visste jag att det var dags. Och när ju Maj-Britt Wiggh trilskades så uppenbarade sig ett ypperligt tillfälle att plocka ner det nästan orörda antikvariatfyndet från hyllan. Flickan från ovan, eller The Lovely Bones som låter bättre, är fantastiskt bra. Och jag flyter igenom den, utan minsta tvekan eller motstånd.

Precis som det ska vara.

Det blödande hjärtat

Igår kväll medan jag satt och väntade på att Lewis skulle börja, satt jag inbäddad i filt, te och kakor i min soffa och läste klart Det blödande hjärtat av Andrew Taylor. Som jag tidigare sagt var den märkligt trög i början, men efter femtio-sjuttiofem sidor satte den en himla fart och jag fick svårt att släppa den. Mer tänker jag inte skriva. Läs istället Helenas inlägg om boken, jag håller med henne i vartenda ord.

Ibland måste man ju få lata sig lite. After all, det är ju juldagen idag.

Den eviga längtan till ljus och frid

Huset är fyllt av den behagliga doften av nybakade chocolate chip cookies, julklappscd:n True Love's Gutter med Richard Hawley hörs från stereon och brasan knastrar trevligt. Ja, det är ingen tvekan om att julefriden sänkt sig över min bläckfläckade tillvaro.

Det är underligt det där med julstämning och den förväntan man har på de här futtiga dagarna i december. Vad är det hyacintens doft minner om, vad är det jag suktar efter i början av advent, egentligen? Barndomens jular med klappinslagning med storebror, pappa som klädde granen, familjen samlad framför Kalle Anka eller vad? Det kommer ju i vilket fall inte tillbaka.

Men har jag upplevt någon jul överhuvudtaget som vuxen som varit lika tindrande som barndomens? Ja, faktiskt. Men den stämningen eller det tillståndet av lycka, eller vad man nu ska kalla det, berodde inte det minsta på hur pass mycket barndomsnostalgi jag framkallat medelst pinaler, pynt och pryttlar.

Jag tror att allt handlar om andra människor. Inte att de nödvändigtvis är närvarande rumsligt, men att man vet att de finns. Och att man finns i deras tankar. Gemenskap, närhet. Kärlek.

Nä, nu tar jag snart fram näsduken. Who needs It's A Wonderful Life, anyway?

Ha en riktigt fin jul, alla. Tänk på allt och alla ni tycker om. Och missa för allt i världen inte Kommissarie Lewis på Svt ikväll.

Lektyr lämpad för jul

Efter femtio sidor blev det äntligen lite flyt i Andrew Taylors Det blödande hjärtat och nu är den ett rent nöje att öppna om kvällen. De första kapitlen var dock en aning ... sega. Jag kan inte förklara vad det var, men berättelsen flöt helt enkelt inte framåt. Inte då. Nu gör den det, tack och lov, och den blir allt mer spännande. Trots det tror jag att jag tar ett par dagars paus från den och ägnar mig åt Maria Langs Tragedi på en lantkyrkogård istället. Det är en oläst Lang och den ska tydligen utspela sig i juletid och det är en stämningsskapare jag gillar: böcker!

Dessutom har jag Jaget och fåglarna att läsa ut, en märklig men hittills underbar och fängslande roman. Språket, bilderna, figurerna... Mycket originell. Men varför i hela världen är omslaget så förfärligt?

Close your eyes and think of England

Tv-tips ikväll: Svt 2 klockan 18.00 visas en BBC-dokumentär om drottning Victoria, brittisk regent mellan 1837 och 1901, när hon trillade av pinn'. Det ska bli roligt att få veta mer om krutgumman som kallades the grandmother of Europe, eftersom hon gifte bort alla sina barn och barnbarn runt omkring på hela den europeiska kontinenten och på så sätt stärkte banden mellan länderna.

Här nedan en trailer från filmen The Young Victoria.

Naturen har sin gång

I samma sekund som jag läste om Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman Naturen visste jag att den skulle vara något för mig. Naturromantiker som jag är så föll jag förstås för titeln och när jag på Adlibris läste några sidor som smakprov (strålande möjlighet) avgjorde det saken. Språket är fantastiskt och mycket eget, och på ett sätt som till exempel Amanda Svensson nog eftersträvar men tyvärr inte riktigt lyckas med, klarar Caroline Ringskog Ferrada-Noli av att skapa en huvudperson som är ganska rubbad och minst sagt originell i beteende och tankar. I flera av de stora dagstidningarnas recensioner har jag läst att denna huvudperson är obehaglig och skrämmande men själv gillar jag henne rakt av. Hon har slående giftiga och pricksäkra formuleringar och iakttagelser av samtidsfenomen och medmänniskor, men samtidigt en självdistans och faktiskt ett slags värme. Det trauma hon fortfarande, efter flera år, är präglad av gör att hon betraktar omvärlden i detaljer; som i ett förstoringsglas och då är ingenting vackert. Hon hatar allt och framför allt sig själv. "Jag hatar Stockholm. Men är det något jag hatar mer är det folk som hatar Stockholm" (s. 85) rymmer hennes sätt att resonera i ett nötskal. Allt eftersom berättelsen närmar sig slutet avslöjar Erika, huvudpersonen, allt mer om vad som hänt och kanske är det denna hennes "bekännelse" som möjliggör att sista meningen ändå ger löfte om att det finns hopp för henne; att hon till slut trots allt närmar sig en balans där hon inte längre hatar och äcklas av alla som fortfarande lever.

Naturen är en vansinnigt bra roman, språkligt är den ett rent nöje att läsa sig igenom och jag hoppas på fler romaner av samma dignitet från denna underbara författare i vardande.

Skotskt blodsarv

Jag läste min första bok av Denise Mina för ett par veckor sedan och tyckte väl att den var ... sådär. Översättningen var nog inte särskilt bra; på flera ställen kunde man ana anglicismer och hemgjorda direköversättningar, men trots det var språket helt okej. Man får ju inte vara allt för petig. Intrigen var rätt spännande och jag medger villigt att jag läste fler sidor än jag egentligen orkade om kvällarna för att jag var tvungen att få reda på hur vissa obehagliga situationer utvecklade sig. Paddys hemmiljö i den stora, katolska arbetarfamiljen var i högsta grad motbjudande och klaustrofobisk. Och jag funderade på varför Paddy i ena stunden tänker att hon är stolt över att hon är arbetarklass och i nästa känner hur viktigt det är att bli journalist. Om arbetarklassen är så bra kan hon väl stanna där?
Äh, jag inser naturligtvis hur kluvet det är att komma från en klass med "anor" och samtidigt avsky att bli förknippad med den och vilja göra något annat, något mer av sig själv och sitt liv. Men det där förljugna romantiserandet av arbetarklassen har jag mycket svårt för.
Men trots det kommer jag förmodligen att läsa mer av Denise Mina. Hon var helt okej.

Ode to Jane Campion

När kommer den här filmen till Sverige? Har den redan kommit? Och redan försvunnit? Kommer den direkt på dvd? (Man kan kanske inte räkna med att svenskarna, med svenskarnas filmsmak kommer att springa benen av sig för att se en film om poeten Keats.) Jag längtar intensivt efter att se denna nya film av den fantastiska Jane Campion. Har hon någonsin gjort något dåligt? Jag älskar The Piano, An Angel at my Table, Holy Smoke, In the Cut och inte minst Portrait of a Lady. Det sätt på vilket hon skildrar intimitet (känslomässig och sexuell) är mindblowing. Så när hon nu ägnat en film om John Keats och Fanny Brawne är det som jag fått en dröm i uppfyllelse. Jag är nämligen en sucker när det gäller romantisk engelsk lyrik och får en klump i halsen när jag läser Ode to a Nightingale.

En vanlig dag på jobbet - en ögonblicksbild

Onsdag eftermiddag i december på biblioteket. Det är lugnt och tyst, och de två bibliotekarierna hjälper varsin låntagare vid receptionsdisken. Den ena blir klar med sin låntagare men hinner inte ens säga hej då till denna, förrän en man, modell äldre, stiger fram och slänger en näve mynt på disken och grinigt kräver: "Ge mig den här boken!" medan han daskar ner ett papper på disken intill mynten. Pappret är ett meddelande han fått hem om att hans reserverade bok inkommit till biblioteket och att han kan komma och hämta den. Mannens tonfall och ordval får bibliotekarien att häpet se på mannen och upprepa: "Ge mig den här boken?" "Ja, släng hit den nu, bara!" säger gubben mycket irriterat. "Det finns ingen anledning för dig att vara otrevlig" säger bibliotekarien och tittar på mannen utan en min av att vilja hämta boken. "Äh, otrevlig, men, va' fan? Släng hit boken nu då!" tjatar gubben.

Bibliotekarien vidhåller att mannen låter mycket otrevlig och att man faktiskt kan framställa sitt ärende på ett annat sätt än att ge order. Gubben fräser och blir allt mer otrevlig, faktiskt så pass otrevlig att andra låntagare säger åt honom att lugna ner sig och tänka på hur han uppför sig. "Men du har ju ett jobb" spottar gubben fram med illa dold avsky och menar förmodligen att det är bibliotekariens jobb att plocka fram böcker. Bibliotekarien medger att det visserligen är hennes arbete att hjälpa folk, men att det alltid blir trevligare om man är artig och visar lite respekt. Gubben tuggar vid det laget fradga men verkar inse att han inte kommer att få sin bok om han inte är tyst.

Bibliotekarien hämtar boken till mannen, ber om lånekortet, sträcker fram boken och ger honom kvitto på lånet, räknar ihop mynten - reservationsavgiften - och säger hej då, dock inte utan viss anspänning i rösten. När gubben försvunnit med sin ilska och sin bok får bibliotekarien mottaga mängder av sympati och uppmuntran från de andra låntagarna som bevittnat scenariot, och det är sådana människor - de varma, snälla, de som visar medmänsklighet - som får bibliotekarien att vilja fortsätta med sitt jobb istället för att antingen skaffa en AK4 och utföra en massaker eller ta livet av sig själv. Tack för att ni finns.

Scrooge, en riktig gullegris i jämförelse

Goda kvällstips

Säga vad man vill om Svt:s pensionärsprogram Go'kväll, men det passar en tant som mig ypperligt - åtminstone fredagsprogrammen med matnyttiga film- och boktips. Skulle jag bli tvungen att välja mellan favoriterna C-G Karlsson och Göran Everdahl skulle det bli ren tortyr, men jag skulle antagligen ta Everdahl eftersom han förutom att ha gott omdöme också är rätt tjusig och otroligt smart. Trots det är C-G Karlsson en man i min smak. Förutom att han delar min faiblesse för Thomas Hardy, bekände han i gårdagens program att han har en guilty pleasure när det gäller gammal svartvit film och passade på att flagga för svensk films egen "Rebecca": " Moln över Hellestad" som kommer på dvd i veckan.

Men det var inte det jag skulle skriva om utan att en ny filmatisering av Thomas Hardys "Tess D'Urberville" kommer på tv i jul. Själv är jag svag för Polanskis version, i vilken hans då nyupptäckta Nastassia Kinski spelar huvudrollen, men å andra sidan har den ganska många år på nacken. Klockan 20.00 den 23 december visas del ett av fyra. Och jag kommer att sitta i min tv-soffa med näsduken beredd.

För övrigt tycker jag att man kunde ge ut Jude the Obscure på dvd igen. En av världshistoriens bästa filmatiseringar av en av litteraturhistoriens bästa och mest fruktansvärda romaner. I brist på filmen; läs den!

Kate Winslet och Christopher Eccleston (som inte är helt olik Göran Everdahl) i "Jude".

Britter i full mundering

Tänk, så här stylish blir det sällan, för att inte säga aldrig, i svenska riksdagen. Trist.

(På bilden ser vi Jack Straw och Lord Mandelson, av vilka den senares eventuella - spännande och turbulenta - memoarer ses fram emot av Robert McCrum på The Guardians bokblogg. )

En helvetes vinter

Så här i vintertid lockas jag ofelbart av litteratur (och bokomslag) som har med snö, kyla och jul att göra. Ergo; En helvetes vinter av Daniel Wodrell lånades hem och lästes under loppet av tre dagar (kvällar). Och, visst - jag gillade den. Den var helt okej. Ingen stor litteratur, varken stilistiskt eller innehållsmässigt. Men den var ett rätt trevligt sällskap.

En ung flicka i hillbilly-trakter tvingas att leta efter sin narkotikakokande, försvunne far för att rädda familjens hus från att mätas ut. Med bästa vilja i världen kan man inte påstå att släkten, det vill säga varenda kotte som bor i närheten, är särskilt tillmötesgående eller hjälpsam. Tvärtom. Den stackars tösen får vid ett tillfälle så mycket stryk att hon nästan dukar under och blir tvungen att lära sina småbröder att sköta hagelbössan. För i den här berättelsen bär alla vapen.
Varför mamman inte gör något? Nej, hon sitter mest i sin gungstol vid brasan, nedsjunken i ett välgörande tablettrus. Hur som helst, det ordnar sig till slut för flickan, men vägen dit är hård och konstigt nog rätt trevlig att följa.

Språkligt har romanen en hel del brister; det är lite tafflig översättning, inbillar jag mig. Stilmässigt påminner den om Joshilyn Jackson, vilket inte är fy skam. Men jag har lite svårt för gubbar som skriver om unga flickor och deras första sexuella erfarenheter. Jag kan inte hjälpa det. Men trots det är boken okej, som sagt. Läs och döm själva.